Almedalen och pensionsfrågan

Så är då årets upplaga av Almedalsveckan över. En fråga som borde haft stor plats på dagordningen, men inte fick den uppmärksamheten, var utvecklingen av pensionerna i vårt land. Ändå berör den punkten såväl ung som gammal.

För de unga handlar det om vilka garderingar i form av eget sparande man måste bygga upp, när det offentliga utbetalandet sjunker ner mot 40% av tidigare lön, vilket är prognos för utvecklingen. I sig en märklig utveckling i ett land som anser sig värna om den allmänna och omfattande välfärden.

För de äldre handlar det om att få upprättelse för den plundring av pensionsfonderna som var utgångspunkten i det så kallade nya pensionssystem, som skapades sent 90-tal. En förändring som i grunden baserade sig på statens behov av att låna ur ATP-fonderna för att citera dåvarande statsministern Göran Persson. Men ett lån som aldrig betalats tillbaka ens till någon del, och som under alliansregeringens tid kompletterades med högre beskattning av de låga pensionerna, än arbetsinkomster.

I retorikens landskap fladdrar märkliga uttryck förbi. När nuvarande statsministern Löfven talat om att löner på 15000 sek/månad är orimliga som grund för skälig levnadsnivå, borde väl det också gälla de som troget under ett långt arbetsliv betalat in sina skatter till samhället. Men verkligheten är den att den statliga pension som utbetalas för de allra flesta ligger klart under den nivån. Nog är det en trist utveckling i välfärdssamhället, att allt fler äldre falller under det som kallas fattigdomsgränsen enligt EU-s normer.

När det politiska systemet sviker, återstår att stödja de organisationer som verkar för att tydliggöra de här problemen. I det arbetet borde gammal som ung, man som kvinna ha gemensamma intressen att bevaka.

2016.07.12

Jarl Strömbäck

SPF Seniorerna

Grekiska dramat och Sverige

Det grekiska dramat rullar nu på med förnyad frenesi, och det är dags att kommentera det i bloggen. Grekland är ett trevligt land att besöka, med i allmänhet vänliga människor. Landet har också många drivna, och inte sällan skrupelfria affärsmän. Också det en sida att ha i minne när man bedömer skeendena. Under många besök i landet, i huvudsak professionellt har jag fått min bild av den verkligheten.

Enligt expertis så uppfyllde inte Grekland de krav som gäller för inträde i EMU, den monetära unionen. Man presenterade falska siffror för att få inträde, och har man den inställningen, är det kanske inte så konstigt att det går snett.

Att få tillgång till EMU- kassan, och de enorma belopp som fanns att hämta där lockade naturligtvis, inte minst de krafter vilka ville fylla sina fickor på ett orättfärdigt sätt. Och är man van vid en roffarkultur på området, så är det kanske inte så konstigt. Följaktligen lånade mer eller mindre obskyra personer via olika bolag upp EU-miljonernas mångfald för mer eller mindre seriösa projekt. Pengar som i stor utsträckning förpassades ut ur EU-zonens kontroll, till ”säkra” konton i skatteparadis. Och de grekiska bankerna lät det ske, man fick ju sin del av sleven.

Demonstrationer i Aten.

När pengarna väl var ute ur kontrollzonen, upphörde betalningarna av räntor och amorteringar, och de grekiska bankerna närmade sig snabbt konkurs genom de återbetalningar man måste göra till de institutioner i EU som lånat ut pengarna.  Banker får inte gå i konkurs tycks den existerande normen vara. Finansmarknaden är blodflödet i ett modernt samhälle, utan det rasar allt samman. Så den grekiska staten, och därmed de vanliga medborgarna, får ta smällen hur den nu kommer att fördelas.

Enligt EU-s regelverk får inget land ha en större skuldbörda än 60 % av BNP. Grekland toppar med råge skuldlistan med 175 % av BNP i skuldbörda. Jämför gärna med Sveriges skuldbörda, ca 40 % av BNP eller Estlands som är bäst med endast 10 % av BNP.

