När världen håller andan

Det är höst i luften, regnens tid och stormarnas. När detta skrivs härjar orkanen IRMA i den karibiska övärlden med vindar över 80 meter/sekund. Det är fruktansvärda vindar, omöjliga att beskriva. Vindar man måste söka skyddsrum för om man inte vill riskera livet. Och på det, de omfattande regnen och materiella skadorna.

Vi har inga klimatförändringar hävdar de som vill gå med skyddslappar genom tillvaron. En lika korkad uppfattning som den att vi inte har något ansvar för den planet som är vår gemensamma boning. Vakna upp Mr Trump och ni andra som inte vill bry er?

Hösten 1939, vid den här tidpunkten, rullade den tyska krigsmaskinen in i Polen och det stora kriget startade. Det skulle avslutas 6 år senare, med ett sönderbombat och illa medfaret Europa och stora delar av Asien. Minnet är kort hos nya generationer, eller hur skall man annars tolka utvecklingen just nu.

I Syrien böljar förstörelsen fram  och tillbaka, och lämnar skövling och flyktingar som sitt facit. I Turkiet har en psykopatiskt lagd person tagit över ledarskapet och avskaffat det som vi definierar som demokrati. Fängelserna fylls nu med meningsmotståndare, det öppna samtalet har utbytts mot rädsla hos de som tror på mänskliga rättigheter.

Och i ordstriden mellan den nordkoreanska militärdiktaturen och omvärlden hjälper tydligen inga fördömanden. Kommer den utvecklingen att ge Asien ett storkrig inom kort? Faran är för tillfället överhängande. Två länder, Nordkorea och USA,  med  två omogna ledare utmanar nu varann och tänjer på de gränser som reglerar fred och säkerhet. Inte bara för de egna länderna, utan också för många andra som skulle bli indragna i den tvekamp ett krig skulle innebära.

Nog är det en varning och ett omen i skyn när FN inkallas till extra möte för att diskutera krigsrisken. Må detta FN nu vara starkare och klokare än vid de många andra prövningar, där man totalt misslyckats med att stoppa utvecklingen.

2017.09.07

Jarl

Oktoberbilder 2016

Nu rasar slutstriden vidare i Syrien. Dagligen ser vi bilderna på bombade barn och byggnader. Det är hjärtskärande på många sätt. Redan har striden, som började som fredliga demonstrationer för ökad demokrati i landet, varat längre i tid än 2-a världskriget. Den gången slutade det i förödelse i stora delar av världen, i synnerhet i de delar som startat aggressionen. Nu ser vi samma scenario, men med demokratikrafterna som de stora förlorarna.

Vart den processen för vidare är svårt att förutse. Någon militär intervention styrd via FN eller de stora demokratierna kommer inte att ske. De miljoner som ännu finns inom de områden som behärskas av demokratikämpar, går en oviss framtid tillmötes. Syriens vurm för att låta människor “försvinna”, återfinns i många liknande samhällen.

Förövare och offer

Och i Turkiet skärps kontrollen ytterligare. De 1000 skolor som stängts av regimen och de 43000 lärare som blivit av med sina jobb, innebär att 100.000-tals barn och unga inte kommer att få någon undervisning. Att 15 universitet också stängts, drabbar också högre utbildning och visar att nu gäller i Erdogans Turkiet envälde och tillbakagång.

Våldets triumf och helvete representerat i två länder. Önskan om medinflytande och öppenhet, som möts av först våld, sedan övervåld, och sedan alltmer eskalerat våld. Vad kan då omvärlden, den del som bryr sig göra?

Frågan om militärt ingripande från USA och dess vänner har naturligtvis diskuterats, men med negativt resultat. En direkt konfrontation med Putinregimen, är inget man önskar sig från de demokratiska ländernas sida. Så den insats mot IS, som Ryssland skulle göra när man påbörjade bombningar för 1 år sedan, koncentreras nu istället mot sjukhus, infrastruktur och ren terrorbombning mot av demokratikrafterna fortfarande hållna områden i landet.

Det är förfärligt i vår upplysta tid, att konflikter ständigt skall lösas med militära medel. Och allt det lidande och det destruktiva resultat det för med sig.

2016-10-02

Verkligheter

Fredag kväll den 20 maj, någon miljon TV-tittare ser finalen av Let´s Dance. En finaltävling mellan två ytterligt skickliga danspar. Finalen på en utdragen tävling där motståndarna fallit från en efter en. Nu återstår att kora vinnaren. För första gången på många år är det två kvinnor som gör upp om titeln efter tre enastående fina dansnummer. Vinnaren utses slutligen av tittarna genom deras röster. Så demonstreras jämlikhet och frihet i vårt sekulära och jämlika Sverige. En självklarhet kan tyckas, men en omöjlighet i en värld där förtryck tillåts breda ut sig.

Den världen beskriver författarinnan Samar Yasbek på ett både gripande och mycket påträngande vis i sin reportagebok Resa in i Tomheten. En beskrivning som bygger på hennes erfarenheter och samtal med mängder av människor i ett Syrien som nu slits sönder i ett oerhört grymt inbördeskrig. Längtan efter en fredlig revolution av egyptisk och tunisisk förebild 2011, möttes av massakrer på obeväpnade civila från säkerhetstjänsternas och militärens sida.

2012-2013 började kriget att alltmer förvandlas från en strävan efter ett nytt ledarskap i en sekulär syrisk stat, till att bli ett religionskrig mellan olika religiösa fraktioner. In på krigets scen kom utländska krigare med svarta flaggor och starkt religiös agenda. Jihadismen hade med namn som Islamiska Staten och Nusrafronten etablerat sig. Idag ser vi ett utrotningskrig som rivit samhällen och institutioner sönder och samman. Men också ett krig som styrs av krafter utanför det egentliga Syrien.

Syrien har idag förvandlats till en offerplats för våld på oliktänkande. Ett land där regimen i åratal bombat sönder sina städer och byar. Ett land där regimen offrar sitt land och sitt folk för att skydda sina privilegier. Och nu också en plats där främmande stater som Ryssland, Saudi Arabien, Iran m.fl utöver ett avgörande inflytande över utvecklingen. Ingen av de staterna stödjer en demokratisk statsbildning av europeiskt snitt. Vissa stödjer regimen, andra drömmer om ett kalifat, en starkt religiöst bunden stat där gränserna för vad som är tillåtet, och för lagstiftningen söks i religiösa texter. I den verkligheten är kvinnan mannens underställde slav. I det samhället tiger kvinnan i församlingen.

Cynismen har triumferat i det syriska kriget. Bevisen hopar sig i boken som bör läsas av alla de som intresserar sig för konflikten. Bevisen utgörs också av regimens sönderbombade städer. Nu också förstärkt av ryssarnas bombningar. Och alla de miljoner som vill leva i fred och frihet, i sekulära samhällen där allas lika rätt respekteras, de flyr nu sedan år tillbaka. De söker en ny hemvist men möts av stängda gränser.

Omvärldens ovilja att stödja de demokratiska krafterna redan 2011, har nu eskalerat i en våldsutveckling och en förstörelse som inte kan begränsas till landet Syrien. Dess följder politiskt och genom spridningseffekter har vi sett i Paris och Bryssel, och det kanske bara är början.

Noterbart i det sammanhanget är att det är i våra samhällen uppväxta personer, som leder den terroristiska utvecklingen i Europa och till dels också i Syrien.

Som man sår får man skörda.

2016.05.21

Jarl