Skall våld belönas??

Det är en grå och dimmig denna sena majdag när jag tar min morgonpromenad. Det är i kabbelekornas tid, de lyser härligt gult i diket på strandpromenaden. Och luften är riktigt sjön att andas. Det är vår om än diset härskar efter nattens livgivande regn.

I debatten de senaste dagarna har våra våldstörstande och äventyrsjagande ungdomar, de som söker sig till IS och kriget i mellanöstern, blivit huvudobjekt.  Vapen ger makt, och makt triggar äventyrstörstande personer. Kan man sedan mata in i den smeten ideologiska synpunkter på den egna överlägsenheten. Rätten att ta för sig på andras bekostnad när det gäller liv, rikedom och krav på underkastelse, då har man skapat den häxbrygd som i århundraden använts för att rättfärdiga revolutioner och krig.

Nu handlar debatten om hur det svenska samhället skall förhålla sig till det. I Örebro som är en av de orter från vilken många åkt till Syrien för att ansluta till IS, togs för en tid sedan beslutet att hemvändande skulle mötas av röda mattan. Förtur till rehabilitering, utbildning, arbete och bostäder. Kritiken blev som väntat stark. En av de kritiska var också modern till två söner som båda åkt ner, och nu var rädd för att också den yngste sonen skulle göra detsamma. Dra in passen för de som åker, gör dem statslösa var ett av de radikala förslagen.

Nu är det Stockholms tur att ta ställning, och det förslag som ligger går på samma linje som det i Örebro. Det är en sak att ett socialt experiment görs i en svensk småstad, det är en annan när det handlandet blir legitimt för landet i stort. Just därför är debatten så viktig. De som agerar för den ”mjuka” linjen, påpekar gärna att svenskar deltog i Finland under 2-a världskriget. Det är korrekt liksom att svensk trupp funnits med på ett antal FN-insatser. Men det har då skett efter sanktion från landets politiska ledning.

Det mördande, och den våldsanvändning som präglar IS, har inget gemensamt med de insatserna. IS är ett ideologiskt drivet rövarband, vilket inte tolererar något ”otroget”. Där ligger en enorm skillnad i synsätt.  Med vilken rätt skall då de som gör sig till del av den verkligheten mötas som hjältar vid sin hemkomst?

Om man skall få stopp på galenskapen, borde man kanske lyssna mer till den mor som önskade att passen för de som åker dras in. För var finns det politiska motståndet och ansvaret mot agerandet, i en politisk attityd som belönar agerandet med en gräddfil till arbete, utbildningar och bostäder?

2015.05.26

Jarl

Februari 2015

Vinter i landet i norr. Och i år är det många platser som upplever nya rekord vad avser snömängden. Det blir mycket snöskottning, för villaägarna i staden norr om skogen gäller det också att ta hand om den gatusnö, som kommunen föredrar att vräka in på de boendes tomter och garageinfarter, istället för att ta hand om den. Så uppträder också makten när den vill.

I ett annat och mer globalt perspektiv får vi nu alltmer via media del av krigets ansikte i vår upplysta tid. Borta är de koder som man för snart hundra år sedan skapade för att bevara något av medmänsklighet i krigssituationer. Krigsfångar skulle skyddas under fångenskap, civilbefolkningen likaså.

I dagens konflikter ser vi det motsatta, ett urskillningslöst mördande också av obeväpnade civila, vare sig de är del av konflikten eller inte. Civilisationen krackelerad i mellanösterns krig, och nu också i Ukraina. Är det då så konstigt att vi upplever de största flyktvågorna sedan andra världskrigets slut för 70 år sedan.

Utveckling leder till framgång heter det, men vad bevisar den nuvarande utvecklingen? Att de krigiska i slaktmaskinen IS, till stor del består av ungdomar från det som annars brukar kallas de rika länderna? Viken utveckling är det, och vad kan det innebära på sikt?

Ansvaret är djupare än att läggas på lokala konflikter, de skall matas med resurser för att kunna fortsätta sitt förstörelsearbete. I det avseendet är cynismen oändligt stor hos de makter likt Putins Ryssland, som matar konflikterna med vapen och resurser, alltmedan man strypt det egna landets media, och på alla upptänkliga sätt försöker framställa sig som offer.

Offren är annars oändligt många, nu reses frågan allt häftigare var ansvaret och kostnaderna för att hjälpa alla de som behöver hjälp, skall läggas. Också i vårt land har nu den frågan landat på de etablerade partiernas bord. Och vad gör man med återvändande IS-mördare? Skall man som vissa föreslår göra dem till bygdens hjältar med en gräddfil till utbildning och arbetsplatser? Eller skall de lagsökas för sina krigsbrott?

Där pågår med största sannolikhet diskussioner som vi så småningom får del av, delar sipprar ut redan nu som lämpliga trevare i debatten, för att pröva opinionen.

2015.02.04

Jarl Strömbäck