En skuldavskrivning kommer i förlängningen drabba de länder som direkt stått för lånen, men också länder som Sverige indirekt med sitt beroende av en fungerande och livlig internationell handel.

Mycket står på spel, och det sorgliga i det spelet är att de som får betala kalaset, är alls inte de som orsakat det. Ingen har kastats i fängelset, inga diskussioner förs om de riktiga skurkarna inom finans och banksektorn som gjorde skuldsättningen möjlig.

Tyvärr blir boten, precis som i Sveriges 90-talskris att de vanliga människorna får betala. I det svenska fallet genom ”lånet eller rånet” om ni föredrar det, av 258 miljarder av pensionärernas hopsparade pengar i ATP-fonderna. En stöld som nu följs upp med sjunkande pensioner år för år, och enligt de beräkningar som gjorts av den stora pensionärsorganisationen SPF kostat snittpensionären ca 46000 kronor i förlorade pengar endast räknat över de senaste åren.

Och vårt land har ca 1,9 miljoner pensionärer. Så löste pragmatiska Sverige sitt problem.

 

2015.07.01

Jarl

Löfvens klavertramp m.m.

Regnig denna pingsaftons morgon i kommunen norr om skogen. Inte det bästa väder för segling och skärgårdsliv, alla de som tänkt sig de aktiviteterna under helgen, är nog besvikna. Maj månad i år ser enligt SMHI ut att bli den solfattigaste och kallaste på väldigt många år.

Också i politiken blåser kalla vindar, åtminstone om man är statsminister och heter Stefan Löfven. Nu får han lära sig demokratins läxor, något han har stort behov av att döma av hans hittillsvarande sett att agera. Hur skall man annars se de klavertramp, löftesbrott och direkta motsägelser som kantat hans första halvår vid makten?

Rot- och Rut skulle inte röras, men det löftet sveks fort. Inga höjningar av drivmedelspriserna, också det ett löfte som nu sviks med över tid indexerade höjningar. Därmed lämnas också öppning för prishöjningar vilka riksdagen mister kontroll över.

Pensionärernas situation som skulle rättas till, blir nu till en utslätad men tydlig nerdragning av pensionsnivåerna. Pensionärsorganisationerna och enskilda protesterar, men vad bryr sig makten om organisationer som saknar makt. Pensionärsorganisationerna har ingen egen politisk plattform, det är deras dilemma. När skall dom inse den sanningen, och göra något åt den??

På utrikespolitikens områden har grodorna hoppat vilt runt Israel och Saudi Arabien för att nämna några områden. Och nu lyckas han till och med att personligen bryta mot det ”heliga” löftet att kollektivavtal skall gälla. Tydligen gäller det andra, men inte privatpersonen Stefan Löfven.

Det är synd om statsministern kan man tycka? Alla dessa media som gör honom ansvarig för allt och alla? Men är det inte det ansvaret han borde förstått att han har, när han nu likt ett barn som fått en godispåse, försöker smussla bort ansvaret när media frågar.

Det är inte trovärdigt, och det är bra att det också syns i opinionssiffrorna. Och vinnare där är det parti ingen vill samarbeta med, och vars program tydligen är så förhatligt? Med den attityden kommer klyftorna i politiken att kräva många offer, också i den politiska sfären.

Vilket av de nu existerande partierna kommer att mista sin riksdagsplats år 2018? Och spelar det någon roll om snarlika och verklighetsfrämmande partier mister sitt politiska mandat? Om det pratas det nog mycket idag bakom politikens stängda dörrar.

 

23.05.2015

Jar

Förbisedd målgrupp

 

Det har nu gått en dryg månad sedan valet, och vi är inne i valanalysernas tid. Ett nog så viktigt arbete om man skall förstå strömningarna i samhället.

