Sveket mot kurdena

Fortfarande mer än +10 i luften på morgonpromenaden. En skön sådan, men mörkret påminner om årstiden. Det är ändå mitten av oktober, och vi är inne i det som brukar kallas den mörka årstiden.

Mörkt är det också, men kanske i fler avseenden, i de kurdiska områdena i Syrien. Turkiets övervåld på det kurdiska folket förfärar omvärlden, men utan att det innebär några lättnader för kurderna. Kritiken mot USA och dess president som gav turkarna grönt ljus för invasionen, är stor, men vad bryr det honom. Donald Trump som skulle göra “America great again”, är på väg att förvandla det stora landet till en internationell pygme. Någon ingen längre kan se upp till och lita på.

Just nu får kurderna bära korset i form av turkarnas angrepp, helt oprovocerat från deras sida.

Det är heller inte första gången Turkiet utmärker sig i sådana här hänseenden, slakten på de armeniska och grekiska minoriteterna i landet, för ca 100 år sedan lämnade djupa sår som ännu inte är läkta. Kurderna i Turkiet har på samma sätt piskats av den turkiska övermakten när helst det fallit den ledande makten att göra så. Och för tillfället är det despoten Erdogan som svingar bilan i form av sin NATO-utrustade krigsmakt.

USA hade tveklöst kunnat stoppa angreppet, men Trump valde att samspela med Erdogan, lika barn leka bäst heter det ju. Självgodhetens apostlar finner glädje i sitt gemensamma umgänge, även när blodet flyter.

Sveket mot kurderna skall också ses mot bakgrunden av det omfattande offer kurderna gjort för att befria Syrien från de islamiska jihadisterna, IS. Också det säkert en stor källa till irritation hos den turkiska despoten som via smugglingen och indirekt stöd till IS aktiviteter, tjänat stora pengar på kriget i Syrien.

Nu väntar en ny tid med fascisten Putin som regerande "kejsare" över mellanöstern. Där fylls det vakuum som den demokratiska världen lämnar. Hur den utvecklingen kommer att gestalta sig återstår att se. Sveket mot kurderna är monumentalt och oerhört fegt.

2019.10.16

Jarl S

Cynismens politik

Presidentvalet i USA är över, och den magnifika lista på förändringar i USA-s politik som gjorde Donald Trump till President, skall nu omvandlas till aktiv handling. Det är något som väljarna förväntar sig av en person som hävdar att de i ”etablissemanget” är oärliga, korrupta och inte lyssnar på folket.

Den sista punkten är nog helt rätt, politikens ledarskap i Washington, i synnerhet i det republikanska partiet, har utvecklat en ledarkultur som är både cynisk och toppstyrd. Man har också genom sitt övertag i kongressen och senaten, under Obamas 8 år som president, valt att konsekvent och i nästan allt blockera den reformagenda som förde Obama till presidentposten.

Nu är situationen helt annorlunda. Republikanerna har majoritet i såväl kongressen som senaten, Donald Trump har med andra ord alla förutsättningar att driva den reformagenda som han vunnit valet på.

Istället ser vi nu i media att han backar från det ena vallöftet till de andra. Och cynismens härförare i det egna republikanska leden, berömmer nu Trump för hans konsekventa sätt att ”köpa” sig presidentposten hos väljarna, samtidigt som man flaggar för att Trumps vallöften inte var några vallöften, det var retorik som behövdes för tillfället i valet.

Någon mur mot Mexiko, betald av Mexiko kommer aldrig att byggas. Obamacare får byta namn till något annat, sjukreformen blir kvar men naturligtvis får den inte heta Obamacare. Löftet att inga muslimer skall tillåtas inresa till USA, har försvunnit från Trumps hemsida. Och av ”handelskriget” mot Kina och andra länder, skulle USA drabbas hårt. En övervägande del av all elektronik och datautrustning byggs i Kina. Så det landet har alla möjligheter att slå tillbaka med kraft.

Av Trumps 76 vallöften kunde många fler lyftas fram. När dom nu skrotas, handlar det också om att miljonernas mångfald har lurats att rösta på något man trott på, men inte får. Om det kommer vi att få läsa mycket framgent. Ilskan över det sveket kommer att bli stor.

Men som man bäddar får man ligga.

2016.11.13

Jarl S

Svek mot väljarna

Sen augusti och vädret har efter en riktigt fin sommarvecka återgått till det mulna grå. Men vattnet var välkomnande varmt med sina 17 grader, när jag badade i havet under gårdagen. Faktiskt lite varmare än luften.

Nu har också arbetet i politikens olika fält kommit igång. En nyhet som inte borde vara det, är att landets liberala parti, Folkpartiet, nu insett att man kanske borde kalla sig liberaler. Så namnfrågan har blivit het och kommer att avgöras på kommande landsmöte. Ett evenemang undertecknad tagit del i vid 4 tillfällen.

