Likt en spegel

Tidig decembermorgon när det är dags att hälsa den 2-a advent med en morgonpromenad. Det är en osannolikt fin morgon. Plus 7 grader är en ovanligt varm temperatur för årstiden. Och älvens klara och lugna vatten speglar stadens ljus så fint. En bra start på en fin decemberdag.

För de som är intresserade av vintersport ges stort utrymme för det i TV. Skidskyttarna från vårt land har stora framgångar, och glädjen över det är rörande i de olika intervjuerna. Och nog måste det vara underbart att få de positiva resultaten efter år av hård träning, fysiskt och mentalt. Och visst är det vackert att vi får sola oss i glansen av att Sverige får del av äran i priset för världens bäste friidrottare 2020, genom svenskamerikanen Duplantis världsrekord i stavhopp. En ung stjärna som förtjänar framgången, och har många år kvar att visa sin speciella skicklighet.

I politisk mening återgår utvecklingen i det stora landet i väster i någon mån till normalitet. Den avgående presidenten gör vad han kan för att försvåra för den administration som skall ta över den 20.1.2021. Så gör den som inte kan förlika sig med sitt nederlag, och saknar ansvarskänsla och respekt för annars givna traditioner när det gäller maktöverlämnande.

Och i EU och Brexit-frågan föreligger ännu inget avtal om hur den skall lösas. Brexit-frågan är på det sättet bara i sin linda, dess återverkningar återstår att se och uppleva. Många i England kommer nog att ångra sitt stöd för Brexit när dess realitet blir tydlig för dem. Den brittiska självbilden må vara historiskt präglad, landet över vilket solen aldrig går ner, Storbritannien.

Men det var då och nu är nu.

Och i vårt land råder Cowid-19 över debatt och dagsfrågorna. Rädslan finns där hos både enskilda och myndigheter. Och ansvarsutkrävandet bollas mellan regering, regioner och kommuner. Samtidigt som man talar om en nationell kris, anser sig regeringen inte ansvarig. Nog är det en särskild ordning. Att sedan resultatet blivit en hårresande hög dödlighet i vårt land jämfört med övriga nordiska länder, att de stänger sina gränser för oss, och att det nordiska samarbetet är på väg att falla i stycken blir resultaten.

Nog om det, skribenten vill avsluta med att önska läsarna allt gott i adventstid.

2020.12.06

Jarl S

Idrott och huliganism

Den nu pågående veckan 20-28 februari bjuder på högtidsstunder för den som vill se stor idrott i vita spår. Världsmästerskapen i längdskidåkning hålls på vår svenska hemmaplan i Falun. Låt vara inte i det vintrigaste väder, men till glädje för 10-tusentals besökare varje dag. När detta skrivs återstår ännu några lopp, men framgångarna har varit stora, inte minst för våra svenska tjejer som tagit medalj i samtliga hittills hållna lopp.

För undertecknad med egna erfarenheter från bland annat 14 vasalopp, och mängder med träningsmil utan annat mål än att må bra, är skidåkningen den prioriterade sporten. Kanske därför att egen kunskap också medför respekt för det enorma arbete som ligger bakom varje framgångsrik utövare.

Och ersättningen som utgår är minst sagt minimal, om man inte tillhör den absoluta elit som kan dra nytta av sitt namn i sponsring och reklam.

Ett annat skäl att med stor glädje se på loppen är också det kamratskap som präglar de deltagande, och då i synnerhet damerna. Där kramas man och uppträder som sanna vänner trots att man bara minuter innan kämpat med näbbar och klor för att vinna loppet. Det är väl det som är den goda idrottens kärna, så roligt att den finns kvar.

För så är det också att huliganidrotten får alltmer plats i media och därmed också i det mänskliga medvetandet. Arenaidrotter där huliganismen härjar på läktare och gator, ibland med överfallsvåld och i enstaka fall direkta mord som följd. Arenaidrotter där huliganismens slagord av olika slag, ibland får så absurda uttryck som ”Döda,döda,döda” från läktarna. Där det fysiska våldet är ständigt närvarande och inte sällan gör utövarna till medicinska fall, också med livslånga problem som följd.

I de sammanhangen blundar rättssamhället och moralens väktare. Inte sällan sitter de i den kommunala logen och smuttar på sina sponsrade drinkar, en del av vår tids politiska korruption väl draperad i påstådd samhällsnytta.

Tillbaka till den idrott som ännu bär gentlemannaskapets prägel. Visst är det en stor tröst att ändå se att den stora publiken vill se, och ge den idrotten sitt bifall. Gärna mer av stor och god idrott, och mindre av huliganism och våldsförhärligande i idrottens namn.

2015.02.27

Jarl Strömbäck

Att våga bryta mönster

Söndagen den 3.3 var en högtidsdag för skidintresserade. Vasaloppet gick av stapeln, som vanligt en intressant tävling att följa. Men än mer intressant var 5-milen på skid-VM i Val di Fiemme. Den prestation som Johan Olsson gjorde där, och sättet han gjorde det på var en bragd som ingen trodde var möjlig.

Alltsedan man började med gemensam start i skidloppen för 10-talet år sedan, har vi fått vänja oss vid att de starka åkarna följs åt i en klunga, för att sedan i en spurt på slutet komma till ett avgörande. Det har blivit tråkigt att följa den typen av tävling, säkert också för de åkare som vill göra egna lopp, men fastnar i klungan.

Att Johan Olsson förändrade det scenariot i söndags genom att sätta egen fart efter Ca 10 km, för att sedan hålla undan hela vägen till målet efter 50 km skidåkning, det är unikt.

Att det lyckades bygger, förutom på en bra fysik och bra skidor, på en järnvilja att lyckas. Och inte minst en övertygelse om att det går att bryta mönster. Att man kan göra ett eget lopp och ändå vinna.