En av de grupper som lagt ner mycket arbete inför valet var de fem pensionärsorganisationerna. I samverkan representerar de ca 800.000 medlemmar, alltså en medelmstock som i sig skulle kunna ge ca 40 mandat i riksdagsvalet, om alla röstade på samma parti. Men gruppen är splittrad, och därmed försumbar för riksdagspartierna, åtminstone förefaller det varit fallet när det gäller de traditionella partierna.

Det fanns tunga frågor att bemöta, under senare år har pensionsöverenskommelsen medfört att pensionerna har minskat, alltmedan löneinkomsterna stadigt ökat. Klyftan mellan pensioner och löneinkomster har stadigt vuxit och med den också antalet äldre som fallit under normen för fattigdom enligt EU. Vi har i dagsläget ca 200.000 fattigpensionärer, personer som i verklig mening lever under mycket små omständigheter.

Pensionärsorganisationerna har lobbat för ett borttagande av den så kallade bromsen i pensionssystemet utan resultat. Man har lobbat för att den skatteskillnad som inneburit att pensioner beskattas hårdare än löneinkomster, skulle tas bort, men utan resultat. Och man har agerat för att vård-och omsorgsområdet skall få ytterligare resurser, utan påtaglit resultat i valrörelsen.

Som ett led i arbetet med att få in fler i riksdagen med erfarenheter från gruppen 65+, uppmanades de äldre att kryssa äldre personer på listorna. Resultatet blev att äldregruppen var den som kryssade minst i en jämförelse med olika åldersgrupper, 20% använde rätte att kryssa.. Vi har idag en rekordung riksdag, som knappast kommer att hörsamma pensionärsorganisationer, vilka tydligen inte har sina medlemmars stöd. Av riksdagens 349 medlemmar blev i valet 9 ur åldersgruppen 65+. Ett representativt urval hade medfört att 90 av riksdagens ledamöter varit ur den åldersgruppen.

Så går arbetet vidare, när det här skrivs är ännu inte den nya regeringens budget lagd. Den kommer troligen att innehålla smulor från ”de rikes bord” också till de äldre. Men fokus kommer inte att ligga där, pensionärsorganisationerna får fortsätta sin sisyfoskamp alltmedan den rekordunga riksdagen ser andra områden som prioriterade.

2014.10.20

Jarl Strömbäck

Valets vinnare och förlorare.

 

Inför valet för 3 veckor sedan, hade de 5 pensionärsorganisationerna samlat sig om synpunkter i viktiga frågor. Pensionärsöverenskommelsen som nu ger återkommande nerdragningar av pensionerna, måste göras om. Bromsen måste tas bort och äldregruppen i riksdagen måste bli större för att kunna påverka.

I slutdebatterna försvann pensionärernas frågor nästan helt. SD belönades rikligt för sitt stöd till de äldre, låt vara att det knappast kommer att få några genomslag i politiken framgent, givet den marginalisering det partiet är utsatt för.

För att skapa ett starkare äldrekollektiv i riksdagen uppmanade pesnionärsorganisationerna sina nästan 1 miljon medlemmar, att kryssa för äldre personer på partiernas listor. Den 14 september fick vi facit, en rekordung riksdag, 45 år i snitt och 2 år yngre än den som valdes 2010.

Antalet 65+ i riksdagen är försumbart, det kommer inte att påverka beslutsgången på något avgörande sätt.

Och i den regering Stefan Löfven presenterade igår återfinns också personer med en ålder man i vart fall inte kan koppla till lång livserfarenhet.  Är ålder så tydligt  numera en belastning mer än en tillgång?.

Återstår att följa utvecklingen, det blir intressant ur den synvinkeln också att rimligen 2018 blir ett ödesval igen i synnerhet för de små partier som lika i sina synsätt  blir ointressanta.

Och medias roll som styrande växer för vart val. Mer om det i kommande blogg.

2014.10.04

Jarl S

Melodifestivalen som politik.

Melodifestivalen berör. Vissa tycker den är toppen, the cream of the week. Andra bryr sig inte, eller tycker rakt illa om flärden och överdrifterna. Det lätt arroganta ledarskapet utför de roller de tilldelats enligt manus. Betalning efter lydnad kan man tänka. När lokaltidningen norr om skogen efter den första veckans evenemang frågade fyra personer vad de tyckte om programmet, hade tre inte sett det. 

Men ändå, kommunerna är beredda att betala 100-tusentals kronor för att få programmet till sin kommun.

Ett nytt inslag såg dagens ljus i programmet den 9/2 från Göteborg. Som ett brev på posten om pensionärsdebatten, kom tre damer ur den äldre sångaradeln upp på scenen för att deklamera sitt härliga pensionärsliv präglat av oberoende och ett glas vin närhelst det passar. Så framställs idyllen i politisk propaganda i ett nöjesprogram. Väl regisserat och framfört.

I ett nöjesprogram får man kanske inte ta med samhällets gråskala, den hör måhända hemma i dokumentärer? Men i en del fall blir den politiska vinklingen så uppenbar, att den blir besvärande.

Så frågan kan får gå vidare till den ca miljon äldre som definieras som fattigpensionärer, hur kände ni släktskapet med budskapet från scenen? Eller för den delen de 100-tusentals anhöriga som kämpar med och för sina äldre anhöriga, var det rätt budskap som fördes fram av scenens glada och obekymrade pensionärer”?

En dag kommer kanske också sångardamerna att gå med käppen, eller tigga förvaltaren om en slant för eget bruk när rätten till självbestämmande dragits in. 

Bäst att ta festen när den bjuds, och svälja ångesten inför en alltmer osäker ålderdom? 

2013.02.11

Jarl Strömbäck

Nya kvastar

 Nya kvastar sopar bäst heter det. Analogt kan man hävda att den som inte bär förutfattade meningar med sig, har en större vidsyn. Och det kan behövas ibland.

 En sådan ny kvast har börjat sniffa på det som kallas det svenska pensionssystemet. Namnet på kvasten, eller personen naturligtvis är Peter Malmqvist, välkänd i rollen som aktie- och finansanalytiker. Där syns han i fackpressen, och på föreläsningar lite varstans. Nu har SPF, den näst största pensionärsorganisationen inbjudit honom som ledamot i en nystartad pensionsgrupp.

 Efter en hel del inläsning gör han följande konstateranden:

 Det nuvarande pensionssystemet innebär, att pensionärerna är regulatorn för felräkningar, livslängdsjusteringar, ränteförändringar och svag utveckling i AP-fonderna.

 Detta kan få allvarliga följder för hela samhällsekonomin. Vi kommer att få inkomstsänkningar för pensionärerna, en grupp som inom 20 år kommer att vara knappt hälften av befolkningen.

 Vilket kommer att leda till större svängningar i ekonomin, den enda väg flertalet pensionärer har att reagera på är genom en reduktion av utgifterna.

 Med reduktion menas i det här fallet minskad konsumtion, en svängning som kommer att drabba hela samhällsekonomin.

 Det är inte svårt att se att den svenska ekonomin riskerar att drabbas av samhällsekonomisk instabilitet, när konjunkturen viker och börsen går ner.

 Förlorare blir inte bara pensionärerna, utan också alla de som på olika sätt är beroende av deras stöd på olika sätt.

 Nya kvastar sopar bäst, välkommen till verkligheten Peter Malmqvist.

 2012.03.17
Jarl Strömbäck

Blåst på pensionspengen

 Det har blåst upp till strid om den del av pensionssystemet som kallas PPM. Det är den delen som alla de som betalar in till sin pension anses får ”bestämma” över själva. Det bestämmandet är en chimär, allt annat än en sanning. Visst vi har många fonder att välja ur, men ingen som helst möjlighet att vare sig påverka eller ha insyn i hur de fonderna förvaltas.

