Macron i media

Strålande vacker denna tidiga marsmorgon. Efter en frostig natt, en värmande sol och inte ett moln på himlen. Veckoslutet har bjudit på fin skidåkning från Holmenkollen och Östersund. Egna minnen från en vinter som medlem i Norske Skifremmedet, och de många och krävande träningspassen på Frognerseteren, det område som skidtävlingarna omfattar. Och TV har bjudit på en mycket tänkvärd och välgjord tolkning av Victor Hugos “Les Miserables”. Kampen mellan det onda och det goda, en aldrig sinande kamp.

Ute i vår stora omvärld har den franske presidenten Emmanuel Macron i en omfattande artikel i ledande media världen runt, tydliggjort sin syn på EU-s roll i vår oroliga tid. Med de synsätt han redogjort för, vill han av allt att döma nu också ta ett eget ansvar för unionen, i någon mån också axla den dominerande roll som den Angela Merkel så väl förvaltat under sina många år i unionen.

Macron lyfter fram de hot mot EU-s sammanhållning som nationalistiska rörelser i olika länder utgör, och som BREXIT blivit en symbol för. Påminnelsen om varför kol-och stålunionen, EU-s vagga skapades, är viktig i en tid av ökad historielöshet hos nya generationer medborgare. Och nationalismen i sina mer utvecklade former, bygger på intolerans och ökade klyftor mellan människor och nationer. Grunden för alla krig, alla krigs moder.

EU behöver den debatt Macron lyft inför de kommande EU-valen i maj. Partier i olika länder med nationalistiska synsätt har tidigare inte deltagit i EU-valen eftersom man sett EU som en politisk motpol mot den egna ideologin, De partierna mobiliserar nu för att i valet vara med och med målsättningen att också få så stort inflytande i EU som möjligt. Hur det inflytandet i så fall skall användas, och med vilka syften återstår att se.Givet de partiernas agenda, så kommer det inte att gynna den fredsrörelse som är EU-s absoluta grundbult.

Macrons artikel har applåderats av många kloka person, liksom den ratas av de som inte vill se ett starkt och liberalt drivet ledarskap i den europeiska Unionen. Nu prövas sammanhållningen i unionen mer än någon gång sedan den skapades.

2019.03.11

Jarl S

Mångkultur i Norr

Sommar i den mångkulturella staden i det månkulturella landet i norr. Vi har familjeträff och äter en välsmakande lunch på det café som ägs av personer med rötter i samma land som caféets namn, Italien. Någon dag tidigare var det lunch på ett annat närliggande café vars ägare Elena med sitt namn och sin tydliga brytning avslöjade sin grekiska bakgrund. Och den pigga unga kvinna som kom för att köpa vår överblivna taklampa häromdagen talade en klingande göteborgska, men namnet och det vackra utseendet fick mig att fråga efter hennes ursprung. Som 4-åring kom hon från Colombia.

En spegling av det mångkulturella Sverige som berikat vårt land under årtionden trots domedagsprotester från urkulturens och nationalisternas sida. I åsiktsfrihetens land har man rätt till åsikter. Men det är bra också med insikter.

Vägval

Statistiska Centralbyrån har mycket kunskap att förmedla. Där kan få vetskap om att ca 40 % av de som invandrar till Sverige, så småningom återvänder till sina hemländer. Att av de som invandrar till Sverige och redovisas i statisktiken som invandrare, en mycket stor del är svenskar som under ett antal år varit skrivna i andra länder pga. arbete eller pensionärer. Sverige tillhör de länder som öppnat sina gränser för folk från andra länder, något som var en nödvändighet under årtiondena efter andra världskriget. Det var så det mångkulturella Sverige växte fram. Den etniska svensken och den från Sydeuropa gick sida vid sida på Volvo och kulan(SKF) och i de fartygsbesättningar undertecknad var del av..

Idag utgör den gruppen med sina avkommor mer än 20 % av landets befolkning. Och de allra flesta bär sin del av samhällsansvaret på ett korrekt sätt. Så nog borde det vara dags att skilja på äpplen och päron.

I dag är det oron i världen som skapar flyttströmmarna. Och de som kan fly är i allmänhet de med kunskap och medel att ta sig ur dilemmat. Länder som Sverige får på ett bräde del av välutbildade personer, som mycket väl kan bli en stor tillgång för landet, i lika hög grad som tidigare generationers invandrare blivit. Människor vill i allmänhet göra rätt för sig genom egna insatser, eget arbete.

Vi väljer väg i våra relationer. Vill vi ge de människor som kommer hit en verklig chans till eget arbete och försörjning, kommer de nog att svara upp på det på ett positivt sätt. I det ligger en utmaning som är det politiska systemets, och vår egen attityds likaså.

