Politik på villovägar

Det är valår i Sverige. Så här i början av året putsar de politiska partierna på sina valprogram. Sverigedemokraternas framgångar med sin främlingsfientliga retorik har stannat av vid ca 15%, knappast en siffra som i sig är skrämmande. Den nivån kan nog accepteras, och borde accepteras i ett demokratiskt samhälle. Men just av det skälet är den omsvängning som nu ses i de andra ledande partierna anmärkningsvärd och nedslående.

Nu förefaller det som om både S och M, de båda ledande partierna kommer att göra främlingsrädslan till en bärande del i årets valrörelse. Den gångna veckan har utspelen i media i de avseendena varit många. Judarnas situation i europeisk 1930-tals politik, antisemitismen, har i vår tid ersatts av en allmän främlingsrädsla. En attityd som inte sällan drivs av de som har liten eller ingen egen erfarenhet av samarbete med människor med annan kulturell bakgrund.

I Sverige gäller svensk lag, och så skall det vara. Rättstillämpningen och ordningen i det avseendet har de rättsvårdande myndigheterna. Om de inte gör sitt jobb, skall orsaken sökas där. Inte genom att misstänkliggöra de drygt 2 miljoner människor med utländsk bakgrund, och deras barn, vilka kommit till vårt land sedan 1970-talet. Sveriges utveckling hade inte varit i närheten av där den är idag utan den invandringen. Den brottslighet man upplever i vårt land skall bekämpas oberoende av vem som är förövaren. Men då måste också myndigheter och politik skapa de förutsättningarna. Det skall inte var möjligt att internationella stöldligor obehindrat och med fulla billast, skall kunna lämna landet utan kontroll. Straffsatserna för grova brott, och ordningsstörningar måste skärpas oberoende av vem som utför dem.

I ropen på mer av fakta, rekommenderas de som är intresserade att läsa boken “Utan invandring stannar Sverige”. Där återfinns den ekonomiska statistik som vissa politiker borde läst in sig på, istället för att ropa efter den.

I Göteborg, som Moderaterna nu pekar ut som ett illa varande exempel, finns mångfalden som ett självklart inslag i gatubild och näringsliv. Kollektivtrafiken skulle rasa samman utan den mängd förare i kollektivtrafiken som gör den möjlig. De flesta serviceyrken bygger också i allt väsentligt på den arbetskraft som de invandrade innebär. Både stad och näringsliv är helt beroende av det arbete som görs av "invandrad" arbetskraft och deras avkommor.

Och bemanningsföretagen som arbetar med att söka personer till olika verksamheter, vittnar om att svensk företagsamhet och förvaltning, formligen skriker efter personal. Det finns inget gott exempel på att slutna länder i längden blivit framgångsrika.

De länder som ser öppenhet och möjligheter som ledande begrepp är traditionellt alltid de som står som vinnare. Just det borde de politiska partiernas ledningar påminnas om.

2018.02.11

Jarl

Vänsterns tummetott

Vänsterns populistiska drag att göra ”vinstern i välfärden” till sin primära valfråga bar frukt. Man fick i valet det resultat man rimligen kunnat önska sig, och tuppkammen stod högt å Jonas Sjöstedt både före och i valet.

När väl valets vinnare och förlorare kunde räknas hem, försökte av allt att döma Sjöstedt markera sin vilja att samverka med S, och blev bryskt tillbakavisad av den blivande statsministern Stefan Löfven, hans mål var ju att bilda regering med ett vingligt och svagt Mp, och där passade inte Vänstern in.

Sjöstedt närmast grät i TV-n över den behandling han menade att han och partiet fått utstå, och minsann skulle man inte kräva stopp på vinster i välfärden för att stödja den kommande regeringen.

När så S och Mp efter ett antal dagar var klara med sina ministerlistor, fanns tid att ta sig an det sårade och stukade Vänsterpartiet. Nu behövde man inte bekymra sig om några diskussioner när det gällde regeringstaburetter, det gällde bara att neutralisera partiet samtidigt som man fick det med sig.

Och hur man lyckades med det! Man måste rimligen ha gapskrattat hela vägen tillbaka från förhandlingsrummet. Av vänsterns paradfråga om stopp för vinster i välfärden blev slutligen en intetsägande skrivning om en utredning som skjuts 2 år framåt i tiden. Man måste vara antingen direkt korkad, eller tillintetgjort stukad, för att som Sjöstedt sedan gjorde, utmåla det resultatet som en vinst för partiet.

Av Vänsterns huvudfråga blev slutligen inget annat än en tröstens tummetott. Och väljarna som av det skälet satsade på partiet, kan med rätta känna sig blåsta.

2014.10.17

Jarl Strömbäck