Historielöst om pensionerna

Äldrefattigdomen ökar konstaterar både media, hjälporganisationer och de äldres egna organisationer. Pensionsmyndigheten sitter lugnt i båten och konstaterar att så är det. Och för vissa av de äldres företrädare, tycks råda en märklig historielöshet när det gäller synen på varför utfallet i det svenska pensionssystemet blir allt sämre för vart år som går. En förändring som startade med politiska beslut som togs i synnerhet på 1990-talet.

Så låt oss för förståelsens skull gå tillbaka till 1958, då beslutades att alla löntagare, i likhet med många tjänstemän, skulle få en egen tjänstepension. Den döptes i folkmun till ATP, och framställdes i det politiska budskapen som en ömsesidig försäkring mellan den arbetande och systemet. Man betalade in till fonderna under 30 år, och fick sedan utdelning vid pension relaterad till de 15 bästa åren.

ATP-fonderna växte snabbt och stort, alla betalade ju in i början, få fick ut något ur fonderna. Först 1988 hade de första årskullarna nått full betalning till systemet. Utvecklingen i det här avseendena kan följas genom Statistisk Årsbok för de olika åren.

Samtidigt genomgick vårt land stora omställningar under sent 80-tal och 90-talet. Avregleringarna på valutaområdet medförde att väldiga belopp lämnade landet. Valutakrisen med försvaret av den svenska kronan kostade miljardbelopp. Globaliseringen och strukturomvandling medförde att produktion flyttade ut ur landet med påföljd att arbetslösheten på många orter blev ett stort bekymmer. Oppositionen anklagade ständigt regeringen för att försköna arbetslöshetssiffrorna, genom att förtidspensionera personer som egentligen borde stå kvar som arbetssökande. På så sätt fick också pensionssystemet bära kostnader som egentligen borde ses som sociala kostnader, hänförliga till arbetslösheten eller i många fall sjukförsäkringen.

År 1995, ett år då man påbörjat arbetet med att skapa det nya pensionssystemet, var kostnaden för förtidspensioneringar och sjukpensioneringar 38 miljarder Sek. Det skall jämföras med den åderlåtning av fonderna som överföringen av 258 miljarder något år senare innebar. En överföring som dåvarande statsministern kallade ett lån, men som inte till någon del återbetalats.

Statens kassa behövde tillföras pengar, och dom fanns i pensionssystemet.

Det har hävdats att den modell som förelåg för utbetalningarna ur pensionssystemet innan dess ändring skulle varit ohållbar när 40-talisterna blev pensionärer. Men om så vore fallet, varför tog man då bort de 258 miljarderna ur fonderna? Sannolikheten är nog ändå den som en tidigare minister i förtroende meddelat undertecknad, pengarna behövdes i statskassan.

För de som vill läsa in sig på området rekommenderas boken “Ap-fonden, “bromsen” och din pension” av före detta generaldirektören för Riksförsäkringsverket KG Scherman..

2017.02.20

Jarl STrömbäck

Östra Eriksbergsgatan 100

41764 Göteborg

070 6727669

Pensionsbluffen

På senare tid har riksmedia börjat att på allvar ta upp frågorna om pensionernas utveckling i sin rapportering och undersökande journalistik. Det är inte en dag för tidigt, givet att det blir allt tydligare vad resultatet av den för snart 20 år sedan gorda pensionsöverenskommelsen fört med sig. En utveckling som på sikt kommer att ge Sverige ett av de sämsta pensionssystemen inom EU.

När man sedan läser kommentarsfälten i frågan på sociala medier är det frapperande i hur hög grad de är direkt korkade, präglade av fördomar istället för kunskap. Sanningen bakom den utveckling som gör alltfler, i synnerhet kvinnor till fattigpensionärer, är att regeringen under Göran Persson på 90-talet behövde förstärka statskassan efter år av stora underskott. Pengarna som behövdes fanns i ATP-fonderna, men för att ta av dessa måste man omkonstruera pensionssystemet. I interna kretsar använde dåvarande statsministern Göran Persson enligt närvarande vittnen följande argument“vi vet vad vi vill ha, sedan är det bara att konstruera argumenten därefter”. Resultatet har vi facit på idag när nu ca 350.000 personer, flertalet kvinnor nu har pensioner som är lägre än den av EU definierade fattigdomsgränsen. En gräns som ligger långt under det belopp om 15.000 sek per månad som regeringen uttalat är alltför lite för att klara sig på.

Att det var ett galet sätt att hantera pensionskapitalet har initierade personer vittnat om i bokform och debatt, bland annat KG Scherman som i rollen som ledande tjänsteman fanns med i omställningsarbetet, och journalisten Joel Dahlberg i sin bok med titeln “Pensionsbluffen”.

Att kvinnorna nu blivit de stora förlorarna är ingen slump. Det är en naturlig följd av att pensionerna nu relateras till arbetslivets hela längd, istället för de 15 bästa åren. Det innebär med automatik att de som varit hemma med familj och barn blir de stora förlorarna efter pensionsöverenskommelsen. Var finns kvinnorörelsen och synen på jämlikhet i det agerandet?

Utvecklingen på pensionsområdet är det största svek politiken utsatt vårt land och folk för i modern tid.

