Obalansens pris

Det när vår. Snön har smält bort och nu kommer vårens budbärare, fler dag för dag. De korsar nationella gränser. De ber inte om asyl eller andra legaliteter för sin ankomst. De anpassar sig till sin omvärld, och söker sig dit där den möter deras behov. Vårens budbärare, fåglarna.

Men precis som fåglarna har också människorna i ett historiskt perspektiv rört sig över kontinenter och hav. Allt från de allra första folkvandringarna när våra anfäder utgick från Afrika. De epoker som brukar betecknas som koloniala, annekteringarna av de amerikanska kontinenterna och Australien bland andra. Människor har sökt sig till områden där livsförutsättningarna är rimliga.

För 20-talet år sedan pågick en internationell debatt som brukade rubriceras nord-syd dialogen. Frågan som väcktes var, vad händer i en tid när de nordliga länderna berikar sig alltmer, på de sydliga ländernas bekostnad. Vad händer när råvarubörser och finansiella centra blir styrande över världshandeln, och backas upp av köpta och korrumperade politiker i de fattiga länderna?

Exemplen kan göras många, men åt oss granska ett. Fisket har blivit en allt viktigare del av försörjningen av befolkningarna i vår globala värld. Traditionellt har också kustfiske i formen av husbehovsfiske och i liten grad fiske för export av ex.vis sardiner, varit en inkomst- och försörjningskälla för stora befolkningsgrupper.

Med tiden har utfiskningen av de näraliggande vattnen i norr (Atlanten-Nordsjön etc.) gjort att restriktioner måste införas där, och blickarna från de rika länderna riktats mot de fiskrika vattnen i söder. Med lock och pock förhandlas så fram avtal med företrädare för regeringarna i länder i Afrika, vilka innebär att supermoderna fabrikstrålare dammsuger vattnen på fisk. Levnadsbetingelserna som gällt i 100-tals år slås i spillror, försörjningsmöjligheterna likaså och de samhälleliga strukturerna luckras upp för de som bor i områden som drabbas. För några tar sig desperationen uttryck i att vi får en piratverksamhet som utanför Somalien och Eritrea, där fartyg blir ett primärt mål. För andra gäller att med undermåliga båtar och små resurser ta sig in i det område som tagit deras resurser och livsförutsättningar. Överfulla båtar går över haven till Kanarieöarna, till Spanien eller Italien.

Har vi del i den utvecklingen, vi i den rika världen? Har vi något ansvar för de sammanbrott som drabbat de länder som nu människor flyr från? Frågornas svar handlar om den människosyn vi har, om vilken uppfattning vi har om global jämlikhet och fördelning av resurser.

Under tiden fortsätter människor att betala obalansens pris. Överfyllda båtar kapsejsar, 100-tals människor blir offer, dränkta när undermåliga och överfyllda båtar går under på sin väg mot nya livsförutsättningar.

2015.04.22

Jarl S