Våldet utmanar

Vacker morgon bådar en vacker dag. Och så ser det ut att bli i hela landet den kommande långhelgen, Kristi Himmelfärdsdag och på följande helg. För många kommer nog sommarhus och båtar att få mycket uppmärksamhet, Det är den tiden på året.

Men tanken går till den extrema våldsanvändning som kännetecknar konflikten i Syrien. Inget är heligt för den regim som väljer att specifikt bomba de lilla som finns kvar av sjukhus och sjukvård. Krigets lagar har för länge sedan lämnats därhän, 10.000-tals människor har tagits av polis eller miliser och försvunnit. Och den oberoende rapportering som ännu finns, pekar ut regimen i Damaskus som den verkligt stora våldsverkaren i konflikten.

FN, som skulle bli en världspolis i sådana här konflikter, är totalt låst i sitt agerande. Ryssarna har efter sitt inträde helt inriktat sig på att stödja regimen. De storvulna påståendena att man specifikt skulle bekämpa IS, har visat sig helt fel. Man har valt att istället bomba de demokratiska krafter som ännu finns kvar i landet. Putins bidrag har enbart fördjupat konflikten.

Visst vore det möjligt för USA och dess allierade i Europa att agera kraftfullare mot vansinnet. Att i likhet med fallet i Libyen gå in och bekämpa det syriska bombandet, men rädslan för att gå djupare in i konflikten sitter alltför djupt. Och i det rädslans landskap tar vandalerna alltid steg framåt, lär oss historien, i vår tid representerad av Assad, Putin och Erdogan.

Den här konflikten har nu snart varit lika lång i tid som andra världskriget, och tvingat mer än halva landets befolkning på flykt varav en mindre del kommit till Europa och vårt land.

Nog är det i grunden sorgligt att inte konflikten kan kvävas på annat sätt än med ännu mer våld. I vår tid med så mycket resurser, borde restriktioner på det ekonomiska området kunna göras så kännbara att också regimen i Damaskus inser att man nått vägs ände.

Det internationella samfundets undfallenhet kommer inte att lösa problemen i mellanöstern, det kommer bara inspirera till nya utfall av maktmissbruk och våld med de följder det får. Och konflikter i synen på lösningar som också tär hårt på värdegrund och synsätt i demokratierna.

2016.05.04

Jarl

Och världen ser på.

Om några veckor kommer ännu ett litet barnbarn till världen om allt går väl. Vi vet nu att det blir en liten pojke, han föds i ett annat land än det hans mor var barn i. För henne och hennes anhöriga blev flykten till en fredligare värld, bort från den syriska diktaturen en nödvändighet.

Våldet i Syrien är inte nytt. Minoritetsförtrycket har tidvis varit massivt, och inte minst drabbat den kurdiska delen av befolkningen. För den som vill lära en del om den syriska politikens vindlingar rekommenderas boken ”Drömmen om Damaskus” av mellanösternkännaren Aron Lund.

För egen del lärde jag känna den delen av världen under några år i sjöfartsnäringen. Som befäl i Svenska Orientlinjens fartyg besökte jag området återkommande, och medverkade även i utställningsresor för svensk exportindustri.

Mycket har hänt i världen sedan dess, men inte mycket positivt i den krutdurk som mellanöstern blivit. Konflikten med Israel tycks vara olöslig, den blir bara svårare trots alla medlingsförsök. Libanons huvudstad Beirut, som vid tiden för mina besök var områdets handelscentrum och ”orientens Paris”, skulle sedan komma att bombas sönder av Israel, för att sedan dras in i ett förödande inbördeskrig.

Men inget går nog upp mot den massaker som nu pågår i Syrien. En massaker som omvärlden, trots alla sina utfästelser om åtgärder mot folkmord, väljer att inte ingripa i. Diktaturerna stödjer varandra, Iran, Ryssland och Kina förser regimen med vapen och stöd i en situation när den sittande regimen slaktar sina barn, sina kvinnor och naturligtvis män. En regim som naturligtvis skulle vara chanslöst i ett demokratiskt val.

Den arabiska våren födde mycket hopp, också hos Syriens plågade folk. Skall det hoppet släckas av våldets svarta baroner, alltmedan omvärlden ser på?

2012.09.02

Jarl Strömbäck