2016.12.09

Jarl Strömbäck

fd Distriktsordförande SPF Seniorerna Västernorrland

Östra Eriksbergsgatan 100

41764 Göteborg

070 6727669

Bröd eller bränsle

Häromdagen kom ett välkommet besked från byråkraternas Mecka, Bryssel. Nämligen det att man nu måste värdera den mark som behövs för livsmedelsproduktion, utifrån användningsområden bröd eller bränsle. Skall produktiv mark få användas för att odla för etanolproduktion, eller skall den istället vara förbehållen livsmedelsproduktion?

Brödbil

Svaret borde vara givet, och dess bättre så tycks byråkratin här hamna rätt. Etanolen får inte stjäla maten ur munnen på fattigt folk. Dess utbredning måste begränsas om vi på allvar menar något med ordet fattigdomsbekämpning.

Alternativet frågar sig vän av bilåkande då? Ett givet alternativ, med stor potential inte minst i vår del av världen, är biogasen. Det slängs enorma mängder livsmedel som tillsammans med biologiskt avfall i övrigt kan användas för biogasframställning. De kommuner, som likt kommunen norr om skogen har låst sig vid etanolen som ”framtidens” bränsle, är än en gång vilse i synsätt.

El-hybriderna kommer att ta en del av marknaden, men merkostnaden för dem är för hög, och begränsningarna i räckvidd för stora. Dess miljöbörda är också stor genom de mycket speciella ämnen som ingår i batterierna. De borde i ett längre perspektiv inte vara lösningen.

Vätgasen är en stor möjlighet, redan säljs vätgasbilar kommersiellt av ledande tillverkare som bland andra Mercedes och Opel. Vätgasen ger i stort sett nollutsläpp i form av vattenånga. Redan finns i södra Sverige vätgasmackar.

Men tillbaka till biogasen, att satsa på den är också att satsa på återvinning på ett mycket klokt sätt. Därför borde alla kommuner med miljömedvetande på agendan också verka för biogasens spridning. En eloge i bloggen till de kommuner i norr som insett det, Boden, Skellefteå, Sundsvall, Östersund, och snart också Vännäs/Umeå.

De kommuner som väljer etanolspåret, kommer bara allt längre bort från en sund och riktig utveckling.

2012.10.16

Från Rio till Rio

Året var 1992 och världens ledare och många fler var samlade till konferens i den brasilianska metropolen Rio de Janeiro. När delegaterna så småningom återvände hade de med sig det sannolikt viktigaste dokument som på global nivå undertecknads sedan FN-deklarationen efter andra världskriget. Dokumentet fick namnet agenda 21, med hänvisning till det 21-a århundradet

 Programmet beskriver hur arbetet för att motverka natur- och miljöförstöring, fattigdom och bristande demokrati skall utvecklas för att våra samhällen i global mening skall få en hållbar utveckling. Dokumentet omfattar 1 400 paragrafer fördelade på 40 kapitel.

 I handlingsprogrammet poängteras vikten av lokalt medborgardeltagande och att varje lands lokala myndigheter i samarbete med ortsbefolkningen upprättar och följer varsin lokal Agenda 21. I Sverige skall det i varje kommun finnas ett Agenda 21-kontor.

 Det har gått 20 år sedan dess, miljörörelsen har blivit en global rörelse i verklig bemärkelse. Klimat-och miljöproblemen är inte längre isolerade företeelser, de ses som del i olika händelsekedjor. Det har hållits liknande möten i bland annat Durban, Kyoto och i Köpenhamn. Och nu, 2012 och 20 år sedan sist har samma frågor behandlats på en världsomfattande konferens i Rio.

Jag sitter och pratar med företrädaren för regeringens framtidskomission, nyss hemkommen från Rio. Själv är han en del av den globala världen. Professor med internationellt nätverk. Gift med en världsmedborgare ur den syriska minoritet som kallas kurder och kom till Sverige som barn.  Hon leder nu ett IT-relaterat företag i vårt land och exemplifierar den tillgång vi har i våra invandrare, givet att vi ger dem chansen.

Vad blev de av agenda 21, och hur resonerade man under det senaste mötet? Mycket går igen den 49-sidiga slutresolution om 283 punkter som nu föreligger. Man skall fortsätta att arbeta för de punkter från tidigare möten man inte hunnit med. Dit hör arbetet för en bättre värld vad avser klimat och miljö. Men långt ifrån bara det, till målen hör också avskaffandet av fattigdom i världen, och att människors lika värde och demokrati skall råda. 

FN-deklarationen liksom en rad andra tidigare gjorda utfästelser finns också med. Den gröna ekonomin fick nu också ett eget kapitel i texten, vilket av många sågs som en framgång.

Med andra ord, Rio-konferensen 2012 blev en mötesplats för samtal mellan världens ledare om hur vi skall nå en alla omfattande bättre värld. Visst låter det bra, och arbetet med detta skall föras ner från ledarskapens podium till gräsrötternas verklighet.

Agenda 21 fortsätter alltså, nu i det nya århundradet. Och de politiska visionerna kommer få kämpa om utrymmet med vardagens verklighet.

2012.06.30

Jarl S