I det finns mycken visdom att hämta. Det är inte alltid den stora klungan i fullmäktige som har de rätta svaren, det kanske istället är den ensamma rösten. Det är nog tryggt att inte sticka upp, att vara fisken som flyter med strömmen, men är det så man bäst förvaltar sitt pund, och bär sitt förtroende. 

De tankarna får bli till ett budskap också för undertecknad, med 14 Vasalopp i livsbagaget väl förtrogen med de ansträngningar som följer av hårda långa lopp.

2013.03.05

Jarl Strömbäck

Glädjespridare

Anna Haag och Charlotte Kalla, unga glädjespridare Dags att vända blad, bort från mörkrets furstar och furstinnor i föregående bloggar, till verkliga glädjespridare. För de är dom, dessa de vita spårens vinthundar. Oförstörda och med ögon lysande av glädje tar ni emot priserna för ett oändligt antal timmars slit med träning i allsköns väder. Den positiva kampen, så främmande och långt från de vassa armbågar och den intriganta atmosfär som tyvärr alltför ofta kännetecknar de som bara kan nå framgång på de politiska fältens bakgårdar. Tack för Er insats ni unga glädjespridare, tack för att ni finns som en påminnelse för oss om livets goda sidor. Och tack för Er ungdomliga entusiasm och den tro på livet ni utstrålar. 2010.02.16 Jarl Strömbäck

En stjärna föds../A star is born

Jag måste medge att intresset för lagidrotter inte är mitt största. I synnerhet inte de som i likhet med ishockey har våldet mot medspelarna som ett bärande element. Desto starkare är min aktning för de individuella sporterna. De som fordrar disciplin, engagemang och hårt arbete för att leda till framgång. Skidor på längden är en sådan sport.

Med 14 vasalopp i bagaget som motionär vet jag att skidåkningen kräver väldigt mycket av träning för dem som väljer att satsa på idrotten. Längdskidåkningen kräver enormt mycket träning av sina utövare om man vill bli riktigt bra. Därför är det med stort hjärta jag tagit till mig Charlotte Kallas fantastiska bedrifter under ”Tour de ski”- veckan. Från en undanskymd plats bland de unga, har hon nu klivit fram som en världsstjärna, och som hon gjorde det! Åkglädjen och energin sprutade i spåren av hennes framfart. Med glädje och ödmjukhet möter hon pressen efter målgång och sin övertygande seger.

En stjärna är född, och låt oss hoppas att hon får bäras vidare av samma barnsligt härliga entusiasm också framöver. Som ett gott exempel för de många unga som fortfarande har långt kvar på sin väg mot framgång, men som behöver henne som ett efterföljansvärt exempel.

2007.08.06
Jarl Strömbäck



I have to admit that my interest for team-sports is limited. In particular when it comes to those who has violence against the opposite team as a fundamental part. On the contrary, my admiration for individual sports is strong. In general they require discipline, engagement and a lot of hard work in order to lead to success. Cross-country skiing is such a sport.

With my own experience from 14 Vasa-races (95 km) I know that skiing requires lots of training by those seeking to be stars on this field. From this point of view I have taken Charlotte Kalla to my heart after her fantastic achievements during the “Tour de Ski”- week. From being only one by other young skiers, she proved to be the best. And she did it in a magnificent way. The joy for skiing and the energy spouted the tracks of her speeding. Afterwards her convincing victory, she met the press and media, humble and with a sense of childish happiness.

A star is born, and let’s hopes she will carry on her success with the same brilliant enthusiasm in the future. She will then be a focus point to the many youngsters who in the future will need her as a good example in their own struggle for success.

2008.01.06
Jarl Strömbäck

Folk är inte dumma!

Folk är inte dumma. Om de krav som ställs på somliga, i andra fall motsvaras av en överväldigande offentlig generositet uppstår rimligen frågan om vilka värderingar som återspeglas i det handlandet?
I sin krönika den 9.6 tar Ulf Eklund upp idrottens dilemma i skuggan av det stora elitlaget. Den debatten florerar fritt mellan skål och vägg, men kommer mera sällan till uttryck i det offentliga. För vem vågar ta striden för de små föreningarnas villkor, när det offentliga samhället står på tå för elitklubben? När beroendet av det offentliga stödet är det halmstrå som bredd-och ungdomsverksamheten är i så stort behov av, och därmed också välviljan från de bestämmande.
Den klubbfunktionär vars alternativ är ideellt arbete och ett blygsamt kommunalt föreningsbidrag kan ju samtidigt se hur miljoner av offentliga medel slussas som stöd till elitklubben samtidigt som dess spelare avlönas med statsrådslöner.
Samtidigt som väldiga summor av offentliga medel investerats i det nya hockeytemplet av offentliga medel, brottas den lilla klubben med ständiga krav på betalning för hyror och andra kostnader, klyftan mellan de som får och de som avkrävs alltmer av frivilligt och oavlönat arbete ökar. Lägg till det personliga ansvar som följer med en styrelsepost, och slutsatsen är ganska enkel. Det offentliga samhället får som det vill, och markerar det genom de signaler man ger.
Det ligger ett mått av tragik att i ortstidningen se det ledande kommunalrådet vid den sista hemmamatchen utspökad i klubbdräkt likt ett enfaldigt spektakel. När behovet av självhävdelse blir så stort att det övergår till enfald, då övergår nyttan till att bli en belastning på sikt. Att de små klubbarna nu får allt svårare att driva sin verksamhet och finna ledare för dem är inte konstigt. Det är en direkt följd av de prioriteringar som gjorts under en följd av år.
Folk är inte dumma!

9.6.2007
Jarl Strömbäck