Inrikes utrikespolitik

Politiken har många ansikten. Ett av de mer använda är att genom sitt handlande flytta fokus från ett obekvämt område, till ett annat genom någon form av agerande. Att exempelvis genom utrikespolitiska utspel, styra bort obehaglig granskning på det inrikespolitiska området.

Det är inte lätt att vara Donald Trump för närvarande. Han blir mer och mer ifrågasatt. Den ryska kopplingen till valrörelsen kommer allt närmare, och hotet om riksrätt diskuteras ständigt. Att Trump dessutom gjort Putin, den ryske diktatorn till en egen ikon, strider kraftigt mot den bild amerikanen och stora delar av omvärlden har om Putin. Efter sina krig mot Tjetjenien, Georgien och nu i Ukraina, är han starkt ifrågasatt bland de flesta med demokratiskt sinnelag.

I den kontexten ser nu allt fler analytiker det missilangrepp på en öde flygplats i Syrien som gjordes häromdagen. Trumpadministrationen hade timmar i förväg förvarnat Ryssland, och därmed också den syriska ledningen om anfallet och vilket målet var. På det sättet kunde den syriska ledningen flytta undan sina plan och sin utrustning innan anfallet, och det blev mer en symbolhandling avsedd för den amerikanska inrikespolitiken, än något som skadade Assad-re4gimen.

I det begrepp som kallas det politiska spelet, är hela sanningen sällan den som redovisas. Där finns också alternativa sanningar. Att den ryska ledningen protesterar är del av det spelet. I själva verket är den ryska ledningen lika intresserad av att få bort intresset för den ryska påverkningen på valkampanjen ur strålkastarljuset, som Trump-administrationen.

Symptomatiskt nog, och som ett hån mot Trump, valde Assad-regimen att gasbomba en av sina av demokratikrafterna hållna förorterna till Damaskus, dagen efter den amerikanska missilattacken. Det får väl om något ses som en hälsning från Assad till Trump, vi skiter i era synpunkter.

2017.04.09

Jarl

Slutstriden

Så har den då startat, slutstriden, eller kanske ännu tydligare, slutstriderna. Häromdagen (26.9) hölls den första av kanske 3 debatter mellan de två kandidaterna till posten som ledare av världens under de senaste 70 åren, viktigaste land USA. Demagogen och opportunisten Donald Trump, mot politikern och demokraten Hillary Clinton. En kamp vars slutseger kan komma att få enorm betydelse för utvecklingen i världen. Den mellan demokrati och mångfald, och alltmer av diktatoriska regimer.

Men slutstriden har också påbörjats i kampen om Syrien. De demokratiska krafter som arbetat för ett land med mångfald och medinflytande i landet, kommer av allt att döma att utraderas och grundligt besegras av militärmakterna Ryssland och Syriens Assad-regim. Man väljer att totalt föröda ett redan oerhört sönderbombat land, hellre än att välja diplomatins väg för att lösa konflikten. Vad hjälper det att USA-s representant i FN talar om ryskt barbari när man bombar målinriktat på sjukhus och hjälptransporter. Den demokratiska världen har svikit den demokratiska rörelsen i Syrien, och eftervärldens dom kommer säkert att bli kännbar.

Vart skall de miljoner människor som befinner sig på flykt undan Assad-regimen ta vägen om inte de demokratiska länderna öppnar sina gränser igen? Och vem skall betala återuppbyggnaden av Aleppo och andra sönderbombade städer? Frågornas mångfald hopar sig, liksom frågan varför USA och EU låter sig fördmjukas av Putin-regimen? För i grunden är det nu vad det handler om. Assad och hans gäng skulle inte kunnat vinna den här kampen utan ryssarnas stöd och vapenmakt. Mönstret från Spaniens 30-tal och Hitlers stöd till Franco är solklart.

Ryskt bombflyg

Vissa bloggar är inte så roliga att skriva, men det är viktigt att också våga se runt hörnet i framtiden. På nattduksbordet ligger för närvarande Winston Churchills memoarer Det Stora Kriget, som avhandlar 1-a Världskriget. Boken är skriven oc trycket i början av 1930-talet. En antikvitet i skinnband och med äldre språkbruk. Men en mycket läsvärd bok genom sin klara insyn i den tidens händelseförlopp och dess konsekvenser.

Ett krig som födde som sitt barn sovjetkommunismen med allt det lidande som den rörelsen skull innebära genom årtiondena. Den demokratirörelse som sedan följde i Ryssland, och verkade under ca 10 år, är nu ett minne blott. Den ryska upprustningen och arrogansen skördar alltfler frukter. Men det är blodbesudlade frukter vare sig det gäller länderna i Kaukasien, Ukraina eller Syrien.

Måhända är slutstriden i Syrien bara upptakten till en än större kamp. Våldet har en benägenhet att ständigt vilja notera nya segrar.

