Minus 8 grader och en härligt klar luft när morgon blir till
dag. Folk skyndar till bussarna och sina jobb som vanligt. Det är
torsdag-morgon, och snart har ännu en vecka gått. Jakten på medaljer i OS har
belönats med ännu ett guld i slalom till vårt land och Andre Myhrer. Roligt för
honom och alla slalomälskare.
I media refereras ännu en opinionsundersökning inför valet
som nu är 200 dagar bort. Positionerna är låsta, 2,7% för KD innebär att
partiet åker ur riksdagen. Mp och L ligger också nära den kritiska gränsen 4%,
för att åka ur riksdagen. Frågan är om inte en sådan utveckling skulle vara bra
för landets styrelse. Småpartierna har genom sin vågmästarroll fått orimligt
stort inflytande på vissa frågor. Vilket i sig skapar missnöje med politiken i
stort. Ett missnöje som syns mycket tydligt ibland annat miljöfrågorna och
immigrationsfrågorna.
Vindkraftens massiva utbyggnad med stora subsidier som bas, stjäl
resurser som skulle behövts i välfärdsbristen på lärare, sjukvårspersonal och
poliser. Yrken som inte längre lockar de unga, samtidigt som behoven blir allt
större.
Och nu flaggar också försvaret för att man behöver
fördubblade anslag för att rimligt återställa den nedskärning som gjordes under
90-talet när tron på den eviga freden förde till att vårt lands försvar skrotades.
Nu rustas det i såväl öster som väster, och krigsretoriken flyger i luften
samtidigt som Syrienkriget och Rysslands annektering av delar av Ukraina gett
Europa i övrigt skrämselhicka.
Militärparaderna har återkommit i vårt östra grannland, som
en manifestation av makt och inflytande, och frihetens symboler framför andra,
friheten för media journalistik, liksom politisk frihet inte längre existerar. Mord
orkestrerade av den politiska ledningen ha blivit ett givet svar på opposition
mot ledningen.
Och i ett internationellt perspektiv har nu också
cyber-kriget lyfts upp till nya höjder. Genom att utnyttja den västliga
världens fria medielandskap, driver nu de auktoritära ländernas ledningar propaganda
genom fördolda källor, de s.k. trollfabrikerna, i de demokratiska länderna.
Målet är att bygga konflikter i de länder man angriper, och på det sättet så
splittring och undergräva de politiska systemen i angripna länder.
Vi lever i en spännande tid, efter 70 år av utveckling och relativ
fred mellan de stora nationerna, mullrar det nu mer än annars. Kan
fredskrafterna få slut på slakten i mellanöstern, och förhindra ännu större
konflikter? En fråga vi har anledning att ställa oss i vår tid.
2018.02.22
Jarl
