#Metoo

Snön vräker ner över landets västra kust när detta skrivs den tidigt den 22 novemberdagen. Det är riktigt skönt att sträva mot vind och snöyra under morgonpromenaden. Norrlandskänslan sedan många år kommer så sakta tillbaka, och var är skidorna?

Men nu till en annan för tillfället glödande stor fråga. En fråga som kunde börja med den grundläggande tesen att “Land skall med lag byggas”. Utan lag ingen rättssäkerhet, och utan rättssäkerhet frodas laglösheten. Demokratin blir en chimär, ett bländverk utan innehåll. De begreppen kan möjligen få utgöra en vinjett till den slasktratt av bekännelser som nu sprids över landet under diverse Hashtags.

Det började som #meetoo i USA, och har fått en oanad spridning i många länder, ett av dem vårt land. Här sprids nu bekännelser om övergrepp som människor, i huvudsak kvinnor får utstå på ett sätt som saknar motstycke. Inget ont i att problem lyfts upp och dryftas, men var finns lagen och dess tillämpning. Få länder har arbetat mer med diskrimineringsfrågor och jämställdhet än man gjort i vårt land?

Lagstiftning är en sak, tillämpning en annan. I ett system där delar av lagstiftningen i realiteten inte tillämpas, brott på området avskrivs i den mån de överhuvudtaget beaktas. I ett sådant riskerar laglösheten att växa. Personer i beroendeställning att misshandlas och utsättas för härskartekniker, fysiskt och mentalt. Just det som #metoo och dess efterföljd på olika områden nu vittnar om.

Där de rättsvårdande myndigheterna inte fungerar, där växer alternativa domstolar fram. Vi ser det på det kriminella området, där begreppet “öga för öga, tand för tand” manifesteras i mängder av mord på olika kriminellt belastade personer. Och vi riskerar att också få en form av alternativa domstolar i form av media och folkopinionen, vilka tar sig an övergreppen på sitt sätt.

De borde vara en självklarhet att uppförandekoderna i samhället respekteras oberoende av position och yrke. När så inte sker skall övergreppen beivras, anmälas och tas upp i de fora där de hör hemma och skall lösas. På arbetsplatsen, i arbetsgruppen, med facklig hjälp  eller om det inte lyckas med stöd av de rättsvårdande myndigheterna.

2017.11.22

Jarl

Strutsfarmen

Gråväders morgon. Regndiset hänger i luften, det är som det brukar vara, när lågtrycket smugit sig in över landet. Dags att öppna det lokala bladet, numera gemenligen kalla Ortens Enahanda. Detta efter att den liberala prägeln, så tydligt under senare års ledarskap förbytts till något som närmast kan kallas partipolitiskt rosenrött.

Men nu till en notis som kan ses som futtig i de stora sammanhangen, med som är fundamentalt viktig egentligen. Dit hör hur det byråkratiska systemet belönar eller straffar de som anstränger sig för att skapa nytta i samhället, med den egna välfärden som insats.

Ett sånt exempel är utan tvekan den strutsfarm som ett driftigt par skapat i skogen i norra Ångermanland. Gradvis under drygt 20 års tid har man byggt ut hägnet, skapat en liten men dock väl skött restaurangrörelse, med struts i olika former på tallriken. Men mest av allt är det ändå hägnet med de fina och stolta djuren som lockar besökande, och då i synnerhet barnfamiljerna.

Att bygga den verksamheten i glesbygden, är ett vågspel, men med mycket positivt bemötande från ägare och anställda, har farmen blivit ett givet utflyktsmål varje sommar för många familjer, undertecknads en av dem. Kanske har det retat en del i vårt av Jante plågade land. Och nu har Jante fått sina legala företrädare i byråkratin.

Att man från den sidan har ett ansvar för att djurhållningen sköts på ett bra sätt, ifrågasätts nog av få. Men när man tar till så drastiska knep för att strypa en näring, att man förbjuder visning av djuren då har man lämnat de som borde kallas sunt förnuft. För vem skadas av att barnen får möjlighet att se de fina djuren.

I byråkratins värld finns nästan alltid något regelverk man kan använda om man vill strypa en näring. Till syvende och sist är det inställningen till näringen från byråkratins sida som avgör om den överlever.

Att då kräva att den lilla, och för sitt ändamål utomordentligt välskötta strutsfarmen skall uppfylla samma krav som Kolmårdens djurpark eller Skansen, är ett byråkratiskt övergrepp av monumentala mått. Det handlar inte om sunt förnuft, man skjuter inte duvor med kanon. Om nu tanken är att ta död på strutsfarmen och den verksamhet man under stora ansträngningar byggt upp, så kommer man nog att lyckas.

För vem åker med sina barn ut i skogen för att titta på ett plank, byråkratins plank för att förhindra visning av strutsarna.

