Who´s pulling the strings

Vem drar i trådarna, och med vilka motiv. Frågan är nu högaktuell efter att FBI-chefen James Comey, till synes självsvåldigt gjort sig till en väsentlig del i den amerikanska presidentvalsrörelsens absoluta slutfas. Som före detta vice justitieminister i den republikanska regeringen under George W Bush, och hängiven republikan, väljer han nu att svärta ner sitt opolitiska ämbete i FBI, med att ta politiskt parti för den ena parten, Donald Trump i valrörelsen.

För det får han svidande kritik från de egna leden av juridisk expertis. Han gjorde det trots avrådan från den nuvarande regeringens justitieminister. Det var ingen oöverlagd åtgärd, det var en väl tidssatt aktion, med syftet att jämföra Hillary Clinton med den på sin tid avsatte Richard Nixon. Ett motdrag till det stöd som Hillary Clinton nu får av den avgående presidenten Obama och hans fru Melanie.

Den kamp om makten vi nu ser i USA, saknar motstycke i landets historia. Den bådar inte gott, och kommer att bli svår att hantera för kommande administration. Comeys aktion kan lätt ses som en isolerad företeelse, men så fungerar inte politiken. Det var en väl överlagd åtgärd, med stöd av den mer militanta del av republikanerna som stödjer Trump. Comey måste inse att hans dagar i tjänsten som ledare för FBI är räknade, om Clinton blir president. Å andra sidan är han ett givet ministerämne i en Trump-ministär.

Så ser cynismen ut i den amerikanska valrörelsens slutskede. Ett val som också kommer att ha fundamental betydelse för europas säkerhet. Med Trump i ledningen i USA, kommer Nato att nedmonteras, det har han tydligt gjort klart. Och med en samtidig vurm för Vladimir Putins ledarskap, så ser vi från europeisk horisont en framtid där hotet från öster ökar samtidigt som stödet från USA försvinner.

De som drar i trådarna i det här valet, spelar också med världsfreden som insats.

2016.10.30

Jarl

Skådespel åt folket

Ge bröd och skådespel åt folket, är ett gammalt talesätt med innebörden att då är vi glada och nöjda. Och ett mått av sanning ligger det givetvis i det påståendet. I vår nu alltmer mediala värld återspeglas det också i tv-s olika program och kanaler.

För några handlar det om Mästarnas mästare, stor störst och vackrast. För andra om kampen om årets mästarkock, där vi under ett antal program får följa “amatörer” som under tidspress och stränga domares översyn reduceras till en slutlig segrare. Katarinas glädjetårar när hon vann häromdagen värmde och berörde säkert många.

Och i samma kanal kan vi nu följa dramat som skall utse vinnaren i danstävlingen “Let`s dance”. Med förundran kan man där se hur den hedervärde, men av åren stele skidmästaren lyfts fram av gamla sympatisörer i program efter program, alltmedan yngre och långt mer spänstiga dansare får lämna planen. Men vad spelar det egentligen för roll, dramatiken finns där i vart fall, och det är väl det som är meningen.

Och slutligen en annan kamp som lockar massorna, den på idrottens olika arenor. Antikens arenakamper i modern tappning. Några förlorar och ödesmättade skriverier beskriver detta som ett slag för hela samhället, som i fallet med fotbollens eller hockeylagets förlust av sin SHL-plats.

Andra kämpar med näbbar och klor för att nå den eftertraktade slutsegern, en kamp som inte precis är gentlemannamässig. Där tillåts våldet i grova nersparkningar och tacklingar ständigt skörda nya offer. Något som i brottsbalkens mening borde bli grov misshandel, tillåts i vår tids arenasport. Och samhället blundar och betalar polisiär vakthållning och prioriterad sjukvård för att hålla verksamheten gående.

Snurra min jord, och dagarna går alltmedan folket serveras den dagliga dosen av skådespel, av media förstärkt med en lämplig dos av utspel och kommentarer.

