Alla är vi jämlikar

Det vilar en stank av europeiskt 1930-tal över vårt land. Det kostymklädda, eller knätofsprydda gardet har äntligen börjat bekänna färg. Nu vet vi att man medvetet och ideologiskt bygger sin framtidsbild på de inkluderade och de exkluderade medborgarna.

De inkluderade är alltså i den bilden de som kan uppvisa en lång stamtavla av svenskhet, de exkluderade är de som på något sätt kan anses ha en annan identitet.

Det är en intressant bild som då målas upp, väl i linje med den som föregick den stora världsbranden under förra seklet. Resultatet av den utvecklingen borde inte behöva beskrivas, men kanske ändå. De som kallas förnekare finns alltid, i alla tider.

Bättre då kanske att påminna om att de samhällen som bygger sin identitet på de riktvärden som strikt håller nationaliteten som norm, har mycket att bevisa. De samhällen som tillåter mångfalden att flöda, också blir de samhällen som växer och utvecklas. Det är ingen tillfällighet att vi ser de mest utvecklade länderna i ett historiskt perspektiv, också vara de som präglats av mångfald.

Så de som nu sker i vårt land stämmer till många tankar, alla långt ifrån trevliga. Det är lätt att dela uppfattningen att vi är dåliga på att tillgodogöra oss de kompetenser som kommer till vårt land. Det tar alltför lång tid för människor som vill bli en del av vårt samhälle, göra rätt för sig, att få den möjligheten. Byråkratier av olika slag har vuxit upp och skapats som en barriär mellan de som är inkluderade i samhället, och de som väntar på den acceptansen. De trösklarna måste minskas.

Mot det synsättet står det som bygger på tanken att vissa är bättre än andra, att vi inte har något ansvar för utvecklingen utanför den egna grinden. Ett synsätt som bygger på synssätten utvecklade i bland annat George Orwells bok Djurfarmen, där följande sentens blivit klassiskt, alla är vi jämlikar, men vissa är jämlikare än andra.

2014.12.17

Jarl Strömbäck