Brittiskt sönderfall

Sällan i modern tid demonstreras principen om ansvar och befogenheter tydligare än just nu, eller kanske rättare sagt dess motsats. Det som nu händer i brittisk politik är både sedelärande, och skrämmande. Samma personer som varit ledande i Brexit-kampanjen, Boris Johnsson och Nigel Farage, meddelar nu sin avgång. Där finns nu inget ansvar för det politiska kaos man skapat, bara en typisk flyktreaktion från den som inte vill bära ansvar för sina handlingar.

Mycket kommer att skrivas och tyckas innan den nu startade härvan fått sin politiska lösning. Ännu mer innan dess följder för gemene man framstår klara. Vem skall sitta vid förhandlingsbordet med EU om utträdet? Och med vilka befogenheter och möjligheter att skapa en för båda parter rimlig reträtt?

England har haft förmåner i sitt medlemskap, som andra länder inte haft. Man fick behålla sin valuta pundet. Man gick inte med i Schengen-samarbetet, vilket innebär att immigrationspolitiken varit och är landets egna ansvar. Om man nu upplevt att alltför många “icke EU-medborgare” kommit till landet, så måste man söka svaret i den egna organisationen.

Allt detta borde också Ja-sidan på ett tydligt sätt ha redovisat. Cameron borde också på ett tydligt sätt ha tydliggjort att omröstningen för honom var en kabinettsfråga. Han borde avkrävt Brexit-ledarna en tydlig plan för den händelse de vann omröstningen. Nu sitter man där istället med en situation där granne till kaos är ett relevant begrepp.

För oss andra, finns det all anledning att lyssna särskilt till det tal Liberalernas Jan Björklund höll i Almedalen i söndags. Europa blir inte säkrare om det fredsbevarande arbete som är EU-s grundbult raseras genom split och avhopp. Vi behöver ett starkt EU, men också ett EU som förmår att förmedla sina visioner till folket, väljarna.

Tron på starka män och genvägar har historiskt, och även i vår tid skapat krig och elände. Må vi bespara oss själva och kommande generationer den utvecklingen.

2016.07.06

Jarl

Brexit eller Ja

Dagens datum kanske blir en milstolpe i både Englands och EU-s historia. För första gången skall ett land folkomrösta om utträde ur EU. Och det är inget litet och obetydligt land. England har historiskt varit ett av världens och Europas ledande länder, inte minst på det politiska området. Inget annat europeiskt land har som England i krig offrat sina söner för försvaret av demokratin, i de båda världskrigen på 1900-talet. Det har skett utifrån den särart som präglar de som bor på öar, stora som små.

Känslan av att vara sig själva, har gjort England starkt och ibland fruktat. Landets koloniala historia är både ärofull och ifrågasatt. Och nu känner sig den stora grupp som genomdrivit omröstningen om medlemskapet i EU, svikna både av det egna ledarskapet och EU.

Det är en i grunden märklig paradox, eftersom England fått behålla många av sina egna privilegier. Valutan är fortsatt pundet, man är inte del i Schengen-överenskommelsen vilken nu bespottas i ljuset av flyktingkrisen i världen. Missnöjets profeter är på krigsstigen, och de som har vill fortsätta att ha. Misstänksamheten mot en orolig omvärld ökar.

Om det brittiska folket idag röstar för utträde ur EU, kan det innebära att den gemenskapen åtminstone i sin nuvarande form sönderfaller. Fler länder kommer att ifrågasätta nyttan av deltagandet, och sönderfallet ökar. Ur de spänningarna kan mycken oro och våld uppstå.

Av de skälen, och erfarenheterna av Europas blodiga historia, borde värdet av att samarbeta runt fredliga, centrala värden vara av utomordentlig betydelse. Ett ja till Brexit idag kommer att skapa mycket av förändring i vårt hittills under många år stabila europeiska samarbete. Vart det leder, kan bara framtiden utvisa,

2016.06.23

Jarl