Sällan i modern tid
demonstreras principen om ansvar och befogenheter tydligare än just nu, eller kanske
rättare sagt dess motsats. Det som nu händer i brittisk
politik är både sedelärande, och skrämmande. Samma personer som
varit ledande i Brexit-kampanjen, Boris Johnsson och Nigel Farage,
meddelar nu sin avgång. Där finns nu inget ansvar för det
politiska kaos man skapat, bara en typisk flyktreaktion från den som
inte vill bära ansvar för sina handlingar.
Mycket kommer att skrivas
och tyckas innan den nu startade härvan fått sin politiska lösning.
Ännu mer innan dess följder för gemene man framstår klara. Vem
skall sitta vid förhandlingsbordet med EU om utträdet? Och med
vilka befogenheter och möjligheter att skapa en för båda parter
rimlig reträtt?
England har haft förmåner
i sitt medlemskap, som andra länder inte haft. Man fick behålla sin
valuta pundet. Man gick inte med i Schengen-samarbetet, vilket
innebär att immigrationspolitiken varit och är landets egna ansvar.
Om man nu upplevt att alltför många “icke EU-medborgare” kommit
till landet, så måste man söka svaret i den egna organisationen.
Allt detta borde också
Ja-sidan på ett tydligt sätt ha redovisat. Cameron borde också på
ett tydligt sätt ha tydliggjort att omröstningen för honom var en
kabinettsfråga. Han borde avkrävt Brexit-ledarna en tydlig plan för
den händelse de vann omröstningen. Nu sitter man där istället med
en situation där granne till kaos är ett relevant begrepp.
För oss andra, finns
det all anledning att lyssna särskilt till det tal Liberalernas Jan
Björklund höll i Almedalen i söndags. Europa blir inte säkrare om
det fredsbevarande arbete som är EU-s grundbult raseras genom split
och avhopp. Vi behöver ett starkt EU, men också ett EU som förmår
att förmedla sina visioner till folket, väljarna.
Tron på starka män och
genvägar har historiskt, och även i vår tid skapat krig och
elände. Må vi bespara oss själva och kommande generationer den
utvecklingen.
2016.07.06
Jarl