2015.05.15

Jarl

Mönster går igen

Det drar en skugga av 1930-tal över Europa. Då handlade det om landet i dess mitt som upprustade, alltmedan andra länder nedrustade efter det blodiga 1-a världskriget. I ledningen för den tyska revanschist-politiken stod före detta korpralen Adolph H.

Under hans ledning annekterades område efter område, det franska gränsområdet, Österike och sudet området i Tjeckoslovakien. Och den blåögt troende engelske premiärministern Chamberlain myntade begreppet ”Peace in our time”, efter att ha medverkat till eftergiftspolitiken. De olika eftergifterna, undfallenheten från omvärlden medverkade till en ständigt ökande aptit hos maktapparaten, med historiens största krig mellan nationer som följd.

Idag, 80 år senare är det stora landet i öster, Ryssland vår dags kopia av samma utveckling. Dess ledarskap visar samma tendenser som då för 80 år sedan. Förtryck av oliktänkande. Hård samhällskontroll. Maktspråk som tar sig allt tydligare uttryck, de frihetstörstande länderna Tjetjenien och Georgien är kuvade med vapenmakt. Nu har turen kommit till Ukraina, och presidentrådgivaren Malkov hotar öppet de baltiska länderna med utplåning.

Omvärlden kan välja att tigande och undfallande se på, och därigenom bekräfta en maktpolitik som kommer allt närmare de egna gränserna. Eller man kan med alla de fredliga medel som står till buds, och de är många i vår moderna värld, isolera galenskapen.

Som vanligt när demokratin ersätts av diktatur, blir det folket som får bära den största bördan, så också nu. Den dokumentär som visades i Dokument utifrån i början på november, och beskriver den ryska maktelitens kriminella övertaganden av företag i landet är också en spegling av den tyska kristallnatten 80 år sedan, men med än mer utstuderade metoder.

Ytterst ansvarig är den Putinledda regering som nu styr landet bort från fred och samarbete, mot alltmer av konfrontation. Omvärlden har här en verklig utmaning, dessvärre så ser det ut som att mönstret går igen.

2014.11.15

Jarl Strömbäck

Makten och bulvanerna 26

Det är dags att publicera de sista avsnitten i den långa, granskande serien avsedd att sprida kunskap på områden som är centrala för tryggheten och rättsäkerheten för oss alla. Alla kan vi bli i den situationen, i egen mening beroende, eller via anhörigrollen tvingas göra egna erfarenheter på området. Låt livets höst bli lika vacker som höstens färger.

Maktmissbruket ibland samhällets företrädare tilltar men ingen orkar protestera!!

Varför är förtroendet för offentliganställda och politiker så låg?

Sammanfattat beror nog det på att offentliganställda och politiker systematiskt verkar se till samhällets behov av skydd först, framför den enskildes rätt.

När samhällets företrädare därför kommer i konflikt med vanligt folks uppfattning om rätt eller fel så rubbas medborgarnas uppfattning om innehållet i det uppdrag offentligtanställda egentligen har.

Uppfattningen att politiker först ser till sitt eget och samhällets bästa före omsorgen om de gamlas situation har numera fått stor spridning.

Vad göra när samhällets företrädare med gemensam kraft missbrukar sin makt?

Talesättet att spotta på stenen räcker tyvärr inte då det visat sig att samhällets myndighetsföreträdare har visat upp en viss förmåga att tillsammans och på ett sällsynt raffinerat sätt kunna sätta rättssystemet ur spel då man samfällt missbrukar sin makt gentemot de sjuka, gamla och värnlösa.

Det behövs därför mycket engagerade anhöriga vilka ständigt och med oförtruten kraft fortsätter att protestera då maktmissbruket ibland myndighetsutövarna flyter upp till ytan.

Detta är dock mycket tidsödande och tar musten ur också de allra mest hängivna försvararna av den enskildes rätt i sitt umgänge med olika myndighetsutövare.

Därför är det synnerligen viktigt att lagstiftarna blir uppmärksammade på detta oskick med förvaltarskapsärenden så att en snar ändring kommer till stånd.

Timbros bidrag till att åstadkomma denna förändring är därför mycket välkommet.

Vad göra åt faktum att styrkeförhållandet mellan individ och samhälle är helt oproportionerligt i samhällets favör?

Vi har på eget sätt redovisat våra förslag längre fram i detta dokument. Dock behöver det påpekas att all lagstiftning alltid bör bygga på rimliga proportionaliteter mellan samhället och den enskilde.

Något som idag tyvärr inte är fallet.

Vad driver offentligt anställda att vilja sätta sig på gamla och sjuka?

Här finns det sannolikt en rad olika förklaringar. Men precis som Lisa Magnusson i sin rapport för Timbros räkning inleder med att säga i sin rapport så korrumperar makt.