Mark Twain om argumantation

Och i landets storpolitik noterar vi att den rödgröna regeringen fortsätter sin landsbygdsfientliga politik. Nu höjs drivmedelsskatterna ordentligt, och dessutom läggs en indexering på priserna som medför årliga uppjusteringar av skatterna med ett antal procent. Den ekonomiska snaran dras åt snäpp för snäpp om de som har sitt boende utanför de stora städerna. Och än en gång visar sig politikens svekfullhet i full blomning. Det S-märkta och dominerande partiet i regeringen, lovade att inte höja drivmedelspriserna i valet 2014.

I de stora städerna pilar kollektivtrafikens olika fordon fram och åter med en turtäthet som gör bilen tämligen obehövlig. Den kan avvaras och ersättas av deltagande i en bil pol, eller den får bli stående att användas som en extra resurs. Där kan man kanske bortse från bilen som transportmedel, på ett helt annat sätt än den som bor på landsbygden utan tillgång till en fungerande kollektivtrafik.

Och för att göra en tillbakablick till länet mitt i Sverige och dess landstingsproblem. Nu väljer den röda S-märkta landstingsledningen att genomföra förändringar i sjukvårdsstrukturen som står i bjärt kontrast till kraven på lika villkor när det gäller tillgång på sjukvård. Nu fortsätter nermonteringen av sjukvården i de norra och västra delarna av länet med accelererad kraft och tyngd. Om det sa man inget innan valet 2014.

Så demonstreras sveken mot väljarna och landstingens oförmåga att ge sjukvård på lika villkor. Och återigen borde frågan aktualiseras, behövs landstingen egentligen.?

2015.08.26

Jarl

Sveket mot kvinnorna

Sveket mot kvinnorna

Det så kallade nya pensionssystem som beslutades för 20 år sedan, var den största nedmontering av ett av välfärdens fundament som gjorts i vårt land. Det stod inte uppenbart för den oinvigde, men det borde inte varit någon hemlighet för de politiker från landets ledande partier, som trumfade igenom systemet.

För att förstå dess implikationer kan man läsa de böcker som bland annat förre generaldirektören KG Scherman skrivit. Han var en av de ledande tjänstemännen bakom förändringen, och är nu en av dess starkaste kritiker.

Det som kanske är allra mest stötande i övergången till det nya systemet, är hur utomordentligt tydligt spetsen är riktad mot kvinnorna. Med de skrivningar man gjorde, rycktes tryggheten totalt bort för 100-tusentals kvinnor, något som totalt bröt mot de jämställdhetssträvanden som man samtidigt hela tiden driver.

Bakgrunden till det påståendet är enkelt att förstå. I det fina ATP-systemet utgick vid pension en ersättning om 80 % av tidigare lön, baserat på de 15 bästa åren av intjänande, och att man lönearbetat i 30 år. Den mallen gav kvinnorna utrymme att vara hemma under småbarnsåren, 10-talet år, något som var bra för både föräldrar och barn. Och så har också skett under de år mellan 1959 och 1995 ATP-systemet verkat, i väldigt många familjer. Tryggheten låg inbyggd i ATP-systemet, det gav utrymme för ett normalt familjeliv.

Den tryggheten plockades totalt bort i det nya pensionssystemet. Där bygger ersättningen på ett genomsnitt av lönen baserad på 40 år i arbetslivet. Den som är ensamstående, haft ett rimligt familjeliv under småbarnsåren, får nu betala med kraftigt sänkte pensioner. För dem handlar det om existensminimum och gamla besparingar när man skall få balans i verkligheten och betala sina räkningar. Det absoluta flertalet är kvinnor.

Och fattigdomen räknat efter EU-normen ökar nu år från år i vårt land, och har passerrat 200,000. Flertalet är kvinnor som arbetat deltid eller del av livet för att hinna med det som hemarbetet kräver.

I dagens läge ser vi också hur stressen i det som kallas familjepuzzlet är ett ständigt problem för dagens unga familjer. Man är medveten om att trygghetssystemet rivits itu, och priset får de och barnen betala. Har vi tid och råd med barn, är säkert en återkommande fråga i många ungas värdering av framtiden.

När man för 20 år sedan med falska argument skapade det ”nya pensionssystemet”, ryckte man undan mattan för den trygghet och välfärd som kännetecknat en 30-årig period i vårt land. Och priset betalas nu av de som allra mest behöver den.

2015.02.22

Jarl Strömbäck

Välfärdspartiet 2.

Det här avsnittet borde få bära som namn ”Det stora sveket”. Det skall handla om en av de smutsigaste politiska beslut som tagits i vårt land. Beslut som direkt eller indirekt berör oss alla. Beslut som togs utan normalt remissförfarande, för att slippa den kritiska granskning en sådan skulle ha fört till. Och beslut som nu påverkar det politiska klimatet mer för var månad, för vart år som går.

