Brittiskt sönderfall

Sällan i modern tid demonstreras principen om ansvar och befogenheter tydligare än just nu, eller kanske rättare sagt dess motsats. Det som nu händer i brittisk politik är både sedelärande, och skrämmande. Samma personer som varit ledande i Brexit-kampanjen, Boris Johnsson och Nigel Farage, meddelar nu sin avgång. Där finns nu inget ansvar för det politiska kaos man skapat, bara en typisk flyktreaktion från den som inte vill bära ansvar för sina handlingar.

Mycket kommer att skrivas och tyckas innan den nu startade härvan fått sin politiska lösning. Ännu mer innan dess följder för gemene man framstår klara. Vem skall sitta vid förhandlingsbordet med EU om utträdet? Och med vilka befogenheter och möjligheter att skapa en för båda parter rimlig reträtt?

England har haft förmåner i sitt medlemskap, som andra länder inte haft. Man fick behålla sin valuta pundet. Man gick inte med i Schengen-samarbetet, vilket innebär att immigrationspolitiken varit och är landets egna ansvar. Om man nu upplevt att alltför många “icke EU-medborgare” kommit till landet, så måste man söka svaret i den egna organisationen.

Allt detta borde också Ja-sidan på ett tydligt sätt ha redovisat. Cameron borde också på ett tydligt sätt ha tydliggjort att omröstningen för honom var en kabinettsfråga. Han borde avkrävt Brexit-ledarna en tydlig plan för den händelse de vann omröstningen. Nu sitter man där istället med en situation där granne till kaos är ett relevant begrepp.

För oss andra, finns det all anledning att lyssna särskilt till det tal Liberalernas Jan Björklund höll i Almedalen i söndags. Europa blir inte säkrare om det fredsbevarande arbete som är EU-s grundbult raseras genom split och avhopp. Vi behöver ett starkt EU, men också ett EU som förmår att förmedla sina visioner till folket, väljarna.

Tron på starka män och genvägar har historiskt, och även i vår tid skapat krig och elände. Må vi bespara oss själva och kommande generationer den utvecklingen.

2016.07.06

Jarl

Brexit,och sedan?

Tre dygn har gått när detta skrivs sedan omröstningen om det brittiska deltagandet i EU. Brexit vann, troligen till en stor del genom självgodhet från Ja-sidans sympatisörer. Nu förfäras man, och ca 2 miljoner väljare, troligen många av dem soffliggare, vill nu ha en ny omröstning. Dagarna innan omröstningen gick börskurserna upp. De finansiella kretsarna hade tagt ställning, remain-sidan skulle vinna. Liknöjdheten bland dess väljare innebar att alltför många stannade hemma den regniga och vädertråkiga valdagen. Och Brexit blev resultatet.

Att Cameron kastar in handduken är förklarligt, han vill inte på något vis bli den som skriver under den slutliga ansökan om utträde ur EU. Och den troliga efterträdaren, Brexit-generalen Boris Johnsson verkar måttligt road av rollen som ny premiärminister. En premiärminister som kommer att bli avskydd och hatad, när väl de ekonomiska följderna av utträdet griper tag om den finansiella sektorn, och enskildas konton och besparingar.

Redan den första dagen efter valet, föll pundet 7-8 % mot dollarn, och det är bara början. Var det slutar kan ingen förutse, bara att utträdet har ett pris, och EU måste för sin fortsatta existens skull markera och tydliggöra det priset.

Vad vi kan förutse nu är stor splittring hos det brittiska folken mellan de som ser omröstningens resultat som en galenskap, och de som likt öbor ibland, “är sig själv nok”för att citera ett norskt synsätt. Den skotska reaktionen, liksom den på Nordirland visar på de slitningar som nu accentueras. Och omröstningen visar också den demografiska profilen på valresultatet. De under 30 år ville vara kvar i EU, de äldre valde brexit.

Omröstningens resultat kommer också att slå mot många andra länder under en övergångstid. Men på sikt har inte England den betydelsen att man på ett mer påfallande sätt får hjulen att sluta snurra. Världsekonomin kommer snabbt att finna nya vägar förbi London, och Londons finansiella ställning kommer att ersättas av andra hungriga och villiga i de systemen.

Och för det engelska folket återstår att se vem som tar på sig den otacksamma uppgiften att nermontera, och bli slaktaren av EU-samarbetet.

2016.06.26

Jarl