Att skjuta budbäraren

Bland härskartekniker är en av de äldsta och odödligaste den att ”skjuta budbäraren”. Ledarskapet vill inte höra dåliga nyheter, då ser man till att de kvävs så snabbt och smärtfritt som möjligt.

Kanske är det så man skall tolka den ilska som kommit till ytan genom rapporteringen av läget i kommunen norr om skogen undertecknad har tydliggjort under den gångna sommaren. Nu manifesterat bland annat av den insändarskribent som föreslår att jag tar mitt pick o pack och försvinner från orten. Så tunn demokratins polityr kan vara också i vårt land.

För det är inte undertecknad som begärt 900 miljoner i extra anslag för att inte ortens energibolag skall tvingas till konkurs, det är bolagets styrelse. Och dess inköpta revisorer menar att den siffran är alltför låg, det behövs ca 2 miljarder för att ge energibolaget den ekonomiska hälsan åter. Det är ofantliga belopp för en kommun med drygt 50 000 invånare.

Och det är inte undertecknad som är Svensk Kommunrating, en fristående organisation som en klok kommunledning tar råd av, men inte kommunen norr om skogen. När man går in på Svensk Kommunratings hemsida och googlar på Örnsköldsvik möts man av följande text: ”Kommunen har erbjudits aktuella nyckeltal men avböjt, en profil med fyra år gamla nyckeltal presenteras dock alltid”.

Kommunen vill alltså inte granskas av Svensk Kommunrating, vilket möjligen kan förklaras med att redan i siffrorna för 2007 var kommunen ”rödlistad” med avseende på borgenslån och avgiftshöjningar (taxor). Hur skulle inte en sådan granskning se ut idag i ett så mycket värre läge? Den demokratiska utvecklingen har också sina vägval.

Och på Svensk Kommunratings egen blogg kan man läsa följande”,

”Det går inte bra i Örnsköldsvik. Läget är så allvarligt att kommunen står på randen till den nya företeelsen som tagit Europa med överraskning, nämligen överbelåning. Sannolikheten är stor att man är nästa svenska greklandskommun producerad av spekulativa aktörer på kreditmarknaden som vet att om det skulle gå fel så räddas de av politiker därför att de är systemviktiga och inte kan tillåtas få gå i vad som för en kommun motsvarar konkurs.

Överbelånade kunder så som stater i EU och snart även officiellt kommuner tillsammans med oförmåga att gå i konkurs är inte de enda nya dyra inslagen för skattebetalarna. Förr var det också mycket grannlaga och en ansvarsmässig tung uppgift att förvalta andras pengar, vilket alltid varit och fortfarande är ett stort inslag i all ekonomi. Rådet till Örnsköldsvik att så snabbt som möjligt avsluta alla förlustprojekt och betala uppkomna skulder vilar på den gamla respekten för förvaltning av andras pengar.

Nu har politikerna insett att de kan motivera beskattning av medborgarna med argumenten om mer skola, vård och omsorg och använda pengarna till annat. Svensken tar beskeden i de årliga röda kuverten om allt mindre pensioner med stort jämnmod och utan att protestera mycket. Än är svenskens förtroende för politikernas förmåga att leverera obruten. Än kostar inte politiska misslyckanden mycket i Sverige. Medborgarna i EU:s norra delar har ännu ett obrutet stort förtroende för offentlig sektor och politik något som aldrig varit så utbrett i de mer klanliknande länderna i södra EU. Med invandring, en ändrad attityd hos våra ungdomar och korrupt maktpolitik kan solidariteten som bär välfärdsproduktionen snabbt gå förlorad.

Svensken i gemen minns knappast längre de ekonomisk tuffa åren i början av 1990-talet då det överbelånade Sverige genomled sin ekonomiska kris och över en halv miljon svenskar gick ut i öppen arbetslöshet under två år. Stora delar av nattväktarstaten (polis och försvar) avvecklades, bland annat skolan drabbades, 250 miljarder överfördes från AP-fonderna och till statskassan så att bromsen nu relativt ofta utlöses vid för låg BNP-tillväxt, och pengar till underhåll av den statliga infrastrukturen har ännu inte kunnat återföras. Varför är svensken så tålmodig i sitt förtroende för politiken och hur kommer det att sluta i Örnsköldsvik?

När väljarnas pengar är billiga och detta vägs in i rösträknekalkyler så kan punkten för den optimala avvägningen bli en ganska dyr politisk nota för skattebetalarna i Örnsköldsvik. För det är väl inte så att Kommuninvest kommer att avskriva nödlidande krediter till de havererade energiprojekten i Örnsköldsvik?