2016.04.09

Jarl

Segerstedt i vår tid

Torgny Segerstedt är en lysande ikon i den svenska liberala historiken. Ingen med ett djupare intresse för liberal historia, kan ha undgått att ta del av den kamp han under mycket svåra omständigheter förde mot nazismen i Sverige och utomlands under de svarta åren på 30-och 40-talen.

Torgny Segerstedt

Då var han inte mycket värd i maktens korridorer, man han hade inflytandet att via sin tidning GHST, Göteborgs Handels och Sjöfartstidning, ge sina åsikter spridning. Som så ofta sker, vaknar de sovande ledarskapen när väl faran är över, och vill profitera på namnet.

Nu är det dags igen, hans namn skall nu ge legitimitet åt ett institut med rasism, främlingsfientlighet och invandring som grundläggande teman för forskning och åtgärder. Visst behövs en större medvetenhet om vad som sker i vårt samhälle idag. Vår snart avslutade sommar har i hög grad präglats av en alltmer inflammerad debatt, som vinklats mot vilka åsikter som är legitima, och vilka som inte är det. Vilka åsikter som får föras fram, och vilka som inte skall ges utrymme.

Den debatten kommer väl aldrig helt att avstanna, och borde kanske heller inte göra det i åsiktsfrihetens och yttrandefrihetens namn. Men i det liberala arvet står också inskrivet att åsikter och synpunkter också skall utgå från att de inte avser att skada andra personer eller grupper av personer.

De vi ser idag är dessvärre alltmer av polarisering, en polarisering driven av krafter som ifrågasätter de grundläggande synsätt vi i väst anser bärande, nämligen deklarationen om de mänskliga rättigheterna. Från både den ena kanten, en växande islamistisk rörelse, och den andra kanten vår tids brunskjortor, utmanas nu de grundläggande värdena.

Båda sidorna har sina förebilder. Den nye sovjeten Putin är sponsor och förebild för högerkrafter som i Ungern fått ett ordentligt fotfäste i EU. Och på den andra kanten sker en ökande militarisering av det missnöje med religiösa förebilder, som har en snedvriden syn på religionen som sin ideologska förebild.

Och i vårt land utmanas nu den sociala ingenjörskonst vi fått lära oss löser alla samhällsproblem. Skall ett nytt institut med den liberala målsättningen lyckas, måste nog de konflikter som göder motsättningarna upp till ytan på ett helt annat sätt än genom brända bilar och järnrörsargumentation.

Vi går spännande tider till mötes.

2015.08.15

Jarl

Idrott och huliganism

Den nu pågående veckan 20-28 februari bjuder på högtidsstunder för den som vill se stor idrott i vita spår. Världsmästerskapen i längdskidåkning hålls på vår svenska hemmaplan i Falun. Låt vara inte i det vintrigaste väder, men till glädje för 10-tusentals besökare varje dag. När detta skrivs återstår ännu några lopp, men framgångarna har varit stora, inte minst för våra svenska tjejer som tagit medalj i samtliga hittills hållna lopp.

För undertecknad med egna erfarenheter från bland annat 14 vasalopp, och mängder med träningsmil utan annat mål än att må bra, är skidåkningen den prioriterade sporten. Kanske därför att egen kunskap också medför respekt för det enorma arbete som ligger bakom varje framgångsrik utövare.

Och ersättningen som utgår är minst sagt minimal, om man inte tillhör den absoluta elit som kan dra nytta av sitt namn i sponsring och reklam.

Ett annat skäl att med stor glädje se på loppen är också det kamratskap som präglar de deltagande, och då i synnerhet damerna. Där kramas man och uppträder som sanna vänner trots att man bara minuter innan kämpat med näbbar och klor för att vinna loppet. Det är väl det som är den goda idrottens kärna, så roligt att den finns kvar.

För så är det också att huliganidrotten får alltmer plats i media och därmed också i det mänskliga medvetandet. Arenaidrotter där huliganismen härjar på läktare och gator, ibland med överfallsvåld och i enstaka fall direkta mord som följd. Arenaidrotter där huliganismens slagord av olika slag, ibland får så absurda uttryck som ”Döda,döda,döda” från läktarna. Där det fysiska våldet är ständigt närvarande och inte sällan gör utövarna till medicinska fall, också med livslånga problem som följd.

