För ca 25 år
sedan bildades ett parti som kom att heta Sveriges Pensionärers Intresseparti,
dagligdags kallat SPI. Partiet blev till som en reaktion till den trend som då
fått fäste i det politiska tänkandet, nämligen att också politiker skulle
släppa sina uppdrag vid 65 års ålder. Tanken var kanske berättigad på sina
håll, men givet att den blev norm, blev också nästan en tredjedel av väljarna
utan åldersmässig representation i riksdagen. Naturligtvis fick det här
synsätten också inflytande över utvecklingen i kommuner och landsting.
Partiet SPI
fick en hel del uppmärksamhet i mitten på 90-talet, och under ledning av den
tidigare utrikeskorren Arne Thoren drog man många röster. Som bäst i valet 1998
kom man upp i nära 2% i riksdagsvalet, och man var starka i kommunerna framför
allt i landets södra och västra delar.
På den tiden
var man också väsentligt större, och arga konkurrenter om rösterna med SD.
Arvet från den striden är också att SD konsekvent under senare års val har
lusläst SPI-s program, och satsat på äldrefrågorna med för dem gott resultat.
För SPI har
utvecklingen sedan millennieskiftet varit tydligt negativ. Den målgrupp man
sett som sin har i val efter val sökt sin tillflykt till andra partier.
Höstens val var bara ett ytterligare
steg på ett sluttande plan.
Samtidigt
som äldrefrågorna tillmäts stor betydelse på olika sätt, väljer de som berörs
bort det enda parti som på ett tydligt sett har dessa frågor i centrum. Årets val
bekräftar den bilden. Visst kan man skylla på en medial värld som ensidigt
gynnar de etablerade partierna.
När såg vi
en TV-debatt där också de mindre partier som satsat på riksdagslistor fick
plats? Är rädslan för förnyelse i de politiska systemen så stark, att man
kastar rimliga demokratiska synsätt på soptippen till förmån för de redan kända
partierna?
Att det
finns ett utrymme för nya partier visar inte minst SD-s framgångar. Det visar
också erfarenheterna från EU-valen. Men när det gäller de nationella valen då
har SPI under åren vägrats det utrymme i media som är en förutsättning för
framgång.
Nu väntar en
tid av självrannsakan för det lilla partiet. Finns fortfarande kraft och vilja
att fortsätta kampen för de äldres rätt att inte bli marginaliserade i samhället.
Om det får framtiden utvisa.
2014.10.29
Jarl
Strömbäck
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar