När Obama för 8 år sedan blev USA-s
president, så var han det stora hoppet för den stora majoritet av
folket, som ville ha mer av sociala reformer och arbete, är militära
ingripanden i olika konfliktländer. Han lovade att avsluta det
amerikanska engagemanget i Irak och i Afghanistan, och i så måtto
har han också följt sin plan i stort. Men han var också aktiv part
i de omvandlingar som skedde i norra Afrika, inte minst då i Libyen,
där en av världens brutalaste diktatorer, Khaddafi och hans regim
föll samman med stöd från USA och många andra demokratiska
länder.
När med detta som utgångspunkt
demokrativännerna i Syrien började demonstrera, och våldet från
regimen eskalera, trodde man från den demokratiska oppositionen att
man skulle få liknande stöd som skett i Libyen, men så blev inte
fallet. Den demokratiska världens hjälp har varit tafflig. Den har
saknat kraft och organisation, och Syriens öde bollats över till
ett handlingsförlamat FN.
När så Obamas regeringsperiod närmat
sig sitt avslut, vill han inte lämna över landet till sin
efterträdare i ett stadie av militär konflikt i mellanöstern. Väl
medvetna om det har istället den ryska militärdiktaturen tagit över
ledarskapet i den syriska konflikten. Resultatet av den förvandlingen
lät inte vänta på sig. Massiva bombningar av de områden som
behärskades av de demokratiska krafterna. En otrolig ödeläggelse
av de civila samhället, och större flyktingvågor än man sett
sedan 2-a världskrigets slut.
I brist på stöd från det
demokratiska länderna kommer snart Assadregimen, känd för sina
mord på kritiker och sin totala brist på demokratiska synsätt, att
krossa demokratiaktivisterna, och i den mån de överlever, fördriva
dem ur landet. Det som nu sker, slutfasen på det syriska kriget, är
en tragedi av monumentala mått. Omvärldens ovilja att engagera sig
på demokraternas sida har ett givet pris. Diktaturerna i Ryssland
och i mellanöstern flyttar fram sina positioner. Demokratin och det
öppna samhället, inte bara i konfliktänderna, är de stora
förlorarna.
Historien visar nämligen att där
diktaturens kreatur tillåts växa sig stora, där kommer nya
konflikter som ett brev på posten. Av de skälen har Ryssland
närstående länder alla skäl att oroas. Av de skälen kommer oron
i mellanöstern att fortsätta med sina spridningseffekter. Turkiets
sammanbrott som demokratisk stat är det senaste exemplet.
Och vem skall ta kostnaderna för det
sönderbombade resultatet när övervåldet tillåts vinna över
diplomati, demokrati och maktdelning?
2016.09.25
Jarl
