Ordet

Det kallas ofta världens viktigaste vapen. Makten över orden, det vi får läsa, det vi får säga och tycka. För demokraterna är de en självklarhet, utan ordets frihet finns inte demokratin, folkstyret. Folkens frihet och möjlighet till upplyst val i olika frågor, förutsätter att lagarna om ordets, och tankens frihet respekteras.

För despoten, diktatorn är det lika självklart. Så snart den typen av ledarskap satt sig tillrätta, påbörjats processen att tygla ordet. Det sker genom att i media avsätta och fängsla röster man inte vill se eller höra. Ersättandet av det öppna samhällets röster med regimkontrollerade sådana. Inte bara i media, utan också i exempelvis skolsystemen. De auktoritära ledarskapen, vill sällan ha konkurrens.

Tyglandet av ordet är en förutsättning för den typen av ledarskap, att behålla sin makt på sikt. Exemplen är många på det beteendet i vår tid. Utvecklingen i Ryssland efter Putins tillträde. Den nuvarande utvecklingen i Turkiet, Ungern och i Polen. Ingen gång sedan slutet av 2-a världskriget har det demokratiska samhället varit så utsatt för angrepp från auktoritära makter som just nu.

I den kampen spelar sociala medier, de digitala plattformarna en stor roll. Där förs angreppen på traditionella medier hårt och oförsonligt. Kunskap föraktas och ersätts av tyckande. Vetenskapen reduceras till en ståndpunkt och svartlistas. Åsiktskorridoren har blivit ett modeord, ett begrepp som kastas i ansiktet på den som hävdar traditionella demokratiska synpunkter, kopplade till exempelvis mänskliga rättigheter. I den miljön av svepande omdömen sår man fördomar och skördar racism.

Ordets makt är enorm. Nyligen har amerikansk underrättelsetjänst verifierat att Putins Ryssland med subversiva metoder lyckats styra medias rapportering i USA-valet. Något som möjliggjorde att det landet fått en i politisk mening totalt oskolad president. Vad det kommer att innebära, är nu en av världssamfundets mest debatterade frågor. Det valet kan bli en draksådd på sikt också för Ryssland.

Kampen om ordet är också kampen om demokrati eller diktatur. Sanna demokratier för inte krig mot varandra, där löses konflikterna diplomatiskt. Det samarbete som Hitler/Stalin hade vid delningen av Polen, skulle ett år senare sluta i den stora tvekampen mellan de två stora nationerna. När nu Trump och Putin hyllar varann i rollerna som ledare för planetens två största militärmakter, bör man nog ha det historiska perspektivet med sig i bedömningen av framtiden.

2016.12.18

Jarl

På demokratins bekostnad.

Nu skärps kampen om ordet ytterligare. Ledande företrädare för de extremister som driver och drivit drevet mot etablerade media och uppfattningar, börjar nu få den uppmärksamhet de förtjänar. Man kan inte från samhällets sida tiga ihjäl uppfattningar och frågor som tillåtits växa så som synen på invandring, flyktingar och våra ställningstaganden där utgör.

Yttrande-och åsiktsfriheten åberopas också gärna av de som inte vill framträda med eget namn i uttalanden och bloggar. Men med yttrande och åsiktsfrihet följer också ett ansvar. Det ansvaret måste etablerade media ta hänsyn till, det finns en lagstiftning som styr var gränserna för den friheten går.

Justitia, lagens väktare

När därför nu också alternativa medier med stor spridning möts med samma krav på öppenhet är det helt i linje med den anständighet som det civila och respektfulla samtalet kräver.

Det är fullt legalt att ha olika synpunkter på sakfrågor. Men det är inte legitimt att med hot av olika slag påtvinga andra uppfattningar man själv har. Den grunden är ett fundament i en levande demokrati, och den får inte rubbas.

Därför måste också de extremister som öser sina verbala spyor över andra i media lyftas ut i ljuset med sina namn. Åsikts- och yttrandefriheten medför också ett ansvar, ett ansvar som de personer som gömmer sig bakom anonymiteten inte vill bära.

Den utveckling som skett under senare tid med alltmer av hot och oförsonlighet i det offentliga samtalet, måste brytas. Alternativet är att våldet tar över som maktfaktor i vårt land, på demokratins bekostnad.