Samtidigt är det viktigt att hålla hårt i de grundläggande värden som är knutna till rättsysten och mänskliga rättigheter. I det får inte ges kompromisser, vi skall inte ha parallella samhällen i vårt land, eller delar av vårt land. De värden av frihet och tolerans som gör att människor söker sig hit, skall garanteras också i de områden där invandrarna är en dominerande del av befolkningen.

2015.07.12

Jarl

Alla är vi jämlikar

Det vilar en stank av europeiskt 1930-tal över vårt land. Det kostymklädda, eller knätofsprydda gardet har äntligen börjat bekänna färg. Nu vet vi att man medvetet och ideologiskt bygger sin framtidsbild på de inkluderade och de exkluderade medborgarna.

De inkluderade är alltså i den bilden de som kan uppvisa en lång stamtavla av svenskhet, de exkluderade är de som på något sätt kan anses ha en annan identitet.

Det är en intressant bild som då målas upp, väl i linje med den som föregick den stora världsbranden under förra seklet. Resultatet av den utvecklingen borde inte behöva beskrivas, men kanske ändå. De som kallas förnekare finns alltid, i alla tider.

Bättre då kanske att påminna om att de samhällen som bygger sin identitet på de riktvärden som strikt håller nationaliteten som norm, har mycket att bevisa. De samhällen som tillåter mångfalden att flöda, också blir de samhällen som växer och utvecklas. Det är ingen tillfällighet att vi ser de mest utvecklade länderna i ett historiskt perspektiv, också vara de som präglats av mångfald.

Så de som nu sker i vårt land stämmer till många tankar, alla långt ifrån trevliga. Det är lätt att dela uppfattningen att vi är dåliga på att tillgodogöra oss de kompetenser som kommer till vårt land. Det tar alltför lång tid för människor som vill bli en del av vårt samhälle, göra rätt för sig, att få den möjligheten. Byråkratier av olika slag har vuxit upp och skapats som en barriär mellan de som är inkluderade i samhället, och de som väntar på den acceptansen. De trösklarna måste minskas.

Mot det synsättet står det som bygger på tanken att vissa är bättre än andra, att vi inte har något ansvar för utvecklingen utanför den egna grinden. Ett synsätt som bygger på synssätten utvecklade i bland annat George Orwells bok Djurfarmen, där följande sentens blivit klassiskt, alla är vi jämlikar, men vissa är jämlikare än andra.

2014.12.17

Jarl Strömbäck

Hand i hand eller?

Allt fler med invandrarbakgrund anställs i statlig tjänst i vårt land är dagens ekos nyhet den 13 augusti 2007. 16% av de statligt anställda förra året var från invandrarfamiljer, och det svenska rättsystemet var en av de arbetsplatser som nu på allvar öppnats upp för våra ”nysvenskar”.
För några i vårt land är den utvecklingen säkert ett hot, för många en naturlig och viktig del av ett alltmer etniskt uppblandat Sverige. Det nya och det gamla Sverige lär sig alltmer att gå hand i hand.

I det sammanhanget kan det vara av intresse att också reflektera över en annan utveckling. Media har de senaste dagarna kunnat rapportera att nya läromedel tagits fram i ryssland för de ryska skolorna. Läromedel som framställer Vladimir Putin som en hjälte och USA som en fiende. Massmördaren Stalin upphöjs som ledare för sin tid och den ryska historikern Nikita Sokolov betecknar böckerna som en katastrof för den ryska utbildningen av de unga.
De nya böckerna är avsedda att bygga en mur av nationalism mellan ryssland och omvärlden, en omvärld som i böckerna ses som fientligt mot ryssland. Det framställs som att Ryssland alltid har varit auktoritärt och ska vara så. Ryssarna ska åter förmås att se sitt land som en fästning omgiven av fiender.
Naturligtvis har lärare och historiker protesterat, protester som bara fört till att en lag tagits i duman som tvingar dem att använda böckerna i undervisningen.
Så manifesteras den nya nationalismen i vårt stora grannland, samtidigt som man där flerfaldigar anslagen till den militära upprustningen.

Två olika länder med två olika synsätt. I vårt land vinner integrationen alltmer mark och globalt samarbete är normen samtidigt som militären avrustas.
I ryssland ökar nationalism och isolering och militären upprustas. Den fria rösten i media finns knappast längre och den demokratiska plattform som fanns under några år vittrar alltmer sönder under trycket från ett odemokratiskt ledarskap.

2007-08-13
Jarl Strömbäck