I de sammanhangen blundar rättssamhället och moralens väktare. Inte sällan sitter de i den kommunala logen och smuttar på sina sponsrade drinkar, en del av vår tids politiska korruption väl draperad i påstådd samhällsnytta.

Tillbaka till den idrott som ännu bär gentlemannaskapets prägel. Visst är det en stor tröst att ändå se att den stora publiken vill se, och ge den idrotten sitt bifall. Gärna mer av stor och god idrott, och mindre av huliganism och våldsförhärligande i idrottens namn.

2015.02.27

Jarl Strömbäck

Comer victory - come work

Det har varit en spännande tid att följa, valet i världens viktigaste demokrati, USA. Nu får han förnyat förtroende för ytterligare 4 år i rollen som USA-s president, Barack Obama.



Efter tacktalet i Chicago.

Det är en mer luttrad president som fortsätter jobbet, när väl glädjeruset över vinsten klingar bort. I det jobbet finns många stora utmaningar, den viktigaste kanske den att få ordning på budgetunderskotten. Den frågan måste lösas, alternativet skulle göra USA till en lydnation under dess långivare, främst av dem Kina.

De tal som Mitt Romney höll efter sin förlust var mycket bra. Det visade på storhet, att han i det talet lyfte fram just de för nationen viktiga frågorna, och behovet av samverkan. Så låt oss hoppas att den andan ka spridas också upp i representanthuset till dess republikanska ledamöter.

Det tal Obama höll var ett lysande ”state of the union”-tal. Ett tal av en statsman, som vill väl men också nu är mer medveten om svårigheterna än för 4 år sedan. Men det var också ett tal där han vidhöll sin syn på det förenade Amerika, the united States of America, som är en förutsättning för att man skall kunna resa sig ur nuvarande svårigheter.

Dags efter en tid av vila att gå från Victory till work, från seger till det arbete på många områden. Ett arbete för de miljoner medborgare som nu brottas med stora svårigheter i det stora landet i väster.

 

2012.11.07 kl.0900

Jarl Strömbäck

Makten och bulvanerna 7.

Somliga föredragningar har ett värde långt större än andra. När Alzheimerföreningen den 25.10 ordnade ett öppet möte i fullmäktigesalen i kommunen norr om skogen, blev den nästintill fullsatt. Intresset var stort och väl motiverat.

I stort sett alla medborgare kommer någon gång i livet att via anhöriga eller bekanta mötas av den minnets skymning som med ett samlingsnamn kallas demens. Det är en sjukdom, men betraktas av både enskilda och myndigheter som ett tillstånd. Med andra ord förvägras mer än hälften av de som drabbas medicinering för att bromsa förloppet. Hur är det möjligt?

Men det som skulle göra kvällen riktigt intressant var det anförande Jan Norberg höll om kampen för sin mors heder och självbestämmande. Det var ett riktigt gripande dokument, väl sammanställt, det han redovisade.

Förskräckande är vidden av det godtycke som sprider sig i organisationer och myndigheter som får en närmast obestridlig makt över enskilda personer öde. Att gamla människor med svaga nätverk dessutom gör dem lätta att fånga in, gör det hela bara osmakligare.

Jan Norbergs dragning visade på ett övertygande sätt på de mekanismer som används från myndighetens sida, för att få kontroll över enskildas rätt och egendom. Med den rätten har man också rätten att förfoga över de tillgångar den enskilde har, vilket i sig kan ses som en lockelse för en hungrig byråkrati.

När det efter en timmes föredragning var dags för applåder valde något 10-tal av den lyssnande publiken att vända ryggen till och gå. Måhända blev igenkänningseffekten alltför stor för bulvanerna.

Den stora delen av lyssnarna valde att med applåder visa sin uppskattning för en dragning, som är något av det viktigaste jag upplevt under mina ca 20 år i politiken.

26.10.2012

Jarl Strömbäck