Nu rasar slutstriden vidare i Syrien.
Dagligen ser vi bilderna på bombade barn och byggnader. Det är
hjärtskärande på många sätt. Redan har striden, som började som
fredliga demonstrationer för ökad demokrati i landet, varat längre
i tid än 2-a världskriget. Den gången slutade det i förödelse i
stora delar av världen, i synnerhet i de delar som startat
aggressionen. Nu ser vi samma scenario, men med demokratikrafterna
som de stora förlorarna.
Vart den processen för vidare är
svårt att förutse. Någon militär intervention styrd via FN eller
de stora demokratierna kommer inte att ske. De miljoner som ännu
finns inom de områden som behärskas av demokratikämpar, går en
oviss framtid tillmötes. Syriens vurm för att låta människor
“försvinna”, återfinns i många liknande samhällen.
 |
| Förövare och offer |
Och i Turkiet skärps kontrollen
ytterligare. De 1000 skolor som stängts av regimen och de 43000
lärare som blivit av med sina jobb, innebär att 100.000-tals barn
och unga inte kommer att få någon undervisning. Att 15 universitet
också stängts, drabbar också högre utbildning och visar att nu
gäller i Erdogans Turkiet envälde och tillbakagång.
Våldets triumf och helvete
representerat i två länder. Önskan om medinflytande och öppenhet,
som möts av först våld, sedan övervåld, och sedan alltmer
eskalerat våld. Vad kan då omvärlden, den del som bryr sig göra?
Frågan om militärt ingripande från
USA och dess vänner har naturligtvis diskuterats, men med negativt
resultat. En direkt konfrontation med Putinregimen, är inget man
önskar sig från de demokratiska ländernas sida. Så den insats mot
IS, som Ryssland skulle göra när man påbörjade bombningar för 1
år sedan, koncentreras nu istället mot sjukhus, infrastruktur och
ren terrorbombning mot av demokratikrafterna fortfarande hållna
områden i landet.
Det är förfärligt i vår upplysta
tid, att konflikter ständigt skall lösas med militära medel. Och
allt det lidande och det destruktiva resultat det för med sig.
2016-10-02