 Så vad är facit över PPM-systemet under dess första drygt 10 år? Varje år sätts 30 miljarder i nya friska pengar in i PPM-systemet. Uttaget på alla år sedan systemet infördes har avkastningen realt varit 1% per år, långt mindre än bästa bankränta. Med fondavgifter på upp till 2-2,5% på kapitalet i fonderna, krävs av en lönsam förvaltning att avkastningen bara för att gå jämt upp har en ökning som motsvarar fondavgiften. Skall fonden bli lönsam måste den överstiga kostnadsutvecklingen i samhället, med andra ord ge ytterligare ca 5% avkastning. Det klarar bara en del av fonderna, och i allmänhet bara enstaka år.

 Ett exempel kan år 2011 få vara. Det året har varit ett tämligen normalt börsår, för många företag ett mycket bra sådant. De pengar som det året sattes in i PPM-systemet har förlorat 10,7 % i värde. Men samtidigt tjänade förvaltarna (banker o finansinstitut) miljardbelopp på pengarna i systemet, man får ju ta ut avgifterna på hela det sparade beloppet, varje år och oavsett om fonden ger vinst eller förlust.

 Nog kan man tycka det är märkligt att i en marknadsmässig miljö där man i andra sammanhang gärna predikar tydlig koppling mellan prestation och ersättning, kan acceptera att förvaltarna av de blivande pensionärernas pengar tar ut ersättning oberoende av fondernas utveckling. Med det systemet kan man i princip strunta i utvecklingen i fonderna, betalt får man i alla fall.

 Det är ett hälsotecken att nu delar av pensionärsrörelsen tagit till sig den här utvecklingen och kräver ett avskaffande av PPM-fonderna. Dom har bevisligen varit ett stort misslyckande för pensionärerna, men en osannolikt god kassako för förvaltarna.

2012.02.26
Jarl Strömbäck

Debatten som inte blev..

Den var mycket emotsedd av de som direkt berörs av den. Debatten om vart pensionssystemet är på väg, och varför. Den 11 november hölls den i Stockholm med ansvarig minister Ulf Kristersson som främst ansvarig, men många fler deltagande, inte minst de ca 300 pålästa som sökt sig dit med sina frågor.

Debatten finns att ta del av på via SPF-s och PRO-s hemsidor, den sändes över webben, och sågs av 10-tusentals intresserade landet runt. Den som vill se den i efterhand kan finna den på dessa.

Vad blev då resultatet? Av de 2,5 timmar som avdelats gavs mer än 2 timmar till anföranden av mer eller mindre kvalificerade talare. Vissa av dem uppenbarligen med mycket lite kunskap om frågan som skulle avhandlas.

Av de två timmarna gavs mindre än 20 minuter till debatt, och antalet frågor från golvet var mindre än en handfull.

Visst fanns de som bidrog efter bästa förmåga, den främste av dem KG Scherman. Ingen har mer än han gjort sitt för att sprida kunskap om varför pensionerna nu sänks, en utveckling som kommer att drabba framtida pensionärer med stor kraft.

Dessvärre visade närvarande politiker ingen vilja till omprövning. Pensionsuppgörelsen ligger således fast, den djupt orättfärdiga plundringen på ca 260 miljarder kronor ur ATP-fonderna likaså, och därmed kommande nedskrivningar av pensionerna.

Argumentet att de för ålderspensioner sparade 260 miljarderna behövdes för att täcka förtidspensioner vilka i grunden har sociala, medicinska eller missbruk som grund är inget annat än svepskäl. Det handlade om att ta de äldres besparingar för att täcka följderna av ett misslyckat politiskt ledarskap, både under S-märkta och borgerligt styrda regeringar.

2011.11.21
Jarl Strömbäck