Den nu pågående
veckan 20-28 februari bjuder på högtidsstunder för den som vill se stor idrott
i vita spår. Världsmästerskapen i längdskidåkning hålls på vår svenska
hemmaplan i Falun. Låt vara inte i det vintrigaste väder, men till glädje för
10-tusentals besökare varje dag. När detta skrivs återstår ännu några lopp, men
framgångarna har varit stora, inte minst för våra svenska tjejer som tagit
medalj i samtliga hittills hållna lopp.
För undertecknad
med egna erfarenheter från bland annat 14 vasalopp, och mängder med träningsmil
utan annat mål än att må bra, är skidåkningen den prioriterade sporten. Kanske
därför att egen kunskap också medför respekt för det enorma arbete som ligger
bakom varje framgångsrik utövare.
Och
ersättningen som utgår är minst sagt minimal, om man inte tillhör den absoluta elit
som kan dra nytta av sitt namn i sponsring och reklam.
Ett annat
skäl att med stor glädje se på loppen är också det kamratskap som präglar de
deltagande, och då i synnerhet damerna. Där kramas man och uppträder som sanna
vänner trots att man bara minuter innan kämpat med näbbar och klor för att
vinna loppet. Det är väl det som är den goda idrottens kärna, så roligt att den
finns kvar.
För så är
det också att huliganidrotten får alltmer plats i media och därmed också i det
mänskliga medvetandet. Arenaidrotter där huliganismen härjar på läktare och
gator, ibland med överfallsvåld och i enstaka fall direkta mord som följd.
Arenaidrotter där huliganismens slagord av olika slag, ibland får så absurda uttryck
som ”Döda,döda,döda” från läktarna. Där det fysiska våldet är ständigt
närvarande och inte sällan gör utövarna till medicinska fall, också med
livslånga problem som följd.
I de sammanhangen
blundar rättssamhället och moralens väktare. Inte sällan sitter de i den
kommunala logen och smuttar på sina sponsrade drinkar, en del av vår tids
politiska korruption väl draperad i påstådd samhällsnytta.
Tillbaka
till den idrott som ännu bär gentlemannaskapets prägel. Visst är det en stor
tröst att ändå se att den stora publiken vill se, och ge den idrotten sitt
bifall. Gärna mer av stor och god idrott, och mindre av huliganism och
våldsförhärligande i idrottens namn.
2015.02.27
Jarl
Strömbäck
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar