Politiska vägval

Vi skriver den 31 januari denna av regn och rusk präglade “vinter”på landets västra kust. Bra väder för grundvattnet som fylls på, och för de som avskyr frosthalka. Men föga upplyftande i övrigt. Inte heller den politiska världen är upplyftande, men däremot intressant på många sätt och vis.

Det Socialdemokratiska ledarskapets makthunger i vårt land, håller nu ett år efter regeringens bildande, på att äta upp partiet. Under det gångna året har det socialdemokratiska partiet förlorat 7% av sitt väljarstöd. Det är inte det S närstående partierna som fått avhopparnas röster, de har istället gått till den yttersta Vänstern (V), och till den yttersta högern (SD).

Det svenska välfärdssamhällets sönderfall har sin början tidigt 1990-tal. Kommunaliseringen av skolan, friskolereformens  tid och avregleringar på många välfärdsområden har brutit sönder välfärdssamhället bit för bit, och de som får bära bördan är som alltid de med svagaste rösterna i samhället. Besvikelsen över den utvecklingen får väljarna att i allt större utsträckning söka sig mot de som på ett tydligt sätt visar på andra alternativ.


Ute i den stora världen är nu skilsmässan mellan EU och England deklarerad, och villkoren skall förhandlas fram, det lär inte bli någon lätt process. Och för svensk del kommer en kraftig nota från EU att hamna här, när EU-s budget skall justeras och betalas utan de tidigare bidragen från UK.

I skuggan av riksrätts förhandlingarna i USA, och den nu som ett världshot klassade virusepidemin i Kina, har nu bombningarna i Syrien återupptagits av regeringens och de ryska styrkorna. Mönstret från bombningarna av Aleppo går igen, man siktar in sig på publika centra och sjukhus. Krigsbrott kan tyckas, men ett lamslaget FN saknar alla möjligheter att ingripa.


Följden är att nya flyktingströmmar om ca 1 miljon människor nu rör sig upp mot Europa. De boende i grekiska gränsområden är förtvivlade över att se sina livsmiljöer förvandlas till flyktingars tältläger, och kraven på att stoppa invasionen växer sig allt starkare.

Världen rör sig tyvärr allt mer i en riktning där konflikterna ökar, samtidigt som de återhållande krafterna försvagas.

Det är ingen bra utveckling.

2020.01.31

Jarl S 

Politisk höst

Det är höst i luften i landet i norr. Riksdagen har öppnat igen och budgeten för kommande valår har presenterats. Som så ofta förr vid S-märkta regeringar, så har man med hjälp av skattehöjningar fyllt på de nationella kassakistorna inför valåret, för att under valåret kunna gödsla olika intressegrupper, och den vägen köpa sig röster. Givet det nuvarande politiska landskapet, kommer säkert S-partiet att med råge passera 30%-gränsen i opinioner och val.

Stefan Löfven, den en gång vanlige knegaren på Hägglunds verkstadsgolv i Örnsköldsvik, har gjort den långa, och osannolika resan därifrån till statsministerposten. Och efter en valpig och osäker start, vuxit sig starkare allteftersom tiden gått. Han framträder nu som den statsman man bör vara, om man med framgång skall klara att leda en regering.

Annorlunda ser det ut i det som tidigare kallades alliansen. En allians som skakas av stora problem. M-partiets ledarskap är under stor stress, efter avhoppen av först Reinfeldt, och senare Anna Kinberg Batra. Ingen självklart lysande stjärna finns att ta över, och partiet dalar i opinionsmätningarna. Nu sedan en tid förpassat till 3-platsen i storlek i landet.

SD, partiet som inget av de etablerade velat erkänna och samverka med, har nu klivit fram som landets näst största parti. Utestängningen och demoniseringen från de etablerade partierna har, rätt eller fel, inte lyckats. Och resultatet har istället blivit att man med offerkoftan på, och kritiken mot invandringspolitiken, fått alltmer av folkets sympati.

Det liberala partiet, åtminstone till namnet, styrs fortfarande av majoren Björklund. Trots ett 10-årigt ledarskap har han inte förmått att lyfta partiet, och den utmanare han under någon månad nu haft om ledarskapet, Birgitta Ohlsson lämnar nu politiken. Det är synd, hon hade troligen med sina starka liberala rötter, och sin förmåga att lyfta budskapen, blivit den förändring partiet behöver.

Nu framstår det gamla bondepartiet Center, alltmer för många som det egentliga liberala partiet. I synnerhet syns det i invandringspolitiken. Där är partiet det ledande i synen på hur människor som flyr krig och elände skall tas emot och behandlas. Och det området kliver alltmer fram som det viktigaste i det kommande valet.

Mycket finns att tillägga, men bloggen får stoppa där. Sannolikheten att alliansen skall överleva valet 2018, är nog lika stor som att den spricker. I ett sådant scenario kommer vi kanske få se den mittenkoalition Löfven drömde om i förra valet, nämligen en samverkan S+L+C. Kvar som opposition blir då på högerkanten SD+M+Kd.

Återstår också frågan om alla de nuvarande partierna klarar 4%-spärren i det kommande valet. Det är heller ingen självklarhet.

2017.09.21

Jarl

S+SD=Sannt?

 

Att stora grupper ur LO-kollektivet, traditionella S-väljare gått över till Sverigedemokraterna är ingen hemlighet. Det har sin grund i att just de grupperna mer än andra känner sig hotade av en ”alltför fri” arbetskraftsinvandring. Dit hör bland annat de inom bygg, restaurang och åkeribranscherna. Och de senaste siffrorna från opinionsinstituten som visar hur S krymper istället för att öka, sänder säkert skräckvågor genom partiet.

Troligen är det mot den bakgrunden den intervju som återges i den här länken http://sverigesradio.se/sida/play.aspx?ljud=4976855, skall ses. Där hävdar Urban Ahlin, en av S-partiets tyngsta män att den politik som SD för på området också är Socialdemokraternas.

Och han är inte ensam om det synsättet, redan i en intervju i SvT den 4 december 2013, menade Stefan Löfven att arbetskraftsinvandringen måste begränsas, och att det skall ske genom att parterna, dvs i praktiken facken skall få vetorätt när det gäller arbetskraftsinvandring. http://www.svt.se/nyheter/sverige/lofven-facken-ska-kunna-stoppa-arbetskraftsinvandring

Man må ha vilken uppfattning man vill i sakfrågan, det anmärkningsvärda nu är den totala omsvängning i den socialdemokratiska politiken som detta utgör. Det manifesterar också en likhet mellan S och SD-s politik på området, som man annars söker förneka.

Så går det till när man spelar roulette med trovärdigheten som insats. Vinnaren i det spelet torde vara uppenbar, men överlåter jag till läsarna att bedöma.

2014.06.19

Jarl Strömbäck/SPI-Välfärden