Det går heller inte helt att befria sig från misstanken att offentliganställda ibland sig själva har utvecklat en något skev syn på de medborgare (läs främst de gamla) vilka de har blivit satta att tjäna.

Någonstans lyser det igenom att många myndighetsutövare verkar se på medborgarna som sina undersåtar vilka de tvångsmässigt ser som sin uppgift att tillrättavisa, uppfostra och frånta sina medborgerliga rättigheter.

Något som Mariana Norberg bistert fått erfara den hårda vägen.

Det går inte heller helt att befria sig ifrån tanken att det, ibland en del av de offentliganställda, har utvecklats en syn på sin egen roll som präglas av en viss revanschism som många gånger tar sig helt bisarra uttryck.

Maktmissbruket har i Marianas fall gått till sådana överdrifter att många människor häpnar när de får reda på hur hon har behandlats.

Detta är ett samhällsproblem under snabb uppsegling.

Varför gör inte politikerna något åt de offentliganställdas systematiska maktmissbruk?

Det finns ett kollegialt beroende mellan politiker och myndighetsföreträdare, något som olika opinionsbildare i många artiklar har belyst på ett utmärkt sätt.

Politiker ser sin roll som huvudman för olika delar av myndighets Sverige som ett sätt att visa sin egen maktställning dem emellan.

Beklämmande om någon frågar mig, men tyvärr visar detta förhållande upp sina konsekvenser alltför ofta för att det skall gå att helt ignorera.

Det är ju t.ex. de kommunala tjänstemännen vid överförmyndarverksamheten i Sundsvalls Kommun vilka i realiteten fattar besluten i förvaltarskapsärenden men rent formellt så är det politikerna i ÖFN vilka fattar besluten.

Politikerna litar helt enkelt blint på att tjänstemännen inom överförmyndarverksamheten kan sin sak och att de inte har någon dold agenda och de blir därför, som ansvariga politiker, ”nyttiga idioter”.

Men vem ibland dessa fritidspolitiker vill egentligen framstå som okunnig och inkompetent för att därmed löpa risk att schavottera offentligt om tjänstemännen, som i fallet med Mariana Norberg, byggde sin ansökan om förvaltarskap på helt rättsvidriga grunder?

Det uppstår därför ett osynligt beroendeförhållande mellan tjänstemän och politiker. Något som i Sundsvalls Kommun fått helt absurda konsekvenser.

Överförmyndarverksamhetens chefstjänsteman, Ewa Öhrn, kunde inte acceptera att Hovrätten gav Tingsrättens båda tidigare beslut bakläxa och hon gav därför uttryck för sitt personliga missnöje med Hovrättens dom (se Aftonbladets artikel).

För även om denna typ av uttalande från en chefstjänsteman, med myndighetsutövning som sin yrkesroll, har rätt att tycka om ett domstolsutslag så sätter hennes uttalande fingret på den maktfullkomlighet många av myndighetsutövande tjänstemän känner.

Ewa Öhrns uttalande kunde ha stannat vid den intervju hon gav då Aftonbladet 2012 02 09 frågade henne om hon var nöjd med sitt och ÖFN:s agerande i fallet med Mariana Norberg.

Men tyvärr så har hon tillsammans med ÖFN:s ordf Bertil Swenson gått vidare och fortsätter att bedriva häxjakt på andra gamla vilka man med tvångsmedel och på bristfälliga underlag vill få satta under förvaltare.

Fallet med Martin Granlund visar på den fullständiga avsaknad av respekt för de tidigare tillkortakommanden man från ÖFN i Sundsvall visar.

Likaså har hon och ÖFN:s ordf i diarieförda skrivelser gått till officiell attack mot kommunstyrelsens fd ordf Magnus Sjödin för att han personligen lyssnade på en av de anhöriga och tog till sig av den massiva kritik som förekom i media i samband med att fallet med Mariana Norberg.

Den tidigare kommunstyrelseordföranden tyckte att Mariana Norbergs fall, i och med den friande domen i Hovrätten, gav skäl till eftertanke vems ärende ÖFN skall värna.

Det som för allmänheten och denne lokale kommunpolitiker är självklart, d.v.s. att ÖFN:s ledamöter skall vara allmänhetens förlängda arm gentemot samhället, tycks inte vara den självklara uppfattningen inom Sundsvalls Kommun.

Vi har nog inte sett att sista ordet har sagts i fallet med Mariana Norberg då hennes son Jan Norberg nu ställt ett antal frågor till ÖFN i Sundsvalls Kommun samt hos åklagaren begärt att denne inleder en förundersökning mot den av ÖFN utsedde förvaltaren i Mariana Norbergs fall.

Den åklagarledda förundersökningen har nu påbörjats.

