Alla är vi jämlikar

Det vilar en stank av europeiskt 1930-tal över vårt land. Det kostymklädda, eller knätofsprydda gardet har äntligen börjat bekänna färg. Nu vet vi att man medvetet och ideologiskt bygger sin framtidsbild på de inkluderade och de exkluderade medborgarna.

De inkluderade är alltså i den bilden de som kan uppvisa en lång stamtavla av svenskhet, de exkluderade är de som på något sätt kan anses ha en annan identitet.

Det är en intressant bild som då målas upp, väl i linje med den som föregick den stora världsbranden under förra seklet. Resultatet av den utvecklingen borde inte behöva beskrivas, men kanske ändå. De som kallas förnekare finns alltid, i alla tider.

Bättre då kanske att påminna om att de samhällen som bygger sin identitet på de riktvärden som strikt håller nationaliteten som norm, har mycket att bevisa. De samhällen som tillåter mångfalden att flöda, också blir de samhällen som växer och utvecklas. Det är ingen tillfällighet att vi ser de mest utvecklade länderna i ett historiskt perspektiv, också vara de som präglats av mångfald.

Så de som nu sker i vårt land stämmer till många tankar, alla långt ifrån trevliga. Det är lätt att dela uppfattningen att vi är dåliga på att tillgodogöra oss de kompetenser som kommer till vårt land. Det tar alltför lång tid för människor som vill bli en del av vårt samhälle, göra rätt för sig, att få den möjligheten. Byråkratier av olika slag har vuxit upp och skapats som en barriär mellan de som är inkluderade i samhället, och de som väntar på den acceptansen. De trösklarna måste minskas.

Mot det synsättet står det som bygger på tanken att vissa är bättre än andra, att vi inte har något ansvar för utvecklingen utanför den egna grinden. Ett synsätt som bygger på synssätten utvecklade i bland annat George Orwells bok Djurfarmen, där följande sentens blivit klassiskt, alla är vi jämlikar, men vissa är jämlikare än andra.

2014.12.17

Jarl Strömbäck

Försommar

Himlen är mulen och åskan mullrar på avstånd när jag tar min tidiga morgonpromenad. Den underbara period av ryssvärme vi fått i norr, den som några dar gav oss Europas högsta temperaturer, är nu borta.

Kvar lämnar den snart överblommade häggar, syrenen blommar liksom äppelträden, och allsköns blomster ses i ängar backar och skog efter promenadvägen.

Det är sommar igen, om än den här morgonen är sval.

Lommen ropar över tjärnen på Mjältön

De varma dagarna har använts på olika sätt. Bloggarna har fått vila lite. Seglingen har fått plats. Underbara kvällar med lommens höga rop vid tjärnen på Mjältön. Fina pratstunder med andra båtgäster över grillkorv och en öl i backen i Baggviken.

Härlig solnedgång vid bryggan på Vågön, ensamheten och gökens rop är sällskapet liksom tystnaden och diverse tidskrifter att läsa.

Livet måste få ha olika dimensioner tänker jag, när jag naken tar mina första dopp för sommaren i det 16-gradiga vattnet. Solen torkar mig snabbt och jag går ner i vattnet än en gång.

Hemkommen får jag i TV-s rapportsändning följa en ung tjej som vigt sitt yrkesliv åt att hjälpa äldre i hemtjänsten. 26 personer att besöka på ett arbetspass, inklusive förflyttning mellan de gamla. De absurda scheman som ligger till grund för verksamhetens uppläggning, styrs inte längre av de äldres behov, de styrs av en omänsklig byråkratis människosyn. Hur skall man annars tolka det?

Konsten att bygga byråkratier och skapa alltmer av kontrollfunktioner för att kontrollera dessa byråkratier äter upp de medel som annars kunde använts till verksamheten på fältet. Så nöts äldreomsorgen sakta men säkert ner. Så belastas lärarna i skolorna på ett sätt som fått yrket att miste attraktionskraft, och alltfler att söka andra yrkesbanor.

Vårt land på ett sluttande plan? Det går att vända, men vågar politiken ta de nödvändiga greppen? Frihet under ansvar borde gå att skapa inte bara i det friare näringslivet, utan också i den skattestyrda sektorn.

2013.06.05

 

Jarl Strömbäck

 

EU - på gott och ont 2.

Tillbaka till EU-perspektiven. Vem vill inte fred och trygghet. De fyra friheterna som var budskapet som skulle säljas in i EU-valen, minns ni dom? Fri rörlighet för varor, tjänster, personer och kapital. Visst var det rätt för ett exportberoende land som Sverige? Eller var det inte det, hur blev tillämpningen? Kapitalet som rusade ur landet och gav oss 90-talets finanskris. Nya gränser, är Schengen en vacker tillämpning av de fyra friheterna?

För några dagar sedan kom regeringens Framtidskommission ut med sitt slutdokument. En välskriven bok som just nu ligger vid min säng som avslutare på dagen. Där kan man läsa följande med avseende på EU-s påverkan på svensk verklighet;

CA 30 procent av nya svenska lagar och förordningar hänvisar till EU-s lagstiftning. Därtill kommer att ca 70 procent av EU-s lagstiftning genomförs på kommunal eller regional nivå, och enligt Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) påverkas ca 60 procent respektive 50 procent av de punkter som tas upp i kommunfullmäktige respektive landstingsfullmäktige av EU. (sid.187)

Så vad blir svaret, blev friheterna så mycket större, eller ersattes bara det ena med något kanske ännu mer betungande? En lagstiftningsmaskin som från Bryssel nu fjärrstyr besluten i de svenska kommunerna, stora som små??

I det ljuset skall också energipolitiken ses. Landet Sverige, med den renaste och finaste energipolitiken på planeten skulle dras in i, och göras ansvarig för också smutsig kolkraft i Tyskland och Polen. För en holländsk energipolitik som blivit en enorm förlustkälla. Och verktyget det av folket ägda, men politiskt styrda Vattenfall. Hur skall en sådan galenskap kunna försvaras och förklaras? Den utvecklingen hade inte kunnat ske utan politisk styrning via bolagets styrelse.

Och i samma tankes anda skapades den subventionskedja som kallas el-certifikat. Vi som kunder i landet med utsläppsfri elektrisk energi, får betala via el-certifikaten för enorma vindkraftsparker vilka aldrig skulle komma till stånd utan dessa subventioner.

Var tog de fyra friheterna vägen? Var de villkorade att den som är störst och starkast bestämmer tolkningen. ”Alla är vi jämlika, men vissa är mer jämlika än andra, känner ni igen orden ur boken Grisfarmen, George Orwells klassiker”.

Är det då konstigt att vinden har vänt, den majoritet för EU som förelåg i valet 1994, har vänt till en klar minoritet. Så förlorar en god tanke sin legitimitet på den politiska byråkratins altare. Inte konstigt då att britterna med sin urgamla känsla för integritet, nu börjar värna om sin självständighet och halvt om halvt vända EU ryggen.

Vart är vårt land på väg??

2013.05.08

Jarl Strömbäck