Flickan med de sju namnen

Dagens blogg får tillskrivas begreppen “human rights” i verklig mening. Det i global mening mest slutna landet är sedan Korea-krigets dagar Nordkorea. Ett land där befolkningen drillas i synen på sig själva som levande i det bästa av länder, och det är dödsstraff på att förneka eller ifrågasätta det.

Men även land har gränser, och unga människor som sätter sitt liv på spel för att söka en annan verklighet, och den kan endast nås genom flykt från det nordkoreanska “paradiset”.

Så var också fallet när en 17-årig tjej beslutade sig för att gå över gränsen till Kina, för att besöka anhöriga som flytt många år tidigare och nu levde i Kina.

Hennes strapatser och upplevelser under 14 år av flykt, gömd under 7 olika identiteter, är bättre läsning än de flesta deckare jag läst. Verkligheten överträffar dikten, och kvar blir känslan av att vi själva i vår fria del av världen har så oändligt mycket att vara glada över.

Bokens titel är “Flickan med sju namn”, och rekommenderas verklighen som läsning i vår infekterade tid, och debatt.

Hon är numera en förkämpe för mänskliga rättigheter, bor i det av Nordkorea klassade “fiendelandet” Sydkorea, och har goda relationer med USA, också det ett land som Nordkorea ser som en svuren fiende.

Politik i all ära, boken är djupt mänsklig och berör just av det skälen.

I vår tid av ständigt ökande spänningar i världen, är det en lisa att koppla av med något som ger en känsla av hopp.

Det gör boken om Min Young som blev Hyeonseo Lee och hennes svåra år på flykt.

2020.01.09

Jarl S

Våldet utmanar

Vacker morgon bådar en vacker dag. Och så ser det ut att bli i hela landet den kommande långhelgen, Kristi Himmelfärdsdag och på följande helg. För många kommer nog sommarhus och båtar att få mycket uppmärksamhet, Det är den tiden på året.

Men tanken går till den extrema våldsanvändning som kännetecknar konflikten i Syrien. Inget är heligt för den regim som väljer att specifikt bomba de lilla som finns kvar av sjukhus och sjukvård. Krigets lagar har för länge sedan lämnats därhän, 10.000-tals människor har tagits av polis eller miliser och försvunnit. Och den oberoende rapportering som ännu finns, pekar ut regimen i Damaskus som den verkligt stora våldsverkaren i konflikten.

FN, som skulle bli en världspolis i sådana här konflikter, är totalt låst i sitt agerande. Ryssarna har efter sitt inträde helt inriktat sig på att stödja regimen. De storvulna påståendena att man specifikt skulle bekämpa IS, har visat sig helt fel. Man har valt att istället bomba de demokratiska krafter som ännu finns kvar i landet. Putins bidrag har enbart fördjupat konflikten.

Visst vore det möjligt för USA och dess allierade i Europa att agera kraftfullare mot vansinnet. Att i likhet med fallet i Libyen gå in och bekämpa det syriska bombandet, men rädslan för att gå djupare in i konflikten sitter alltför djupt. Och i det rädslans landskap tar vandalerna alltid steg framåt, lär oss historien, i vår tid representerad av Assad, Putin och Erdogan.

Den här konflikten har nu snart varit lika lång i tid som andra världskriget, och tvingat mer än halva landets befolkning på flykt varav en mindre del kommit till Europa och vårt land.

Nog är det i grunden sorgligt att inte konflikten kan kvävas på annat sätt än med ännu mer våld. I vår tid med så mycket resurser, borde restriktioner på det ekonomiska området kunna göras så kännbara att också regimen i Damaskus inser att man nått vägs ände.

Det internationella samfundets undfallenhet kommer inte att lösa problemen i mellanöstern, det kommer bara inspirera till nya utfall av maktmissbruk och våld med de följder det får. Och konflikter i synen på lösningar som också tär hårt på värdegrund och synsätt i demokratierna.

2016.05.04

Jarl

Obalansens pris

Det när vår. Snön har smält bort och nu kommer vårens budbärare, fler dag för dag. De korsar nationella gränser. De ber inte om asyl eller andra legaliteter för sin ankomst. De anpassar sig till sin omvärld, och söker sig dit där den möter deras behov. Vårens budbärare, fåglarna.

Men precis som fåglarna har också människorna i ett historiskt perspektiv rört sig över kontinenter och hav. Allt från de allra första folkvandringarna när våra anfäder utgick från Afrika. De epoker som brukar betecknas som koloniala, annekteringarna av de amerikanska kontinenterna och Australien bland andra. Människor har sökt sig till områden där livsförutsättningarna är rimliga.

För 20-talet år sedan pågick en internationell debatt som brukade rubriceras nord-syd dialogen. Frågan som väcktes var, vad händer i en tid när de nordliga länderna berikar sig alltmer, på de sydliga ländernas bekostnad. Vad händer när råvarubörser och finansiella centra blir styrande över världshandeln, och backas upp av köpta och korrumperade politiker i de fattiga länderna?

