Mars månads första dagar domineras i många media av den nya flyktingvåg kriget i Syrien skapar, när 100.000 tals personer flyr striderna i den sista av oppositionella mot Assad hållna regionen Idlib. Flykten är förståelig för varje normalt tänkande person, barnfamiljerna är många, och strävan är att komma till ett land där normalitet med skolgång för barnen, arbete och försörjning kan återställas för de vuxna. Att då mötas av taggtråd, tårgas och gummikulor är naturligtvis inte vad de skyddssökande flyktingarna väntar sig.
Människor har i alla tider flytt från områden med liten trygghet, och svåra försörjningsmöjligheter, till områden man upplever ha bättre sådana förutsättningar. USA är liksom alla de amerikanska länderna exempel på länder där “inkräktarna” med utrotningsmetoder successivt tagit över kontrollen av de länder man kom till. Ursprungsbefolkningarna har eliminerats och förvandlats till minoriteter med liten eller ingen beslutanderätt i sitt land. I kampen mellan kulturerna har den med de bästa vapnen blivit vinnarna.
Också i vår tid fortsätter folkvandringarna. Ibland drivna av ekonomiska motiv, ibland av politiska skäl eller krig som i fallet Syrien. Länder som EU eller USA, Kanada eller Australien blir då målet för de sökandes strävan efter försörjning och det goda livet.
Svaret på den folkvandringen blir i vår tid i allt högre grad murar av olika slag. USA-presidenten Donald Trump kom till makten genom löftet att bygga en mur mot Mexiko, för att på det sättet stoppa den illegala invandringen från “latinos”. En mur som av många ifrågasatts, den gav delar av jordbruk och industri billig och nödvändig arbetskraft i stora delar av landet.
I vår tid står flyktingarna med sina få tillhörigheter, sina barn och sin utsatthet vid Europas gränser igen. I det 10-åriga kriget i Syrien har Assad-regimen med rysk hjälp bombat sönder stora delar av landet och drivit miljontals människor på flykt. Och UN och omvärlden har valt att i stort sett legitimera det med sin tafatthet.
Att då de flyende möts av taggtråd, tårgas och gummikulor är knappast ett svar som bär humanitetens tecken.
Ibland prövas mänskligheten mer än annars, sådan är vår tid och sådan kommer den att förbli så länge livsförutsättningarna mellan de som har och de som inte har ökar istället för att minska.
Med eller utan förödande krig.
2020.03.02
Jarl S
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar