Förbisedda områden

Valrörelsen går in i sin sista vecka. Mängder av debatter och utfrågningar har hällits, och två områden har fått väldigt liten uppmärksamhet. Svenska Kraftnät flaggar för kommande mycket allvarlig energibrist i sin översyn av läget inför kommande vintrar, se bilagd länk, https://www.svk.se/siteassets/om-oss/rapporter/2018/kraftbalansen-pa-den-svenska-elmarknaden-rapport-2018.pdf.

Samtidigt presenterar också en av landets största kännare av sociala försäkringar, sin syn på utvecklingen av pensioner och socialförsäkringar. Läs bilagd länk, https://www.svd.se/tidigare-gd-partierna-radda-for-att-tala-klartext-om-pensionerna.

Skall bli intressant att se om dessa områden får den uppmärksmahet de förtjänar, eller blir till kommande överraskningar vilka i så fall kommer att slå hårt mot det politiska förtroendet framöver. Det finns ett pris för att viktiga områden inte ges utrymme i debatten.

Det priset kallas trovärdighet.

2018.08.31

Jarl S

Julvecka

Ljum och stilla morgon denna i staden vid älven. Det är julvecka och mycket skall hinnas med innan helgens firande. I morgonmörkret är rushen den vanliga till bussarna som skall ta de många till sina arbeten. Luften är riktigt skön att inandas på morgonpromenaden, och ljusen glimmar från fönster och dekorationer. Det är riktigt vackert.

I nyhetsflödet denna tid skall höga vederbörande hålla sina jultal. Från den nationella nivån kommer bud om justeringar i det pensionssystem man raserade för 20 år sedan, och som gjort något 100 000-tal svenska pensionärer till fattigpensionärer med allt vad det innebär. I många fall nöd och hemlöshet. Allt för att ATP-fonderna plundrades på det ofantliga beloppet 256 miljarder sek. Pengar som behövdes i statskassan efter några år med usel politisk ledning i landet.

Men det ”lånet” är det ingen som vill kännas vid längre. Nu lappas och lagas i systemet, någon 100-lapp upp i pensionerna, när behovet handlar om 1000-lappar. En tröst i den bedrövelsen är ändå att medvetenheten ökat att det kommer att gälla även för de som ännu har många år kvar i arbetslivet. Det svider att få en pension som är mindre än 50% av tidigare lön från den ena månaden till den andra. Så ser nu prognoserna ut.

Och i det stora landet i väster annonserar den Trumpske ledaren och krigshetsaren att militarismen skall tillskjutas väldiga belopp. PÅ bekostnad av vad meddelas inte, men följer man de mediala rapporterna från det stora landet, så är mönstret tydligt. Det blir de stora massorna som får se sina trygghetssystem krympa och raderas ut för att ge utrymme för militarismen och krigsförberedelserna. Inte underligt att alltfler nu börjar jämföra utvecklingen i USA med den i Tysklands 1930-tal.

Vacker morgon, möten väntar. Årsberättelser skall arbetad fram. Bokslut göras och samtidigt klappar inför julen inköpas. Och innan dagen är slut kanske granen är prydd med hjälp av två glada och pigga flickor.

Barn och barnbarn är stora glädjekällor.

2017.12.19

Jarl

Om pensioner o annat

Höstens månad oktober. Ömsom dagar med strålande sol och värme, ömsom de med regn och blåst. Och de vackra färgernas årstid. Nu lyser nejden upp av bladens alla nyanser, och färgar av sig på den mark de ramlar ner på. Visst finns det anledning att se positivt på hösten också.

Ute i den stora världen driver svallvågorna av motsättningar, för att emellertid dämpas av andra krafter. De spanska motsättningen mellan det “rika” Katalonien, och den spanska staten har tillfälligt i vart fall, dämpats. Sönderfallet stoppats för stunden. Ett sönderfall som med sina konsekvenser kunde rasera hela det arbete som ligger bakom EU-tanken. Fred, frihet och samarbete.

Europa med sin erfarenhet av återkommande krig under 1900-talet, borde ha alla skäl att värna om det samarbete som är EU-s primära mål. Och EU har alla skäl att fortsätta att värna om sina provinser för att balansera det motstånd som lokalt blossar upp drivet av nationella demagoger.

På hemmaplan lyfts återkommande det faktum att allt fler vittnar om det trauma det innebär att efter ett långt arbetsliv bli pensionär. Men sällan eller aldrig ser man någon i media som vill lyfta orsaken till att det ser ut så. Ändå är den så uppenbar för de som vill förstå. Man talar om att pensionssystemet måste förstärkas, men inte varför det urholkats. Den massiva plundringen av pensionssystemet som skedde sent 90-tal, lämnas därför i stort sett okommenterad.

ATP skapat sent 1950-tal, står för begreppet allmän tjänstepension, en pension som skulle utbetalas till de som intjänat den genom arbete. Den var aldrig avsedd att användas för andra sociala ändamål. ATP-fonderna växte också snabbt. Utbetalningarna byggde på 30 tjänsteår, och vid 80-talets slut var fonderna mycket stora, samtidigt som landet gick in i den ena ekonomiska krisen efter den andra. Kriser orsakade både av S-märkta och av den borgerliga regeringen 1991-94.

När Göran Persson tillträdde som finansminister 1994, hade han den besvärliga uppgiften att få ordning på statens finanser. Man behövde få in ökade skatter för att klara statens åtaganden, och skattebaserna diskuterades. Kunde man öka skatterna på de 3 F-en, flaskan, fastigheter och fattigt folk? Skatteflykten ur landet hade efter avregleringen av valuta hanteringen, en del av EU-förutsättningarna, varit mycket stor. Pengar som tidigare varit inlåsta genom vår valutakontroll, flödade nu ut till mer eller mindre lyckade investeringar i Europas olika länder. Kvar stod landet med en för tillfället eroderad ekonomi och skattebas.

Men pengar fanns i ATP-fonderna, man måste bara komma åt dem på något sätt. En pensionsgrupp tillsattes med ledamöter för riksdagens partier utom V och Mp. Målet att styra över en väsentlig del av fondernas tillgångar till statskassan, men vilka argument skulle man använda? Centerns tidigare minister både i regeringen 91-94 och i EU, Karl-Erik Olsson, vittnade unde sina år som ordförande för SPF om hur det gick till.

Man konstruerade ett antal falska påståenden, vilka sedan fick utgöra grunden för plundringen av ATP-fonderna på det ofattbart stora beloppet, 256 miljarder Sek.

Argumenten var att staten genom detta skulle överta ansvaret för förtidspensioner och sjukpensioner, något som aldrig varit ATP-systemets skyldighet, utan  en del av det allmänna välfärdssystemet.

ATP- systemet blev på det sättet dränerat på det som skulle gett 40-50 talisterna en tryggad pension. Till den misär som nu många, framför allt ensamstående kvinnor drabbas av vid pensioneringen, hör också den ändring av intjänade tiden som följde med det nya pensionssystemet. Istället för de 30 bästa åren som grund för utbetalningen, blev det nu arbetslivet i sin helhet som blev grundande för pensionens storlek.

Att pensionärsorganisationerna nu hävdar att pensionssystemet är underfinansierat är inte svårt att inse. Men nog är det märkligt att de, liksom media inte besvärar sig med att också ge anledningen den historiska förankring som skapat problemen, och kräva att ansvar tas för de besluten.

2017.10.14

Jarl S

Pensionsfrågan tar plats?

Sommarstiltje efter Almedalen, men ändå inte. Nu börjar partierna positionera sig inför det kommande valåret, och i det ligger att identifiera goda valfrågor, frågor som kan locka väljarna. När nu kändisjournalisten Elisabeth Höglund pensionerats från SvT vid 72 år ålder har hon också gjort en obehaglig upptäckt. Efter att ha lyft en lön på 45.000sek/månad, får hon nu 13000 sek/månad i pension, och också här ett ovälkommet uppvaknande.

Hon är knappast den som drabbas hårdast. Den grupp som verkligen får vända på varje krona är de ensamstående kvinnor som i de på 90-talet plundrade ATP-fonderna och omställningen av pensionssystemet blev de stora förlorarna.

Det råder en märklig historielöshet i den här frågan, ändå är sambanden så tydliga. Efter bankkrisen tidigt 90-tal, kris i den svenska ekonomin och skenande arbetslöshet kom 1994 socialdemokraterna till makten. Finansminister blev Göran Persson, och bevingade är de negativa synpunkter på finanshajarna i USA, han besökte som ett led i att utforska olika alternativa finansieringsmöjligheter.

Tillbaka i Sverige blev istället alternativet att använda sig av de stora kapitaluppbyggnader som gjorts i ATP-systemet efter dess införande 1958. Väl där i tanken, så förankrades arbetet med omställningen genom ett samarbete med den tidigare borgerliga regeringens partier. Argumentet att ATP-systemet inte var hållbart faller på sin egen orimlighet, om så vore skulle man väl inte ha plundrat fonderna på 256 miljarder Sek.

Och argumentet att staten övertog ansvaret för sociala pensioneringar är likaså irrelevant, ATP-systemet var aldrig byggt för sociala pensioneringar, de var löntagarnas allmänna pensionssystem.

Nu står man där med facit in hand, men duckar för historiken.  Att nu allt fler vänder sig till ytterlighetspartier i sitt sökande är en följd av de etablerade partiernas förlorade trovärdighet. Det gäller också de många äldre som ser sitt liv raseras i samband med pensioneringen.

2017.07.16

Jarl

Historielöst om pensionerna

Äldrefattigdomen ökar konstaterar både media, hjälporganisationer och de äldres egna organisationer. Pensionsmyndigheten sitter lugnt i båten och konstaterar att så är det. Och för vissa av de äldres företrädare, tycks råda en märklig historielöshet när det gäller synen på varför utfallet i det svenska pensionssystemet blir allt sämre för vart år som går. En förändring som startade med politiska beslut som togs i synnerhet på 1990-talet.

Så låt oss för förståelsens skull gå tillbaka till 1958, då beslutades att alla löntagare, i likhet med många tjänstemän, skulle få en egen tjänstepension. Den döptes i folkmun till ATP, och framställdes i det politiska budskapen som en ömsesidig försäkring mellan den arbetande och systemet. Man betalade in till fonderna under 30 år, och fick sedan utdelning vid pension relaterad till de 15 bästa åren.

ATP-fonderna växte snabbt och stort, alla betalade ju in i början, få fick ut något ur fonderna. Först 1988 hade de första årskullarna nått full betalning till systemet. Utvecklingen i det här avseendena kan följas genom Statistisk Årsbok för de olika åren.

Samtidigt genomgick vårt land stora omställningar under sent 80-tal och 90-talet. Avregleringarna på valutaområdet medförde att väldiga belopp lämnade landet. Valutakrisen med försvaret av den svenska kronan kostade miljardbelopp. Globaliseringen och strukturomvandling medförde att produktion flyttade ut ur landet med påföljd att arbetslösheten på många orter blev ett stort bekymmer. Oppositionen anklagade ständigt regeringen för att försköna arbetslöshetssiffrorna, genom att förtidspensionera personer som egentligen borde stå kvar som arbetssökande. På så sätt fick också pensionssystemet bära kostnader som egentligen borde ses som sociala kostnader, hänförliga till arbetslösheten eller i många fall sjukförsäkringen.

År 1995, ett år då man påbörjat arbetet med att skapa det nya pensionssystemet, var kostnaden för förtidspensioneringar och sjukpensioneringar 38 miljarder Sek. Det skall jämföras med den åderlåtning av fonderna som överföringen av 258 miljarder något år senare innebar. En överföring som dåvarande statsministern kallade ett lån, men som inte till någon del återbetalats.

Statens kassa behövde tillföras pengar, och dom fanns i pensionssystemet.

Det har hävdats att den modell som förelåg för utbetalningarna ur pensionssystemet innan dess ändring skulle varit ohållbar när 40-talisterna blev pensionärer. Men om så vore fallet, varför tog man då bort de 258 miljarderna ur fonderna? Sannolikheten är nog ändå den som en tidigare minister i förtroende meddelat undertecknad, pengarna behövdes i statskassan.

För de som vill läsa in sig på området rekommenderas boken “Ap-fonden, “bromsen” och din pension” av före detta generaldirektören för Riksförsäkringsverket KG Scherman..

2017.02.20

Jarl STrömbäck

Östra Eriksbergsgatan 100

41764 Göteborg

070 6727669

Pensionsbluffen

På senare tid har riksmedia börjat att på allvar ta upp frågorna om pensionernas utveckling i sin rapportering och undersökande journalistik. Det är inte en dag för tidigt, givet att det blir allt tydligare vad resultatet av den för snart 20 år sedan gorda pensionsöverenskommelsen fört med sig. En utveckling som på sikt kommer att ge Sverige ett av de sämsta pensionssystemen inom EU.

När man sedan läser kommentarsfälten i frågan på sociala medier är det frapperande i hur hög grad de är direkt korkade, präglade av fördomar istället för kunskap. Sanningen bakom den utveckling som gör alltfler, i synnerhet kvinnor till fattigpensionärer, är att regeringen under Göran Persson på 90-talet behövde förstärka statskassan efter år av stora underskott. Pengarna som behövdes fanns i ATP-fonderna, men för att ta av dessa måste man omkonstruera pensionssystemet. I interna kretsar använde dåvarande statsministern Göran Persson enligt närvarande vittnen följande argument“vi vet vad vi vill ha, sedan är det bara att konstruera argumenten därefter”. Resultatet har vi facit på idag när nu ca 350.000 personer, flertalet kvinnor nu har pensioner som är lägre än den av EU definierade fattigdomsgränsen. En gräns som ligger långt under det belopp om 15.000 sek per månad som regeringen uttalat är alltför lite för att klara sig på.

Att det var ett galet sätt att hantera pensionskapitalet har initierade personer vittnat om i bokform och debatt, bland annat KG Scherman som i rollen som ledande tjänsteman fanns med i omställningsarbetet, och journalisten Joel Dahlberg i sin bok med titeln “Pensionsbluffen”.

Att kvinnorna nu blivit de stora förlorarna är ingen slump. Det är en naturlig följd av att pensionerna nu relateras till arbetslivets hela längd, istället för de 15 bästa åren. Det innebär med automatik att de som varit hemma med familj och barn blir de stora förlorarna efter pensionsöverenskommelsen. Var finns kvinnorörelsen och synen på jämlikhet i det agerandet?

Utvecklingen på pensionsområdet är det största svek politiken utsatt vårt land och folk för i modern tid.

2016.12.09

Jarl Strömbäck

fd Distriktsordförande SPF Seniorerna Västernorrland

Östra Eriksbergsgatan 100

41764 Göteborg

070 6727669

Almedalen och pensionsfrågan

Så är då årets upplaga av Almedalsveckan över. En fråga som borde haft stor plats på dagordningen, men inte fick den uppmärksamheten, var utvecklingen av pensionerna i vårt land. Ändå berör den punkten såväl ung som gammal.

För de unga handlar det om vilka garderingar i form av eget sparande man måste bygga upp, när det offentliga utbetalandet sjunker ner mot 40% av tidigare lön, vilket är prognos för utvecklingen. I sig en märklig utveckling i ett land som anser sig värna om den allmänna och omfattande välfärden.

För de äldre handlar det om att få upprättelse för den plundring av pensionsfonderna som var utgångspunkten i det så kallade nya pensionssystem, som skapades sent 90-tal. En förändring som i grunden baserade sig på statens behov av att låna ur ATP-fonderna för att citera dåvarande statsministern Göran Persson. Men ett lån som aldrig betalats tillbaka ens till någon del, och som under alliansregeringens tid kompletterades med högre beskattning av de låga pensionerna, än arbetsinkomster.

I retorikens landskap fladdrar märkliga uttryck förbi. När nuvarande statsministern Löfven talat om att löner på 15000 sek/månad är orimliga som grund för skälig levnadsnivå, borde väl det också gälla de som troget under ett långt arbetsliv betalat in sina skatter till samhället. Men verkligheten är den att den statliga pension som utbetalas för de allra flesta ligger klart under den nivån. Nog är det en trist utveckling i välfärdssamhället, att allt fler äldre falller under det som kallas fattigdomsgränsen enligt EU-s normer.

När det politiska systemet sviker, återstår att stödja de organisationer som verkar för att tydliggöra de här problemen. I det arbetet borde gammal som ung, man som kvinna ha gemensamma intressen att bevaka.

2016.07.12

Jarl Strömbäck

SPF Seniorerna

Villkorad välfärd

Grå morgon med lätt fallande regn denna dag i rikets andra stad. Den lilla värmebölja vi upplevde för några dar sedan, har åtminstone för tillfället lämnat oss.

Det Grekiska dramat fortsätter efter söndagen omröstning. Hur det skall sluta låter jag bli att spekulera i. Alltför mycket står på spel för både det grekiska folket och EU-s trovärdighet, för att något säkert scenario skall vara möjligt att förutse.

En annan under den gångna tiden allt hetare fråga handlar om vad som sker med den svenska välfärden för närvarande. För många, den del av medborgarna som har trygga och välavlönade jobb, är utvecklingen i huvudsak positiv. För de som på något sätt är beroende av samhällsinsatser ser bilden annorlunda ut. Tvångsvård i hemmet av också mycket svårt sjuka breder nu ut sig från kommun till kommun. Hemtjänsten har alltmer kommit att utvecklas till en expresservice, vars måluppfyllese läses i de minuter och sekunder stressad personal tillåts hos de boende man skall hjälpa och stödja.

Och de anställda i den offentliga sektorn protesterar alltmer och högljutt över detaljstyrning och orimliga arbetsvillkor. Hur har det kunnat bli så, och vilka drivkrafter ligger bakom?

Byråkratier har sin egen inbyggda dynamik. Inte sällan blir systemen viktigare än de ursprungliga målen för verksamheten. Där någonstans ligger nog mycket av kärnan i problemen. Detaljstyrning har fått ersätta tilltron till de människor som är satta att arbeta med välfärdsfrågorna.

Och i det politiska slagfärtet har de medel som tidigare varit öronmärkta för välfärdsarbetet, dränerats till förmån för jobbskatteavdrag och andra skattelättnader. För den majoritet av befolkningen som är frisk och arbetsför är det en välkommen förändring i politiken. Men i förändringsprocessen ser vi alltfler äldre falla under EU-s gräns för begreppet fattigdom som en konsekvens av sjunkande pensioner på grund av ett utplundrat pensionsystem. Och offentliga jobb på gräsrotsnivå får allt svårare att finna kompetenta och engagerade medarbetare när arbetsmyrorna från 40-talet nu går i pension.

I en nyligen presenterad välfärdsranking, är vi nu passerade i välfärdsligan av samtliga de andra nordiska länderna. Välfärdslandet Sverige har vägval att ta ställning till. Orwells dystopi boken 1984 har sina liknelser också i vår tid. Välfärden har blivit alltmer individualiserad, allt mindre en del av det kollektiva ansvaret.

09.07.2015

Jarl

Tal till vänner

 

Varmt välkomna till årets stämma.

Det är dags att lägga år 2014 bakom oss, och att i någon mån också blicka in i framtiden och vad den kan komma att föra med sig.

Men nu först något om det år vi passerat, år 2014.

Med ett historiskt perspektiv, så tror jag att år 2014 kommer att bli ett år man i SPF kommer se som viktigare än många andra. Orsakerna till det är många, låt mig lista några, och ge några perspektiv.

2014 var kongressår, men inte vilket kongressår som helst. Vi hade att ta ställning till en hel del motioner också den här gången. Namnfrågan som stötts och blötts i många år, fick en lösning i att vi nu heter SPF Seniorerna.

Den utveckling som sker med alltmer av digitalt arbete, innebär också att arbetet i SPF-s olika led behöver omprövas av och till. Sedan ett par år tillbaka har medlemsregistrets dagliga uppföljning gått över från förbundet till föreningarna. Nu var det dags att diskutera möjligheten att förbundet övertar huvudansvaret för uppbörden av medlemsavgifterna. Resultatet där blev en kompromiss klokt nog. De föreningar som känner för att ansluta sig till en central uppbörd kan göra det, de som vill vänta med det steget kan göra det.

En annan och stor förändring i kongressen var att så många som 9 av 13 förbundsstyrelseledamöter blev nyvalda, och bland dem hela presidiet. Det är en stor utmaning att bygga nya lag, och vi får alla hoppas att det skall gå bra.

En annan anledning till att 2014 kan ses som ett märkesår, var ju det faktum att vi hade val till samtliga demokratiska församlingar under året. Inför valet hade ett långt och idogt arbete utförts i vårt förbund och ofta i samarbete med de andra pensionärsorganisationerna för att lyfta våra frågor. De viktiga frågorna om utvecklingen för pensionerna, som upplevs alltmer orättfärdig. Vi får övertid sänkta pensioner i en tid när kostnadsutvecklingen i samhället stadigt ökar. Den pensionärsskattekalkylator som togs fram, och prisats för sin tydliga funktion, var i det sammanhanget ett utmärkt verktyg för att klargöra ekonomiska fakta. Många andra frågor som ålderismen, vårdfrågorna, läkemedelsfrågorna och inte minst utvecklingen på boendeområdena, var viktiga frågor för oss i valet.

Tyvärr är det nog svårt att se att våra frågor fick den tyngd i valrörelsen vi hade önskat. Det politiska etablissemanget överlåter alltmer av ansvaret för äldres situation på den enskilde och anhöriga. Och pensionsöverenskommelsen vill man inte diskutera.

Inför valrörelsen hade utgått en uppmaning att vi 65+ som är ca 26 % av valmanskåren skulle personkryssa äldre politiker för att den vägen öka inflytandet i det politiska systemet. I valanalyserna efter valet, visade det sig att den grupp vi åldersmässigt representerar var den som personkryssade minst, och medelåldern i riksdagen sjönk med 2 år, och är nu den lägsta i modern tid.

Nog om det, det finns många utmaningar att arbeta med, och tesen ”enade vi stå, söndrade vi falla”, gäller också pensionärsfrågorna och hur det kollektiv som företräder dem, uppträder.

Jag vill sluta med lite positiva tongångar. Ett varmt tack till alla Er i föreningarna som under de senaste åren medverkat till en positiv utveckling av vårt distrikt. Vi är nu sedan drygt ett år tillbaka, det till antalet största SPF-distriktet i norra Sverige med våra 7000 medlemmar i 22 föreningar. I det tacket ryms också vetskapen om att alla föreningar inte har samma förutsättningar. Det är också en stor bedrift, att hålla ställningarna på områden där underlaget för rekryteringen ständigt minskar.

Vi som är 65+ är en oerhört stark och viktig kraft i samhällsbyggandet. Hur skulle vårt samhälle se ut om inte allt det arbete som görs, oftast ideellt i föreningar, organisationer, och som stöd för barn och barnbarn, gjordes? Viktigt att minnas är också att av de snart 2 miljoner äldre, det endast är ett fåtal procent (88000 personer motsvarande 4,5% år 2014) som hade vård och omsorgsboende i vårt land.

Nog borde ett land som sätter välfärden högt, förstå dess värde.

2015.04.09

Jarl Strömbäck

Avgående Distriktsordförande SPF Seniorerna Västernorrland 

 

 

 

Sveket mot kvinnorna

Sveket mot kvinnorna

Det så kallade nya pensionssystem som beslutades för 20 år sedan, var den största nedmontering av ett av välfärdens fundament som gjorts i vårt land. Det stod inte uppenbart för den oinvigde, men det borde inte varit någon hemlighet för de politiker från landets ledande partier, som trumfade igenom systemet.

För att förstå dess implikationer kan man läsa de böcker som bland annat förre generaldirektören KG Scherman skrivit. Han var en av de ledande tjänstemännen bakom förändringen, och är nu en av dess starkaste kritiker.

Det som kanske är allra mest stötande i övergången till det nya systemet, är hur utomordentligt tydligt spetsen är riktad mot kvinnorna. Med de skrivningar man gjorde, rycktes tryggheten totalt bort för 100-tusentals kvinnor, något som totalt bröt mot de jämställdhetssträvanden som man samtidigt hela tiden driver.

Bakgrunden till det påståendet är enkelt att förstå. I det fina ATP-systemet utgick vid pension en ersättning om 80 % av tidigare lön, baserat på de 15 bästa åren av intjänande, och att man lönearbetat i 30 år. Den mallen gav kvinnorna utrymme att vara hemma under småbarnsåren, 10-talet år, något som var bra för både föräldrar och barn. Och så har också skett under de år mellan 1959 och 1995 ATP-systemet verkat, i väldigt många familjer. Tryggheten låg inbyggd i ATP-systemet, det gav utrymme för ett normalt familjeliv.

Den tryggheten plockades totalt bort i det nya pensionssystemet. Där bygger ersättningen på ett genomsnitt av lönen baserad på 40 år i arbetslivet. Den som är ensamstående, haft ett rimligt familjeliv under småbarnsåren, får nu betala med kraftigt sänkte pensioner. För dem handlar det om existensminimum och gamla besparingar när man skall få balans i verkligheten och betala sina räkningar. Det absoluta flertalet är kvinnor.

Och fattigdomen räknat efter EU-normen ökar nu år från år i vårt land, och har passerrat 200,000. Flertalet är kvinnor som arbetat deltid eller del av livet för att hinna med det som hemarbetet kräver.

I dagens läge ser vi också hur stressen i det som kallas familjepuzzlet är ett ständigt problem för dagens unga familjer. Man är medveten om att trygghetssystemet rivits itu, och priset får de och barnen betala. Har vi tid och råd med barn, är säkert en återkommande fråga i många ungas värdering av framtiden.

När man för 20 år sedan med falska argument skapade det ”nya pensionssystemet”, ryckte man undan mattan för den trygghet och välfärd som kännetecknat en 30-årig period i vårt land. Och priset betalas nu av de som allra mest behöver den.

2015.02.22

Jarl Strömbäck

Förbisedd målgrupp

 

Det har nu gått en dryg månad sedan valet, och vi är inne i valanalysernas tid. Ett nog så viktigt arbete om man skall förstå strömningarna i samhället.

En av de grupper som lagt ner mycket arbete inför valet var de fem pensionärsorganisationerna. I samverkan representerar de ca 800.000 medlemmar, alltså en medelmstock som i sig skulle kunna ge ca 40 mandat i riksdagsvalet, om alla röstade på samma parti. Men gruppen är splittrad, och därmed försumbar för riksdagspartierna, åtminstone förefaller det varit fallet när det gäller de traditionella partierna.

Det fanns tunga frågor att bemöta, under senare år har pensionsöverenskommelsen medfört att pensionerna har minskat, alltmedan löneinkomsterna stadigt ökat. Klyftan mellan pensioner och löneinkomster har stadigt vuxit och med den också antalet äldre som fallit under normen för fattigdom enligt EU. Vi har i dagsläget ca 200.000 fattigpensionärer, personer som i verklig mening lever under mycket små omständigheter.

Pensionärsorganisationerna har lobbat för ett borttagande av den så kallade bromsen i pensionssystemet utan resultat. Man har lobbat för att den skatteskillnad som inneburit att pensioner beskattas hårdare än löneinkomster, skulle tas bort, men utan resultat. Och man har agerat för att vård-och omsorgsområdet skall få ytterligare resurser, utan påtaglit resultat i valrörelsen.

Som ett led i arbetet med att få in fler i riksdagen med erfarenheter från gruppen 65+, uppmanades de äldre att kryssa äldre personer på listorna. Resultatet blev att äldregruppen var den som kryssade minst i en jämförelse med olika åldersgrupper, 20% använde rätte att kryssa.. Vi har idag en rekordung riksdag, som knappast kommer att hörsamma pensionärsorganisationer, vilka tydligen inte har sina medlemmars stöd. Av riksdagens 349 medlemmar blev i valet 9 ur åldersgruppen 65+. Ett representativt urval hade medfört att 90 av riksdagens ledamöter varit ur den åldersgruppen.

Så går arbetet vidare, när det här skrivs är ännu inte den nya regeringens budget lagd. Den kommer troligen att innehålla smulor från ”de rikes bord” också till de äldre. Men fokus kommer inte att ligga där, pensionärsorganisationerna får fortsätta sin sisyfoskamp alltmedan den rekordunga riksdagen ser andra områden som prioriterade.

2014.10.20

Jarl Strömbäck

Pensionssystemet leder fel

När detta skrivs är det mindre än 2 veckor till valdagen. Många har redan förhandsröstat, och partiernas prioriteringar har tydliggjorts. I det finns en hel del att notera, inte minst för de 26% av de röstberättigade som är 65+. Den del av medborgarna som de senaste åren fått se en sjunkande pension och en högre beskattning än de som är i arbetsför ålder.

Nog brukar vårt land berömma sig om att vara bäst, men det blir absurt när det också kommer att gälla hög beskattning av den del av befolkningen som kallas pensionärer. De organisationer som företräder de äldre berömmer sig gärna över det stora engagemang man har i den här frågan, och visst har man gjort sitt för att lyfta pensionsfrågorna. Men ser man till partiernas anföranden och valmanifest så finns mycket lite att hämta där. Ointresset är lika stort, som tilltron att de äldre ändå röstar som de alltid har gjort.

Besluten i politiska frågor avgörs i de politiska församlingarna. Med den splittring som finns i äldrekollektivet finns ingen framgång i sikte. Alternativet heter anknytning till ett parti som ser äldrefrågorna som prioriterade. Där borde SPI-Välfärden vara det givna alternativet med sina rötter djupt förankrade i de äldres situation.

I de inlägg som företrädare för den nu gällande ordningen på området pensioner gör (exempelvis Thomas Eneroth ÖA 2/9) sprider man direkt felaktiga påståenden. Det blir påfallande när man försvarar plundringen av AP-Fonderna med att pengarna behövdes för att betala sociala kostnader i form av förtidspensioner orsakade av sjukdom, missbruk, etc. AP- fonderna var avsedda för ålderspensionerna när de skapades, hade de fått förbli så hade inga minskningar av pensionerna varit nödvändiga.

Det nuvarande pensionssystemet leder bort från den välfärd tidigare generationer kämpat för. SPI-Välfärden vill ha ändring på den utvecklingen.

2014.09.03

Jarl Strömbäck

SPI-Välfärden om pensionerna

I SPI-Välfärdens valprogram återfinns nedanstående skrivningar med anseende på pensionssystemet. Den nuvarande ordningen är djupt olycklig, den medför att för vart år faller allt fler under det som kallas fattigdomsgränsen. Det borde vara en skam svår att bära för "välfärdslandet" Sverige.

 

Ett rättvist pensionssystem

I och med den sänkning av pensionerna (med 2,7%) som genomfördes inför 2014, så har de svenska pensionerna ”justerats” ner till den nivå de hade 2008. Under samma tid har lönerna ökat med drygt 15%. Men pensionerna skulle väl följa löneutvecklingen?

Vad kräver SPI Välfärden?

Redovisa förskottet
I det ”orangea kuvertet” ska förskottet, som pensionsprognoserna räknas upp med, tydligt redovisas så att det framgår att den allmänna pensionen automatiskt minskar med 1,6% per år.

Ta bort bromsen
Den automatiska regleringen har visat sig vara regel, i stället för undantag. Staten måste ta ansvar för den utbildnings- och arbetsmarknadspolitik som gör att sysselsättnings-graden inte räcker till för de inbetalningar som behövs i pensionssystemet.

Alla pensionsavgifter ska stanna i pensionssystemet
De som tjänar mer än 38.064:- kronor per månad vill säkert se alla sina pensionsavgifter gå in i systemet för att säkra stabiliteten i detsamma. När bromsen slår till är det inte bara pensionsutbetalningarna som påverkas. Pensionskapitalet för de som arbetar, minskar också.

Beloppet som undanhålls pensionssystemet, genom att vissa avgifter går till statskassan, uppgår till cirka 17 miljarder per år. I år sänktes pensionerna med 6 miljarder.

Sänk skatten på pensioner
Vi kräver ett grundavdrag på 120.000:- kronor per år, för pensionärer. Det vill säga ingen skatt på de första 10.000:- kronorna pension per månad. Detta ger en mycket markant fördelningspolitisk effekt, eftersom det gynnar dem med de lägsta pensionerna. Även pensionärer med mindre än 10.000:- per månad vinner på detta. Bostadstillägget beräknas på bruttopensionen, inte vad som utbetalas efter skatt.

Inför ett individualiserat bostadstillägg
Kvinnor som deltidsarbetat och/eller stannat hemma med sina barn, har en sämre löneutveckling än männen. Familjen blir beroende av mannens inkomst. Dessutom tjänar dessa kvinnor in mindre pengar till sitt pensionskonto. När man sedan går i pension blir paret ”sambeskattade” när bostadstillägget ska beräknas. SPI Välfärden ser detta som en stor brist i våra strävanden efter jämlikhet. Vi vill därför att gifta och sammanboende pensionärer ska söka bostadstillägg på sin egen pension och sin del av hyreskostnaden. Vilket normalt är hälften.

Ett pensionskonto på samma sätt som ett skattekonto
På sikt vill vi se ett nytt pensionssystem som garanterar en grundpension, men som också ger var och en tydlig rätt till sina egna pensionspengar. Detta är ett pågående arbete inom SPI Välfärden och kommer att presenteras i god tid före valet 2014.

Våra ställningstaganden:

Ett hållbart pensionssystem?
Det svenska pensionssystemet skulle inte längre vara en politisk fråga, utan en matematisk process. Det är på grund av detta som ingen partiledare säger ”pension” eller ”pensionär” i debatterna. Pensionerna har blivit en ickefråga i svensk politik.

Det gamla ATP-systemet innebar att pensionerna skulle följa prisindex. Det vill säga prisutvecklingen. I mitten på 90-talet insåg man att pengarna inte skulle räcka, därför inleddes det arbete som utmynnade i ett riksdagsbeslut under 1994.

I det nya systemet skulle pensionerna följa lönerna eller rättare sagt, löneutvecklingen. Systemet skulle bli stabilt, sades det. Nu har det inte blivit så att pensionerna följer lönerna, vilket vi alla vet.

Förskottet
Eftersom de nya beräkningarna gav lägre pensioner, skulle ett förskott utgå. Pensionen blir därför högre den dag man går i pension för att sedan minska år från år. Förskottet är 17% som alltså läggs på den första pensionen och de prognoser som vi förses med.
I de orangea kuverten, som alla förvärvsarbetande får, står inget om detta. Pensionerna beräknas i förhållande till genomsnittliga löneökningen året före regleringsåret, minus 1,6 %.

Bromsen
Den automatiska regleringen är ingen ”naturkraft”. Den infördes inte förrän 2001, samtidigt som det nya pensionssystemet började tillämpas. Man hade kommit fram till att det skulle kunna inträffa att pengarna i systemet inte räckte till för att betala ut alla pensioner. Den automatiska regleringen var alltså ett politiskt beslut som medvetet minskar pensionerna.

Som underlag för den automatiska regleringen ligger de avgifter som tas ut på den totala lönesumman under de år som omfattas av beräkningen. Dessa avgifter utgör 18,5% av lönesumman. Men lönesumman kan minska även om lönenivån ökar. Detta beror på att fler studerar längre och att arbetslösheten är större än beräknad.

Inte alla inbetalningar
På löneutrymmet över 38.064:- kronor per månad, betalas pensionsavgifter som inte går in i pensionssystemet. Beloppet som på detta sätt undanhålls pensionärerna beräknas uppgå till drygt 14 miljarder per år. Med dessa i systemet skulle bromsen aldrig slå till. Under 2014 har pensionerna sänkts med 6 miljarder.

Risktagandet?
Den svenska staten garanterade utbetalningarna i det gamla pensionssystemet. I det nya finns inga sådana garantier. Risktagandet har flyttats från staten till den enskilde pensionären, genom bland annat införande av ”bromsen”.

Lånet av 258 miljarder
Efter det att det nya pensionssystemet beslutats behövdes pengar för att ”sanera den svenska ekonomin”. Man ”lånade” helt enkelt ofattbara 258.000.000.000:- kronor av pensionärernas samlade pengar. I efterhand säger man att detta var en kompensation för att man lyfte bort förtidspensionerade och långtidssjuka från pensionssystemet.

Men, var det inte så att (S) förtidspensionerade arbetslösa för att hålla arbetslösheten på acceptabel nivå. Och var det inte just detta som Alliansen gick till val med 2006. Det luktar mörkläggning lång väg. 258 miljarder hade varit väldigt mycket pengar idag.

Skatten på pensionerna
Sverige är unikt i så motto att vi är det enda landet i världen där pensioner beskattas hårdare än arbetsinkomster. Såväl socialdemokraterna som moderaterna har låtit meddela att man är överens om denna ordning och att den ska kvarstå under hela nästa mandatperiod. Detta gör också att marginaleffekterna av höjningar i kommun- och landstingsskatter blir betydligt högre för pensionärer än för löntagare.

Skrota inte PPM-systemet
På något sätt har de fem partierna i pensionsgruppen lyckats övertyga dagens pensionärer om att det skulle vara både praktiskt och hedervärt att ta de pengar som betalas in till premiepensionssystemet och överföra dessa till det allmänna systemet. Dessa pengar utgör 2,5% av lönesumman. Att konfiskera pengar från morgondagens pensionärer för att dela ut till dagens, är absolut inget som SPI Välfärden vill.

Det handlar inte om att flytta pengar från ”en ficka till den andra”. Det handlar om att flytta välfärd från kommande generationer till nuvarande. Alltså helt utan kostnad för staten.

Vi kan hålla med om att PPM-systemet behöver ses över och att det kan tyckas att det finns ett överflöd av fonder att välja mellan. Men pengarna i PPM är riktiga pengar, till skillnad från pensionsrätterna i det allmänna systemet.

SPI-Välfärden visar korten

Ordföranden i SPRF, Jöran Rubensson tar i ett inlägg i ST den 13.7 under rubriken ”pensionärernas viktigaste val” upp frågan om pensionernas negativa utveckling i samhällekonomin, liksom den orättfärdiga beskattningen av pensioner.

Hans argumentering är klar och tydlig, och speglar de synsätt som en mycket stor majoritet av berörda också har. Utveckling som leder till att armodet sprider sig snabbt bland de äldre. En utveckling som vi som arbetar inom SPI-Välfärden också anser skadlig både för samhällsekonomin och enskilda som drabbas. Och en utveckling som leder till social stress med risk för att grupp ställs mot grupp, generationskontraktet upphävs.

Det borde inte blivit så. När ATP beslutades 1958, var det en numera bortgången generation som tog besluten som stöd för sina barn, 40-talisterna och efterkommande. Man ville ge dem en trygg plattform för framtiden. Ungefär vid samma tid började de första 40-talisterna arbeta, och eftersom den generationen var stor, blev det ett stort överskott i inbetalningarna av pensionsmedel, vilka kom att samlas i AP-fonden. Allt som en reserv när den generationen påbörjade sin pensionering.

KG Scherman, på sin tid ledande tjänsteman i rollen som generaldirektör i Riksförsäkringsverket, har i nyutkomna boken ”Pensioner på Villovägar”, beskrivit skeendena när man å ena sidan hävdade att AP-fonderna inte räckte till, som skäl för förändringar. Å andra sidan, och trots det tog ut 258 miljarder ur fonderna för att täcka underskott i statens budget. Utan det ”rånet”, hade minskningarna av pensionerna som nu sker återkommande, inte behövts.

Den mekanism som kallas ”bromsen”, och som ensidigt gör pensionärerna till förlorare om samhällsekonomin sviktar, är unik. Den förekommer inte i något annat land enligt Schermans redogörelse.

SPI-Välfärden visar gärna korten. Vi anser liksom de fem pensionsförbunden att pensionssystemet  i sin nuvarande form måste göras om. Den s.k. pensionärskatten skall omedelbart tas bort. De är orättfärdigt, kränkande för de som drabbas. Det tar inte sociala hänsyn, och det kommer i förlängningen att skapa stora problem i samhället i stort.

2014.07.20

Jarl Strömbäck

Gruppledare SPI-Välfärden

Relingsvägen 22

89178 Bonässund

070 6727669

Det som sägs?

Undertecknad lyssnade till samtliga partiledartal i Almedalen. Miljöpartiets var inte ett av de bättre, det är märkligt att det partiet kan favoriseras på det sett som sker, och som är belagt i vetenskapliga undersökningar. Miljöpartiet må rida på sin förmenta idealism, men den har avarter som är allvarliga i sin förlängning.

Nedanstående adress är värd en granskning. Ord och jämförelser blir tydliga, om man sätter in dem i sin alldeles egna kontext. Det gör författaren till bloggtexten.

http://stefanolsson.nu/2014/07/04/darfor-blir-det-fel-nar-asa-romson-angriper-mannen-som-grupp/

Nog om det, texten talar för sig själv.

Om man analyserar de olika talen så blir kontentan att inget kommer att göras åt pensionerna, vår tids största sociala nedskärning. Efter att ha avslutat läsningen av KG Schermans bok ”Pensioner på Villovägar”, är det bara att konstatera att med den politik som ligger, och tyvärr alla de etablerade partierna mer eller mindre stödjer, så går välfärdslandet Sverige in för allt större sprickor i det avseendet. En medveten strategi som också ger ett ökande beroende av ”fattigstöd”.

Ur den synpunkten är det viktigt att alla konstruktiva krafter nu mobiliserar, den samhällsomvandling mot ett alltmer individuellt samhälle som pågår, kommer att rasera mycket på sin väg.

2014.08.23

Jarl Strömbäck

Välfärdspartiet 2.

Det här avsnittet borde få bära som namn ”Det stora sveket”. Det skall handla om en av de smutsigaste politiska beslut som tagits i vårt land. Beslut som direkt eller indirekt berör oss alla. Beslut som togs utan normalt remissförfarande, för att slippa den kritiska granskning en sådan skulle ha fört till. Och beslut som nu påverkar det politiska klimatet mer för var månad, för vart år som går.

Låt oss gå tillbaka till senare delen av 1980-talet. S regerade och kanslihushögern (som den kallades) dominerade under ledning av Kjell-Olof Feldt, finansministern. Landets ledning sökte en ny identitet, ett närmande till EU. Men för att åstadkomma det, måste en rad krav uppfyllas, dit hörde avregleringar på områden som valutarestriktioner, dit hörde synen på rörlighet mellan länderna. Saker som var knutna till EU-s s.k. fyra friheter.

När den inlåsning av valutamarknaden i vårt land som varat i årtionden släpptes, skapade det en yra som skulle få tyskar och engelsmän att tala om de galna svenskarna. Årtiondens inlåsta besparingar blev plötsligt lösläppta för spekulativa investeringar. Valutan flödade ut ur vårt land, och landets ekonomi blev alltmer pressad. Det blev regeringskris, 1991 fick borgerligheten chansen att bilda regering, men ärvde naturligtvis samma problem. I sina försök att försvara den svenska kronans värde, brändes ytterligare miljardernas mångfald innan man gav upp och lät kronan flyta fritt. Den upplevelsen förde S tillbaka till ledarskapet 1994, men fortfarande med en usel ekonomi i landet.

Den förslagne Göran Persson som nu fick chansen har för initierade förklarat hur han definierade var han skulle finna en lösning på underskotten i statens budget. Han såg de besparingar som gjorts i pensionsfonderna, där fanns pengarna och nu gällde det att få till en överenskommelse över blockgränserna, alla var ju plågade av samma problem?

Så kom det sig att man helt plötsligt förklarade att AP-fonderna inte var tillräckliga för att klara pensionerna på sikt, men samtidigt kunde man plundra dem på 258 miljarder, tanken var att man skulle ta ytterligare 100 miljarder vilket ännu inte har skett. För att dölja sitt svek konstruerade man fantasiscenarior där avkastningen på återstående belopp skrevs upp på ett sätt som saknade relevans i verkligheten.

Resultatet ser vi i återkommande minskningar av pensionerna. I att alltfler äldre hamnar under det som kallas EU-s fattigdomsgräns, och att klyftorna i landet mellan de arbetande och de som har arbetat ständigt ökar. De som nu rycker på axlarna och tycker det inte berör dem, kommer att få ett grymt uppvaknande den dagen de själva skall lyfta sin pension.

Det här har naturligtvis inte skett helt utan kritik. Initierade personer har skrivit böcker om sveket, KG Scherman och Joel Dahlberg bland annat. Det stora pensionärskollektivets representanter kräver omtag när det gäller i stort sätt hela tanken bakom pensionssystemet. Enskilda som drabbas ses återkommande i medias debattspalter, men i riksdagen har man hittills sökt tysta ner frågan.

Ur de här skeendena, och med den verkligheten har också SPI-välfärdspartiet växt fram, buret av förvissningen att vårt land som välfärdsland nu hotas.

Mer om det kommer.

2014.06.29

Jarl Strömbäck

Diskriminerande politik

 

Att ledande politiker i valtider vill framföra sina budskap är naturligt. Så var också fallet vid den kongress som Sveriges Pensionärsförbund, representerande 270 000 potentiella väljare, hade i mitten på juni.

Från regeringens sida kom Annie Lööf och Maria Larsson, från oppositionen Stefan Löfven. Alla talade väl om den väljargrupp de ca 200 delegaterna och lyssnarna i salen representerade. Men i verklig mening kom mycket lite ut av ordsvallet.

När det gäller den galna överenskommelse som kommit att kallas det nya pensionssystemet, var man rörande ense om att den inte skall förändras, något som de äldres organisationer krävt. Med andra ord vill man fortsätta med ett pensionssystem som de senaste åren ökat det antal som passerat EU-s fattigdomsgräns från 130 000 äldre till 200 000. Man hävdar fortfarande nyttan av att se pensionerna sjunka, med de följder det får för också de som yrkesarbetat under mer än 40 år, för såväl nuvarande som kommande pensionärer.

Inte gav man heller något hopp till de som möjligen trott på ett snabbt borttagande av den extra beskattning av de äldre som kommit att kallas pensionärsskatten. En extra skatt som för en med pension mellan 10 000 och 20 000 kr/månad, innebär mellan 2800 – 7000 kronor mer i skatt/år än löntagaren med samma lön.

I dagarna kommer nu från S-hållet löften om att utjämna skatteskillnaderna, men det är ett löfte som haltar betänkligt. De är villkorat samhällsutvecklingen, med andra ord vill man fortsätta att använda de äldres ersättningar som en budgetregulator.

Agerandet är diskriminerande, det strider mot tidigare kutym i vårt land. Det strider mot sedvänjor i andra utvecklade länder, och det kommer på sikt att medföra en ökande fattigdom och därmed kopplade sociala spänningar. Det alltmer ökande motståndet mot invandringen har också grogrund i den politiken.

2014.06.26

Jarl Strömbäck

Distriktsorförande SPF Västernorrland

Nyårsönskan

När detta skrivs återstår några dagar på det gamla året, det är dags att ge det kommande en tanke. 2014 är valår, och med det följer att det politiska systemet har möjlighet att göra sina prioriteringar. I det sammanhanget finns det skäl att uppmärksamma en grupp i samhället som förtjänar en större uppmärksamhet.

Årets kanske mest underskattade nyhet levererade Pensionsmyndigheten via media i november. Nämligen den att ”bromsen” i pensionerna de närmaste åren kommer att kosta de ca 1,8 miljoner personer som berörs det svindlande beloppet 75 miljarder sett över perioden 2010-2018. För en genomsnittlig pensionär innebär det ett bortfall om 47 000 kronor. För åren 2010-2014 är neddragningarnas effekt redan känd, och innebär att snittpensionären kommer att ha tappat drygt 31 000 kronor.

I en tid när regeringen i vårt land skryter över hur väl det går jämfört med andra länder, tillåter de politiska partierna, både de i opposition och de i regeringen, en våldsamt stor åderlåtningen av en redan svag grupp i samhället.

Några siffror kan i det sammanhanget vara adekvata, för att ge läsarna en föreställning om vad det handlar om.

En inkomstpension år 2008 var i snitt ca 10 300 kr/månad före skatt, år 2018 och alltså efter 10 år med kostnadsökningar och inflation beräknas den enligt pensionsmyndighetens vara 11 480 kr/månad före skatt, alltså en ökning med 1,4 % per år. Jämfört med löneutvecklingen och utvecklingen av kostnadsindex i samhället, så innebär det att den ekonomiska snaran dras åt allt hårdare mot den mycket stora grupp, de ca 2 miljoner som på sikt kommer att vara pensionärskollektivet.

I det sociala samhället bygger väldigt mycket på det arbete som görs i olika typer av föreningar och samverkansorgan. I de sammanhangen har den äldre gruppen av medborgare alltid haft en given del, och tagit ett stort ansvar. Pensionen är inte endast en uppskjuten lön, vilket i och för sig är riktigt. Den kan också ses som en kompensation för det stora ansvar pensionärskollektivet tar i rollerna i de sociala nätverken, vare sig det gäller anhörigvård, stöd till barn-och barnbarn eller deltagande i den mycket stora flora av sociala nätverk vilka vårt land också blivit känt för.

En nyårsönskan skulle mot den bakgrunden kunna bli, att de politiska partier som nu filar på sina handlingsprogram, besinnade sig när det gäller synen på ”bromsens” effekter på pensionerna. Vari ligger värdet i att tvinga alltfler till ett liv i ekonomisk misär, och ett alltmer utbrett behov av kommunala försörjningsstöd?

 Det blir nämligen följden av den nu, av de politiska partierna omhuldade pensionsöverenskommelsens effekter.

2013.12.27

Jarl Strömbäck