Låt oss gå tillbaka till senare delen av 1980-talet. S regerade och kanslihushögern (som den kallades) dominerade under ledning av Kjell-Olof Feldt, finansministern. Landets ledning sökte en ny identitet, ett närmande till EU. Men för att åstadkomma det, måste en rad krav uppfyllas, dit hörde avregleringar på områden som valutarestriktioner, dit hörde synen på rörlighet mellan länderna. Saker som var knutna till EU-s s.k. fyra friheter.

När den inlåsning av valutamarknaden i vårt land som varat i årtionden släpptes, skapade det en yra som skulle få tyskar och engelsmän att tala om de galna svenskarna. Årtiondens inlåsta besparingar blev plötsligt lösläppta för spekulativa investeringar. Valutan flödade ut ur vårt land, och landets ekonomi blev alltmer pressad. Det blev regeringskris, 1991 fick borgerligheten chansen att bilda regering, men ärvde naturligtvis samma problem. I sina försök att försvara den svenska kronans värde, brändes ytterligare miljardernas mångfald innan man gav upp och lät kronan flyta fritt. Den upplevelsen förde S tillbaka till ledarskapet 1994, men fortfarande med en usel ekonomi i landet.

Den förslagne Göran Persson som nu fick chansen har för initierade förklarat hur han definierade var han skulle finna en lösning på underskotten i statens budget. Han såg de besparingar som gjorts i pensionsfonderna, där fanns pengarna och nu gällde det att få till en överenskommelse över blockgränserna, alla var ju plågade av samma problem?

Så kom det sig att man helt plötsligt förklarade att AP-fonderna inte var tillräckliga för att klara pensionerna på sikt, men samtidigt kunde man plundra dem på 258 miljarder, tanken var att man skulle ta ytterligare 100 miljarder vilket ännu inte har skett. För att dölja sitt svek konstruerade man fantasiscenarior där avkastningen på återstående belopp skrevs upp på ett sätt som saknade relevans i verkligheten.

Resultatet ser vi i återkommande minskningar av pensionerna. I att alltfler äldre hamnar under det som kallas EU-s fattigdomsgräns, och att klyftorna i landet mellan de arbetande och de som har arbetat ständigt ökar. De som nu rycker på axlarna och tycker det inte berör dem, kommer att få ett grymt uppvaknande den dagen de själva skall lyfta sin pension.

Det här har naturligtvis inte skett helt utan kritik. Initierade personer har skrivit böcker om sveket, KG Scherman och Joel Dahlberg bland annat. Det stora pensionärskollektivets representanter kräver omtag när det gäller i stort sätt hela tanken bakom pensionssystemet. Enskilda som drabbas ses återkommande i medias debattspalter, men i riksdagen har man hittills sökt tysta ner frågan.

Ur de här skeendena, och med den verkligheten har också SPI-välfärdspartiet växt fram, buret av förvissningen att vårt land som välfärdsland nu hotas.

Mer om det kommer.

2014.06.29

Jarl Strömbäck

Diskriminerande politik

 

Att ledande politiker i valtider vill framföra sina budskap är naturligt. Så var också fallet vid den kongress som Sveriges Pensionärsförbund, representerande 270 000 potentiella väljare, hade i mitten på juni.

Från regeringens sida kom Annie Lööf och Maria Larsson, från oppositionen Stefan Löfven. Alla talade väl om den väljargrupp de ca 200 delegaterna och lyssnarna i salen representerade. Men i verklig mening kom mycket lite ut av ordsvallet.

När det gäller den galna överenskommelse som kommit att kallas det nya pensionssystemet, var man rörande ense om att den inte skall förändras, något som de äldres organisationer krävt. Med andra ord vill man fortsätta med ett pensionssystem som de senaste åren ökat det antal som passerat EU-s fattigdomsgräns från 130 000 äldre till 200 000. Man hävdar fortfarande nyttan av att se pensionerna sjunka, med de följder det får för också de som yrkesarbetat under mer än 40 år, för såväl nuvarande som kommande pensionärer.

Inte gav man heller något hopp till de som möjligen trott på ett snabbt borttagande av den extra beskattning av de äldre som kommit att kallas pensionärsskatten. En extra skatt som för en med pension mellan 10 000 och 20 000 kr/månad, innebär mellan 2800 – 7000 kronor mer i skatt/år än löntagaren med samma lön.

I dagarna kommer nu från S-hållet löften om att utjämna skatteskillnaderna, men det är ett löfte som haltar betänkligt. De är villkorat samhällsutvecklingen, med andra ord vill man fortsätta att använda de äldres ersättningar som en budgetregulator.

