Idrott och huliganism

Den nu pågående veckan 20-28 februari bjuder på högtidsstunder för den som vill se stor idrott i vita spår. Världsmästerskapen i längdskidåkning hålls på vår svenska hemmaplan i Falun. Låt vara inte i det vintrigaste väder, men till glädje för 10-tusentals besökare varje dag. När detta skrivs återstår ännu några lopp, men framgångarna har varit stora, inte minst för våra svenska tjejer som tagit medalj i samtliga hittills hållna lopp.

För undertecknad med egna erfarenheter från bland annat 14 vasalopp, och mängder med träningsmil utan annat mål än att må bra, är skidåkningen den prioriterade sporten. Kanske därför att egen kunskap också medför respekt för det enorma arbete som ligger bakom varje framgångsrik utövare.

Och ersättningen som utgår är minst sagt minimal, om man inte tillhör den absoluta elit som kan dra nytta av sitt namn i sponsring och reklam.

Ett annat skäl att med stor glädje se på loppen är också det kamratskap som präglar de deltagande, och då i synnerhet damerna. Där kramas man och uppträder som sanna vänner trots att man bara minuter innan kämpat med näbbar och klor för att vinna loppet. Det är väl det som är den goda idrottens kärna, så roligt att den finns kvar.

För så är det också att huliganidrotten får alltmer plats i media och därmed också i det mänskliga medvetandet. Arenaidrotter där huliganismen härjar på läktare och gator, ibland med överfallsvåld och i enstaka fall direkta mord som följd. Arenaidrotter där huliganismens slagord av olika slag, ibland får så absurda uttryck som ”Döda,döda,döda” från läktarna. Där det fysiska våldet är ständigt närvarande och inte sällan gör utövarna till medicinska fall, också med livslånga problem som följd.

I de sammanhangen blundar rättssamhället och moralens väktare. Inte sällan sitter de i den kommunala logen och smuttar på sina sponsrade drinkar, en del av vår tids politiska korruption väl draperad i påstådd samhällsnytta.

Tillbaka till den idrott som ännu bär gentlemannaskapets prägel. Visst är det en stor tröst att ändå se att den stora publiken vill se, och ge den idrotten sitt bifall. Gärna mer av stor och god idrott, och mindre av huliganism och våldsförhärligande i idrottens namn.

2015.02.27

Jarl Strömbäck