Politiskt spel

Vacker morgon denna januaridag. Äntligen en morgon med klarblå himmel, efter dagar med vinterrusk, dis och snöslask. Kanske kommer solen att visa sig också när dagen ljusnat. Dags för några noteringar om aktuella händelser i vår spännande omvärld.

Spekulationerna om vad som kan tänkas hända inför vinter-OS i Sydkorea har varit många, givet ordkriget mellan USA och Nordkorea. Rädslan för konflikter har fått en del deltagare att meddela att man inte kommer att åka dit av rädsla för nordkoreanska attacker. Nu har istället efter åratal av frusna förbindelser, samverkan under bara ett fåtal dagars förhandlingar skapats mellan Nord- och Sydkorea. De tidigare antagonisterna har till och med gått med på att skapa gemensamma lag i vissa idrotter, något som för bara ett par veckor sedan skulle setts som en galen utopi.

Så snabbt kan spelplanen ändras i det politiska spelet, för ett spel är det. Nordkorea slår med detta in en kil mellan USA och Sydkorea. Trumps krigsretorik har fått helt andra resultat än de han rimligen kunnat förutse. Hur långvarig den här islossningen blir får framtiden utvisa, intressant är den i vart fall.

Ett annat land av långt samarbete med USA är NATO-landet Turkiet. Där har man under alla åren efter 2-a världskriget haft en tät samverkan med USA. På det sättet var landet också en NATO- spjutspets i mellanöstern. Med Erdogan, landets numera enväldige diktator, har det samarbetet frusit till is. Erdogans ilska över att USA inte utlämnar “ex-turkar” vilka Erdogan vill ta hand om på sitt sätt är stor. Ännu större kanske hans ilska över att USA i Syrienkriget samverkar med, och stödjer den kurdiska delen i Syrien. Kurderna är åter i blickpunkten för den galne diktatorn som hatobjekt. Så stor är hans frustration att han nu vänt sig till den forne fienden Ryssland för att finna en ny vän i Putin.

I all denna soppa finns det anledning att påminna sig utvecklingen i Europa under upptakten till det 2-a världskriget. Då samverkade Stalins Sovjet med Hitler-tyskland i delningen av Polen och de baltiska staterna. Den samverkan förvandlades till blodigt krig när Hitler med sin krigsmaskin angrep Stalins välde 1941. En tvekamp på liv och död som slutade med Berlins fall drygt 4 år senare.

Det finns ett gammalt påstående att krig inte startas av demokratier, men väl av demagoger och diktatorer. Med den utsikten över det politiska skeendena i vår omvärld, finns kanske anledning att följa utvecklingen.

2018.01.18

Jarl

Inrikes utrikespolitik

Politiken har många ansikten. Ett av de mer använda är att genom sitt handlande flytta fokus från ett obekvämt område, till ett annat genom någon form av agerande. Att exempelvis genom utrikespolitiska utspel, styra bort obehaglig granskning på det inrikespolitiska området.

Det är inte lätt att vara Donald Trump för närvarande. Han blir mer och mer ifrågasatt. Den ryska kopplingen till valrörelsen kommer allt närmare, och hotet om riksrätt diskuteras ständigt. Att Trump dessutom gjort Putin, den ryske diktatorn till en egen ikon, strider kraftigt mot den bild amerikanen och stora delar av omvärlden har om Putin. Efter sina krig mot Tjetjenien, Georgien och nu i Ukraina, är han starkt ifrågasatt bland de flesta med demokratiskt sinnelag.

I den kontexten ser nu allt fler analytiker det missilangrepp på en öde flygplats i Syrien som gjordes häromdagen. Trumpadministrationen hade timmar i förväg förvarnat Ryssland, och därmed också den syriska ledningen om anfallet och vilket målet var. På det sättet kunde den syriska ledningen flytta undan sina plan och sin utrustning innan anfallet, och det blev mer en symbolhandling avsedd för den amerikanska inrikespolitiken, än något som skadade Assad-re4gimen.

I det begrepp som kallas det politiska spelet, är hela sanningen sällan den som redovisas. Där finns också alternativa sanningar. Att den ryska ledningen protesterar är del av det spelet. I själva verket är den ryska ledningen lika intresserad av att få bort intresset för den ryska påverkningen på valkampanjen ur strålkastarljuset, som Trump-administrationen.

Symptomatiskt nog, och som ett hån mot Trump, valde Assad-regimen att gasbomba en av sina av demokratikrafterna hållna förorterna till Damaskus, dagen efter den amerikanska missilattacken. Det får väl om något ses som en hälsning från Assad till Trump, vi skiter i era synpunkter.

2017.04.09

Jarl