2015.09.03

Jarl

Kampen om ordet

I alla auktoritära och maktstyrda samhällen finns en vurm för att ha kontroll över den information medborgarna får del av. Det kan uttryckas i en direkt kontroll över media i likhet med utvecklingen i Ryssland efter Putins och hans KGB kollegors övertagande av makten där. Det kan också göras mer subtilt genom ekonomiska och politiska påtryckningar, vanliga i demokratier. Också i vårt land finns den tendensen, åsikter som anses störa den etablerade ordningen släpps inte fram i etablerade media, vilket i sig skapar missnöje och föder nya kanaler för information via sociala medier och internet.

Utvecklingen på det här området kan exemplifieras på många sätt, alltifrån det lilla partiet som under den senaste valperioden i den lilla kommunen i norr ömsom förtalades eller tigdes ihjäl i lokaltidningen inför valet 2014. Och därmed också förlorade sina 2 mandat och försvann ur fullmäktige, till utvecklingen i Egypten där nyligen ett antal journalister fått långa fängelsestraff för sin rapportering av utvecklingen i landet.

Boris Nemtsov, tidigare rysk minister i den korta demokratiska perioden, mördad av Putinregimen 2015.

Internet har i det sammanhanget blivit en räddningsplanka för de som söker andra synpunkter än de ”legitima”. Och internet har också kommit att bli en nagel i ögat för de som å ena sidan hävdar åsikt-och yttrandefrihetens lov, å andra sidan genom sitt agerande strävar efter att begränsar den.

Den snart gångna sommaren har i vårt land kännetecknats av en ökande klyfta, och kamp mellan etablerade media och dess kopplingar till det politiska systemet, och de alternativa media, ofta med basen på sociala medier, som lyfter fram alternativ och kompletterande information i olika avseenden.

Att hålla samman ett samhälle bygger på en grund av lika värden, ju mer sönderfallande de värdena blir, desto större blir instabiliteten. Den utvecklingen brottas nu allt fler demokratier med, och utvecklingen kan man bara sia om. Den syriska utvecklingen visar tydligt på vad som kan ske när sönderfallet får gå alltför långt. En regim som håller sig kvar med vapenmakt och stöd av vissa stormakter. Men utan egentlig kontroll av sitt territorium. Och mängder av miliser som gör livet omöjligt att leva, och en nästintill total kollaps i de rättsliga systemen.

När kampen om ordet blir en kamp med vapen i hand då har ordet sedan länge förlorat. Då skapas de flyktvågor vi nu ser i TV dagligen och stundligen. Och i det blir vi alla på ett eller annat sätt delaktiga. Svallvågorna i medial mening har nått vårt land.

2015.08.31

Jarl

Mångkultur i Norr

Sommar i den mångkulturella staden i det månkulturella landet i norr. Vi har familjeträff och äter en välsmakande lunch på det café som ägs av personer med rötter i samma land som caféets namn, Italien. Någon dag tidigare var det lunch på ett annat närliggande café vars ägare Elena med sitt namn och sin tydliga brytning avslöjade sin grekiska bakgrund. Och den pigga unga kvinna som kom för att köpa vår överblivna taklampa häromdagen talade en klingande göteborgska, men namnet och det vackra utseendet fick mig att fråga efter hennes ursprung. Som 4-åring kom hon från Colombia.

En spegling av det mångkulturella Sverige som berikat vårt land under årtionden trots domedagsprotester från urkulturens och nationalisternas sida. I åsiktsfrihetens land har man rätt till åsikter. Men det är bra också med insikter.

Vägval

Statistiska Centralbyrån har mycket kunskap att förmedla. Där kan få vetskap om att ca 40 % av de som invandrar till Sverige, så småningom återvänder till sina hemländer. Att av de som invandrar till Sverige och redovisas i statisktiken som invandrare, en mycket stor del är svenskar som under ett antal år varit skrivna i andra länder pga. arbete eller pensionärer. Sverige tillhör de länder som öppnat sina gränser för folk från andra länder, något som var en nödvändighet under årtiondena efter andra världskriget. Det var så det mångkulturella Sverige växte fram. Den etniska svensken och den från Sydeuropa gick sida vid sida på Volvo och kulan(SKF) och i de fartygsbesättningar undertecknad var del av..

Idag utgör den gruppen med sina avkommor mer än 20 % av landets befolkning. Och de allra flesta bär sin del av samhällsansvaret på ett korrekt sätt. Så nog borde det vara dags att skilja på äpplen och päron.