Agerandet är diskriminerande, det strider mot tidigare kutym i vårt land. Det strider mot sedvänjor i andra utvecklade länder, och det kommer på sikt att medföra en ökande fattigdom och därmed kopplade sociala spänningar. Det alltmer ökande motståndet mot invandringen har också grogrund i den politiken.

2014.06.26

Jarl Strömbäck

Distriktsorförande SPF Västernorrland

En enkel till Antibe

Dymmel-onsdag och 7 grader kallt på tidig morgon när det här skrivs. När solen fått värma en stund är det dags att spänna på skidorna för lite frisk luft. Men först något så ovanligt i den här bloggen som en filmrecension.

Ur filmen en enkel till Antibe

”En enkel till Antibe” är nämligen en film som kan ses på olika sätt. Som en skröna eller en tämligen ytlig komedi. Men den innehåller ett budskap som troligen de flesta med livserfarenhet kan känna in sig i, nämligen minnesbilder ur det förflutna. Ur den synpunkten sett är det en film som betyder och berör. En film för de som engagerar sig i människor och relationer.

Den har sitt ursprung i ett samtal regissören Richard Hobert berättat om. För en del år sedan fick han ett samtal från en för honom okänd dam, som efter inledande samtal berättade att hon haft en relation med Hoberts far i unga år, men att den relationen avbröts av samma skäl som anges i filmen. Damen ifråga ställde frågan till Hobert om han trodde att hon nu, på ålderns höst kunde kontakta sin gamle vän, Hoberts far.

Hur det gick med det skall jag inte referera, inte heller de återkommande tillbakablickarna i filmen drivna av svek som jagar huvudpersonen i dröm och vakenhet. Men för den som är intresserad av relationer människor emellan, är filmen en både tankeväckande och glädjespridande upplevelse.

Påskens budskap handlar ju mycket om just detta, hur behandlar vi varandra som människor, som personer. I det sammanhanget passar ”En enkel till Antibe” alldeles utmärkt. Ge den 1 timme och 45 minuter, det är den värd.

2012.04.04

Jarl Strömbäck

Slakt på ideér

Folkbildning är viktig. Var ny människa föds som ett oskrivet blad i livets bok. Den boken skall under resans gång fyllas med livets innehåll. Där har folkbildningen en given plats som bärare av erfarenheter, traditioner och mer allmänt en god värdegrund baserad på medmänsklighet, tolerans och solidaritet.

De tankarna kan väl i någon mån också få bilda grund för det sociala kapital som är det yttersta målet i ett gott samhälle. Ett samhälle där vårt land ofta har setts som en förebild, kanske med viss rätt.
Bärare av folkbildningen har varit många, men en av de tyngre är de studieförbund som i mer än 100 år nu, nära förknippats med den. Ett av dem är Studieförbundet Vuxenskolan, det geografiskt största studieförbundet och det näst största sett i verksamhetsmått. Den gångna helgen (5-10 oktober) hade SV sin vartannat år avhållna stämma i Växjö. Ca 500 delegater och andra var då närvarande för att debattera, fatta beslut eller bara ta del av förhandlingar och seminarier.

Som vanligt var stämningen både god av spänd. God i meningen av de program och intentioner som följer med ett stort arrangemang, spänd för de som i någon mån var beroende av stämmans beslut Ekonomin i förbundet, stärkt av höjda statsbidrag var på topp. Mindre var kanske entusiasmen hos de avdelnings- och regionansvariga som såg höjda statsbidrag generera sänkningar av motsvarande i kommuner och landsting. Mot den bakgrunden skall också en satsning på ungdomsarbete i verksamheten, en av alla i retorisk mening önskvärd sådan ses.

I det sammanhanget finns anledning att kommentera stämmans längsta debatt, knuten till en motion av förbundets ungdomsorganisation. Där föreslogs att 3,5 miljoner skulle satsas på en ungdomssatsning med syfte att föryngra medlemskap och verksamheter i nära samarbete också med grundorganisationernas, Centerns, LRF:s och Liberalernas ungdomsrörelser. Motionen mötte starkt stöd bland ombuden in en nästan tre timmar lång debatt.
Som ofta sker när en förbundsledning som lindat in sitt svar i dimmor av snömos börjar att se sig som förlorare i omröstning, blev oron bland de styrande och aggressiviteten från den sidan större ju tydligare ett nederlag i votering blev.
Därmed ökade också trycket från förbundsledningen på att förflytta motionen från sessionssalen till den slaktbänk på goda idéer som beredningsutskottet ofta utgör. Så också i det här fallet. Ungdomarnas representant valde att fega ur, tackades för det från förbundsledningens sida och svek därmed också de många han tidigare i debatten bett om stöd hos.
Nu återkom beredningsutskott i oenighet med en stympad text till liten glädje för i vart fall de många som tagit intryck av och i debatt stött motionen.

8.10.2007
Jarl Strömbäck