2016.09.28

Jarl

Bombad demokrati

När Obama för 8 år sedan blev USA-s president, så var han det stora hoppet för den stora majoritet av folket, som ville ha mer av sociala reformer och arbete, är militära ingripanden i olika konfliktländer. Han lovade att avsluta det amerikanska engagemanget i Irak och i Afghanistan, och i så måtto har han också följt sin plan i stort. Men han var också aktiv part i de omvandlingar som skedde i norra Afrika, inte minst då i Libyen, där en av världens brutalaste diktatorer, Khaddafi och hans regim föll samman med stöd från USA och många andra demokratiska länder.

När med detta som utgångspunkt demokrativännerna i Syrien började demonstrera, och våldet från regimen eskalera, trodde man från den demokratiska oppositionen att man skulle få liknande stöd som skett i Libyen, men så blev inte fallet. Den demokratiska världens hjälp har varit tafflig. Den har saknat kraft och organisation, och Syriens öde bollats över till ett handlingsförlamat FN.

När så Obamas regeringsperiod närmat sig sitt avslut, vill han inte lämna över landet till sin efterträdare i ett stadie av militär konflikt i mellanöstern. Väl medvetna om det har istället den ryska militärdiktaturen tagit över ledarskapet i den syriska konflikten. Resultatet av den förvandlingen lät inte vänta på sig. Massiva bombningar av de områden som behärskades av de demokratiska krafterna. En otrolig ödeläggelse av de civila samhället, och större flyktingvågor än man sett sedan 2-a världskrigets slut.

I brist på stöd från det demokratiska länderna kommer snart Assadregimen, känd för sina mord på kritiker och sin totala brist på demokratiska synsätt, att krossa demokratiaktivisterna, och i den mån de överlever, fördriva dem ur landet. Det som nu sker, slutfasen på det syriska kriget, är en tragedi av monumentala mått. Omvärldens ovilja att engagera sig på demokraternas sida har ett givet pris. Diktaturerna i Ryssland och i mellanöstern flyttar fram sina positioner. Demokratin och det öppna samhället, inte bara i konfliktänderna, är de stora förlorarna.

Historien visar nämligen att där diktaturens kreatur tillåts växa sig stora, där kommer nya konflikter som ett brev på posten. Av de skälen har Ryssland närstående länder alla skäl att oroas. Av de skälen kommer oron i mellanöstern att fortsätta med sina spridningseffekter. Turkiets sammanbrott som demokratisk stat är det senaste exemplet.

Och vem skall ta kostnaderna för det sönderbombade resultatet när övervåldet tillåts vinna över diplomati, demokrati och maktdelning?

2016.09.25

Jarl

Våldet utmanar

Vacker morgon bådar en vacker dag. Och så ser det ut att bli i hela landet den kommande långhelgen, Kristi Himmelfärdsdag och på följande helg. För många kommer nog sommarhus och båtar att få mycket uppmärksamhet, Det är den tiden på året.

Men tanken går till den extrema våldsanvändning som kännetecknar konflikten i Syrien. Inget är heligt för den regim som väljer att specifikt bomba de lilla som finns kvar av sjukhus och sjukvård. Krigets lagar har för länge sedan lämnats därhän, 10.000-tals människor har tagits av polis eller miliser och försvunnit. Och den oberoende rapportering som ännu finns, pekar ut regimen i Damaskus som den verkligt stora våldsverkaren i konflikten.

FN, som skulle bli en världspolis i sådana här konflikter, är totalt låst i sitt agerande. Ryssarna har efter sitt inträde helt inriktat sig på att stödja regimen. De storvulna påståendena att man specifikt skulle bekämpa IS, har visat sig helt fel. Man har valt att istället bomba de demokratiska krafter som ännu finns kvar i landet. Putins bidrag har enbart fördjupat konflikten.

Visst vore det möjligt för USA och dess allierade i Europa att agera kraftfullare mot vansinnet. Att i likhet med fallet i Libyen gå in och bekämpa det syriska bombandet, men rädslan för att gå djupare in i konflikten sitter alltför djupt. Och i det rädslans landskap tar vandalerna alltid steg framåt, lär oss historien, i vår tid representerad av Assad, Putin och Erdogan.

Den här konflikten har nu snart varit lika lång i tid som andra världskriget, och tvingat mer än halva landets befolkning på flykt varav en mindre del kommit till Europa och vårt land.

Nog är det i grunden sorgligt att inte konflikten kan kvävas på annat sätt än med ännu mer våld. I vår tid med så mycket resurser, borde restriktioner på det ekonomiska området kunna göras så kännbara att också regimen i Damaskus inser att man nått vägs ände.

Det internationella samfundets undfallenhet kommer inte att lösa problemen i mellanöstern, det kommer bara inspirera till nya utfall av maktmissbruk och våld med de följder det får. Och konflikter i synen på lösningar som också tär hårt på värdegrund och synsätt i demokratierna.

2016.05.04

Jarl