I dag är det oron i världen som skapar flyttströmmarna. Och de som kan fly är i allmänhet de med kunskap och medel att ta sig ur dilemmat. Länder som Sverige får på ett bräde del av välutbildade personer, som mycket väl kan bli en stor tillgång för landet, i lika hög grad som tidigare generationers invandrare blivit. Människor vill i allmänhet göra rätt för sig genom egna insatser, eget arbete.

Vi väljer väg i våra relationer. Vill vi ge de människor som kommer hit en verklig chans till eget arbete och försörjning, kommer de nog att svara upp på det på ett positivt sätt. I det ligger en utmaning som är det politiska systemets, och vår egen attityds likaså.

Samtidigt är det viktigt att hålla hårt i de grundläggande värden som är knutna till rättsysten och mänskliga rättigheter. I det får inte ges kompromisser, vi skall inte ha parallella samhällen i vårt land, eller delar av vårt land. De värden av frihet och tolerans som gör att människor söker sig hit, skall garanteras också i de områden där invandrarna är en dominerande del av befolkningen.

2015.07.12

Jarl

I åsiktsfrihetens land?

Så har då den första prövningen av decemberöverenskommelsen (DÖ) gjorts. Under ett antal timmar kritiserade alliansen den 16.6 i riksdagen hårt den rödgröna budgeten, och argumenterade för alliansbudgeten, bara för att sedan i omröstningen lägga ner sina röster istället för att rösta på sin egen budget. Och i media rasar väljare över det svek man anser sig ha blivit utsatta för.

För så är det naturligtvis, att oavsett utgången av valet, så röstade väljarna i september 2014 på det parti man upplevde stå för de egna synsätten. Man lyssnade och tog till sig de vallöften och den inriktning partierna saluförde i valen.

När sedan som i det här fallet det inte blev en klar majoritet hade man alternativen att genomföra det nyval man utlyst, eller arbeta vidare med det parlamentariska läge som fanns i riksdagen. Valet att alliansen skulle kapitulera för den socialdemokratiska aggressionen, fanns nog inte i väljarnas tankevärld, innan det plötsligt presenterades som en lösning.

Decemberöverenskommelsens upphovsmän

Nu ett halvår senare börjar vi få facit. Riksdagens arbete har knappast blivit bättre, obstruktionerna genom ständiga markeringar i utskotten blockerar frågor som borde få svar. Motsättningarna i det politiska systemet har inte försvunnit, de snarare ökar. Och regeringsdugligheten har alltmer präglats av ytterlighetsparternas V+Mp agendor. Vi har fått en utveckling som för oss långt bort från den som alliansen borde eftersträvat.

Vinnare blir i det här sammanhanget helt klart det av etablissemanget utestänga SD. Opinionssiffrorna talar här sitt tydliga språk. Och med den ilska som före detta borgerliga väljare visar över alliansens kapitulation inför den rödgröna regeringen, kommer SD att växa snabbt även framgent.

Är det då rimlig att ur rent demokratiska synsätt utestänga snart kanske 20 % av väljarkåren från inflytande över politiken? Statsministern och övriga partier använder fascist- och naziststämpeln till och med i riksdagens talarstol när man adresserar partiet? Svaret är nog dessvärre att vinnaren blir den som mobbas, mobbarna får finna sig i sviktande stöd bland väljarna.

I sak handlar detta om politisk makt, egna maktpositioner och att etablissemanget inte kan svälja en debatt om utvecklingen i vårt land som alltfler menar måste föras. Nu lyfts de frågorna från fler och fler tunga plattformar. Svenskheten så som den ibland kallas, vår blandade kultur byggd på tolerans och solidaritet, är satt under attack och det samtalet måste kunna föras.

Åsiktskorridoren har blivit vår tids nya modeord, endast de ”rätta” åsikterna är legitima att framföras? Vilka de åsikterna är styrs av medias och politikens åsiktspoliser, allt i yttrandefrihetens och åsiktsfrihetens land.

Det finns mycket i politiken som måste förändras om prioriteringarna skall komma rätt.

2015.06.17

Jarl

Tystnadens kultur

 

I auktoritära samhällen sprider sig en tystnadens kultur. Det blir farligt att ha åsikter som kan störa de maktbärande i samhället. Det gäller alls inte bara i diktaturer, det gäller också i demokratier där makten har konsoliderats genom långa innehav. Och där makten genom tillsättningar och på annat sätt skapat en symbios mellan politiskt och administrativt ledarskap.