Kanske kan Örnsköldsvik i bästa Robin-Hood-stil få bli betraktad som en fattig kommun och få bidrag från botten av den statliga bidragspåsen till kommuner så som Haninge m fl fick då de havererade finansiellt under början av 1990-talet. Då måste det S-styrda Örnsköldsvik förmodligen invänta, under växande utgifter, en S-styrd regering i nästa mandatperiod. Det är en hyfsad strategi, speciellt när väljarnas pengar är billiga.

Undrar hur det kommer att gå i Örnsköldsvik?”

Slut på citat.

Slutsatsen blir att det duger inte att skjuta budbäraren, det gör det sällan. Problemen finns kvar och måste lösas i demokratisk anda, vilket förutsätter öppenhet gentemot medborgarna.    

2012.08 .17

Jarl Strömbäck

Från höga kustens horisont

Havet är blått när vi seglar mellan de olika hamnarna på höga kusten.

Det är årets seglarvecka med sonen och hans hustru, vi seglar några timmar om dagen, talar om det mesta så som sker när man umgås med de man har ett förtroligt förhållande till.

Visst tränger sig den stora världen på med telefoner som ringer, mail som kanske borde besvaras, men får vänta till nästa vecka. För hur mycket skall man acceptera av jobb, men samtidigt vara på semester? Dom har båda ledande positioner i sitt yrkesliv.

Ernst W letar pengar 1947

Jag läser ett mail från en högt uppsatt person inom rikspolisstyrelsen med rötter i kommunen norr om skogen. Han förfäras över det lättsinne, och den nonchalans man hanterat medborgarnas skattemedel på. Han är inte ensam, så många ställer sig nu frågan, vart har det tänkande tagit vägen, som på sin tid fick Ernst Wigforss, den socialdemokratiske ikonen att göra sitt berömda uttalande, ”Varje felaktigt använd skattekrona, är en stöld från folket”. I kommunen som nu är en av de ekonomiskt mest misskötta i landet enligt Svensk kommunrating, där har miljarder skattekronor pantsatts på ett sätt som varje troende socialdemokrat borde gråta över.

Och utfallet kan ses på många sätt, kommunen som arbetsgivare får tydligen allt svårare att rekrytera till sina chefsbefattningar. De senaste rekryteringarna bär syn för sägen. Personer som fått lämnat sina befattningar efter massiv kritik i sina tidigare kommuner, de är tydligen nu intressanta för jobb i vår kriskommun. 

Kommunens varumärke lär knappast stärkas av de rekryteringarna.

2012.07.21

Jarl Strömbäck

Drevet som uteblev

Under juni månad skrev undertecknad en serie bloggar under rubriken Vanstyrets politik. Bloggarna kanske kunde ge ett sammanhang till den utveckling som pågått i kommunen norr om skogen de senaste 10 åren.

Av allt att döma blev bloggarna väl närgångna. Så kanske man kan sammanfatta det intresse som media och majoritetspartiet i kommunen kom att visa dem och skribenten vid det extra styrelsemöte som hölls i fullmäktige den 26.6.

Där gick majoritetspartiet, helt utanför dagordningen till hårt angrepp mot undertecknad. Resultatet av allt detta är att bloggarna, även utlagda på bloggen liberala vindar, lästs av något 1000-tal läsare. Kommentarerna har varit många, både skriftliga och muntliga. Stödet för den berättigade kritik som behövs i kommunen har i det avseendet varit massivt. Om syftet med angreppen var att skapa någon form av drev mot bloggskribenten, så misslyckades det totalt.

I onsdagens lokaltidning (4.7) kan vi läsa om vad Svensk kommunrating anser om kommunens minst sagt vidlyftiga affärer. Där jämförs kommunens ekonomi med den grekiska lånekarusellen. Då skall man också ha i åtanke att Svensk kommunrating grundar sina värderingar på fakta som redan är gamla, där ingår heller inte de stora, ytterligare lånebehov som krävs för att rädda sviktande bolag.

Och med anledning av den överslätande attityd kommunstyrelsens ordförande visar i intervjun i lokaltidningen den 6.7, vill gärna undertecknad bidra med följande synpunkter. 

Det goda ledarskapet förstår värdet av kritik. Det självgoda ledarskapet blundar för den, och riskerar därmed att gå alltmer vilse i sina egna visioner.

2012.07.06

Jarl Strömbäck