Exemplen kan göras många, men åt oss granska ett. Fisket har blivit en allt viktigare del av försörjningen av befolkningarna i vår globala värld. Traditionellt har också kustfiske i formen av husbehovsfiske och i liten grad fiske för export av ex.vis sardiner, varit en inkomst- och försörjningskälla för stora befolkningsgrupper.

Med tiden har utfiskningen av de näraliggande vattnen i norr (Atlanten-Nordsjön etc.) gjort att restriktioner måste införas där, och blickarna från de rika länderna riktats mot de fiskrika vattnen i söder. Med lock och pock förhandlas så fram avtal med företrädare för regeringarna i länder i Afrika, vilka innebär att supermoderna fabrikstrålare dammsuger vattnen på fisk. Levnadsbetingelserna som gällt i 100-tals år slås i spillror, försörjningsmöjligheterna likaså och de samhälleliga strukturerna luckras upp för de som bor i områden som drabbas. För några tar sig desperationen uttryck i att vi får en piratverksamhet som utanför Somalien och Eritrea, där fartyg blir ett primärt mål. För andra gäller att med undermåliga båtar och små resurser ta sig in i det område som tagit deras resurser och livsförutsättningar. Överfulla båtar går över haven till Kanarieöarna, till Spanien eller Italien.

Har vi del i den utvecklingen, vi i den rika världen? Har vi något ansvar för de sammanbrott som drabbat de länder som nu människor flyr från? Frågornas svar handlar om den människosyn vi har, om vilken uppfattning vi har om global jämlikhet och fördelning av resurser.

Under tiden fortsätter människor att betala obalansens pris. Överfyllda båtar kapsejsar, 100-tals människor blir offer, dränkta när undermåliga och överfyllda båtar går under på sin väg mot nya livsförutsättningar.

2015.04.22

Jarl S

Cynismens tid

Det är nu 100 år sedan det stora kriget, det som vi kallar första världskriget startade. Minnesprogrammen har varit en del av sommarens medieutbud. Och visst behöver vi påminnas om galenskapen. Frågan är om vi lär oss, eller om nya generationer alltid måste göra nya misstag.

Det är svårt att hålla ifrån sig det som media serverar oss idag. Ständigt nya lokala krig, i Afrika, i Mellanöstern och nu på tröskeln till EU, i Ukraina. Inte sedan 2-a världskriget, har så många människor varit påverkande av krig som nu. Vad händer med mänskligheten i vår upplysta tid, och varför?

För egen del och med erfarenhet från ett arbetsliv med internationell prägel vill jag tro att alla människor i grunden har behov av samma saker, trygghet, medmänsklighet, ett arbete att gå till, en uppgift med livet. Men i grunden måste det vara ganska få som ser dödandet som sin livsuppgift när man växer upp. Så hur kan det då bli på det här sättet?

Cynismen är också en drivkraft i vår värld, en drivkraft som föder många på andras bekostnad. Vapenindustrin är i sanning cynismens förlängda arm, utan dess spridning runt om i världen, skulle inte många av de krig som idag terroriserar världen kunna överleva. Där har många stater ett särskilt ansvar, den ryska kulsprutan Kalachnikov är troligen världens största mordvapen. Med rötter i 2-a världskriget, har det efter sovjetsamhällets fall blivit en internationell handelsvara på dödens marknad. Men det vore förmätet att bara peka finger åt Ryssland. Vapenindustrin med sina öppna och dolda kanaler når bortom all kontroll, åtminstone när det gäller den mer finkalibriga typ som organisationer som Boko Haram eller IS använder. Terrorns verktyg har blivit ett globalt problem vi inte kommer undan.

För vem tror egentligen att människor hals över huvud lämnar hus och hem i rädsla och förtvivlan inför framtiden? Vem skickar sina tonårspojkar bort till osäkra förhållanden i fjärran länder, om inte skräcken för att de skall mördas i rerrormaskinen är än större? Och vad händer med de allt större grupper av tonårsflickor och unga kvinnor, som blir priser i den cyniska kampen om herraväldet?

Vi i den hittills skyddade delen av världen, vi kan inte komma undan. Vi är en del av problemet, därför måste vi engagera oss. Vi måste bli starkare än de cyniska krafter, vilka driver utvecklingen. Den största insatsen i det avseendet borde vara att snarast få ett stopp i vapenhandeln. Kunde man rycka det verktyget ur terrorns händer, skulle mycket vara vunnet.

En ny dag i Idyllen väntar, med styrelsemöte i fredlig och gemytlig anda. Så som de flesta skulle vilja leva sina dagar. I Syrien, i Irak och på den av krig plågade Afrikanska kontinenten.

19.08.2014

Jarl Strömbäck