Så är också fallet i kommunen norr om skogen, de som också kallas Örnsköldsvik

. Där vittnar människor om rädsla att föra fram obekväma åsikter, i vart fall om man har åsikter som kan störa det maktbärande rosenpartiet. Man förväntas, i synnerhet om man har en högre befattning, agera i nära relation med maktens ledarskap. Annars hotar utfrysning och i förlängningen förlorad anställning.

Att bli utköpt är då ett alternativ som inte sällan används. Ett ”golden handshake” mot ”konfidentiell-avtal”, vilket innebär att man förbinder sig att inte tala med media eller allmänhet om skälen för att man lämnar sin anställning.

Oftast är det svårt för en större allmänhet att få rimlig insyn i detta, det sker inte på offentlighetens scen såvida det inte gynnar maktapparaten. Men i vissa fall är mönstret mycket tydligt.

När en kommunjurist som i 30 år gjort ett bra jobb i kommunen tvingas sluta utan synbarliga skäl, och utan egentlig motivation från arbetsgivaren kommunen, får man söka skälet i händelser som direkt leder tillbaka till maktapparaten.

Hösten 2014, strax innan valet gjorde SVT-s Uppdrag Granskning ett entimmes program med fokus på en av kommunens minst sagt tvivelaktiga affärer på senare år. Den som kommit att kallas Sekab-affären och kostat kommunmedborgarna minst 600 miljoner kronor i direkta förluster för investeringar som gjorts med kommunalt stöd i Afrika, i Ungern och Polen. En fråga som ställdes i programmet till kommunstyrelsens ordförande var om lagligheten av den typen av arrangemang. Kommunalrådet hävdade då att kommunjuristen gjort en sådan utredning. När reportern ställde samma fråga till kommunjuristen svarade hon att någon sådan utredning inte gjorts. Med andra ord, hon accepterade inte att ta på sig rollen av lögnare för att rädda kommunalrådet, och det kostade henne med all sannolikhet jobbet.

I dagsläget är frågan om Sekab-affären fortfarande ett öppet sår i kommunen, ekobrott misstänks och rättsvårdande myndigheter arbetar med frågan. Någon/några har tjänat miljonernas mångfald på den galna politik som under ett 10-tal år fördes i kommunen.

Samtidigt som den politiken framtvingat sparsamhet på andra områden. Resultatet blir eftersatt underhåll inom infrastruktur, byggnader, väg och vatten trots allt högre taxor på i stort sett alla områden. Och en allt större press på de många anställda som skall hålla hjulen rullande.

2015.03.14

Jarl Strömbäck

Rätten till det fria ordet

Det fria ordet, rätten till till det är fastställd i våra svenska grundlagar. Men inte bara där, den finns med också i FN-s stadga om de mänskliga rättigheterna. Det finns skäl till det naturligtvis, utan en fri och öppen debatt, ingen demokrati.

Och demokrati är något de flesta länder vill skylta med, också Sverige. Men varför då förbehålla yttrandefriheten en liten elit? Frågan ställs mot bakgrund av en just nu flammande debatt i Sundsvall, staden som vill kalla sig Norrlands huvudstad. Där har regionfrågan varit het i många år. Det politiska etablissemanget vill helst ha en regionbildning där Sundsvall får en ledande ställning. Det är man rädd för att inte få om regionen byggs på samarbete mellan de fyra nordligaste länen. Alternativet, en mittregion med Jämtland faller också sedan jämtarna markerat att man inte vill gå samman med Sundsvall/Västernorrland.

I det läget skriver den ledande tjänstemannen i Sundsvalls bostadsbolag en debattartikel där han argumenterar för ett samgående med Västerbotten och Norrbotten, en högst legitim synpunkt undertecknad av honom som privatperson och kommunmedborgare.
Fram träder då centerns ledande man Reinhold Hellgren i Sundsvall med bilan i högsta hugg, en ledande tjänsteman i kommunen får inte delta i debatten på området. Nu skall han straffas för sin fräckhet att träda fram i frågan.

Så demonstrerar centerns ledande politiker hur diktatoriska synsätt sätts i system också i vårt land. Hur det politiska förtrycket lägger sina dödande hand över den öppna debatten också här. Regionfrågan är inte enbart en lokal fråga, den är regional och till viss del också nationell. Att en ledande politiker som Reinhold Hellgren demonstrerar sin maktfullkomlighet på det sätt han gjort i den här frågan, visar på de odemokratiska krafter som styr bakom kulisserna, också i ”demokratin” Sverige.

2012.01.03
Jarl Strömbäck