Makten och bulvanerna 20

Höstdag, en vacker sådan denna lördag. Den gångna veckan har inneburit 2 dagar med konfererande med SPF ledning i vårt land. Det finns många fora att föra frågan om framtiden för ung som gammal. Det är dags för ännu ett avsnitt i serien om vem som styr och i vems intresse.

2013.10.12

Jarl Strömbäck

Håller rättspraxis på att spåra ur för tillämpningen av Föräldrabalken mot de gamla?

Den frågan är inte alldeles enkel att besvara då skillnaderna m a p tillämpningen runt om i landet förefaller vara mycket stora.

Någon samlad statistik finns inte tillgänglig. Något som också Riksrevisionen påpekat i sina tidigare rapporter 2006 och 2009.

Lars Höglund och Lisa Magnuson har gjort vissa punktvisa kontroller och kommit fram till att läget kanske inte är så illa som man kan befara.

Läget är tyvärr ännu värre!!

Det mycket enkla förhållandet att det finns lokala och regionala skillnader i tillämpningen av den befintliga lagstiftningen gör ju att det är synnerligen viktigt att bo på rätt ställe i Sverige.

Rättsosäkerheten är därmed ett jätteproblem och medför att den gamle och dennes anhöriga på allvar måste överväga flytt till annan kommun för att slippa riskera den behandling som t.ex. Mariana Norberg utsattes för.

Så svaret på den fråga som ställs i rubriken måste nog inledningsvis sägas bli att Föräldrabalken tyvärr missbrukas i en ganska omfattande utsträckning för att sätta svaga, sjuka och gamla under förvaltarskap med tvångsmedel.

9 SKL:s betydelse för att frågan öht behöver väckas är givetvis mycket stor men även tingsrätternas alldeles för slentrianmässiga hantering då kommunernas ÖFN skickar in sina olika ärenden till TR för avgörande har fått praxisbildningen att hamna rejält i diket. Domstolsverket interna kontroll över TR behöver på allvar skärpas så att TR gör erforderlig laglighetsprövning i samtliga fall på det sätt som man kan förvänta sig. Där underlagen från ÖFN innehåller minsta tecken på tveksamheter så skall ärendet avslås eller återförvisas till ÖFN.

Hur återställer vi rättsäkerheten för de gamla i behov av stöd?

Det är 10.000 kronorsfrågan som idag förmodligen ingen kan svara på. Den mest naturliga vägen vore väl om lagstiftningen ändrades så att man från myndighetsutövares håll, via självpåtaget tolkningsföreträde, inte ges möjligheten att missbruka lagstiftningen på det sätt som frekvent förekommer idag. Mer om detta längre ned i texten.

Vad gör vi åt den enorma regionala skillnaden i samhällets tillämpning av Föräldrabalken?

Om man med ”vi” också inkluderar våra riksdagsledamöter så finner man att det över åren har motionerats en hel del i frågor som berör Gode Män och Förvaltare.

Söker man på Riksdagens egen hemsida och anger gode män och förvaltare som sökbegrepp så visar det sig att man får 5413 träffar.

Detta måste, även om man torde kunna rensa bort en del träffar, innebära att det på olika händer gjorts åtskilliga försök att åtgärda skevheter inom detta område.

Men har det egentligen hänt så mycket i praktiken?

Om man betänker att det sedan 1995 gått snart 20 år, då det senast gjordes en viss översyn av lagstiftningen på detta område, så har inte mycket hänt.

När man läser alla motioner som olika riksdagsmän satt sitt namn under och alla de debatter i Riksdagen som förekommit så slås man ändå av hur lite som egentligen har hänt sedan 1995.

Under denna period har dock antalet ärenden inom detta område ökat stadigt och har nu vuxit till ett problem som vi inte längre kan blunda för.

Ett ärende i t.ex. Sundsvall måste hanteras med exakt samma krav på rättsäkerhet som ett motsvarande ärende i t.ex. Kalmar.

 

10 Tillämpningen av t.ex. förvaltarskapsärenden får inte vara avhängig var någonstans man råkar bo i detta land. Därför måste Riksrevisionen ges i uppdrag att en gång för alla på evidensbaserad grund sammanställa den exakta omfattningen för hur olika kommunala överförmyndarverksamheter och olika rättsvårdande instanser typ Tingsrätterna hanterar detta område. Därefter kan särskilda granskningar av de TR som avviker mest genomföras så att alla tveksamma och felaktigt handlagda ärende blir föremål för omprövning. Inte minst fallet med Martin Granlund sätter ju fingret på detta.

http://st.nu/medelpad/ange/1.5498745-martin-bestals-pa-15-ars-sjalvstandighet

Makten och bulvanerna 18.

Hur säkerställer vi rättsäkerheten i samhällets sätt att hantera våra mest sårbara medborgare, de gamla och sjuka? Det är dags att återgå till serien som påbörjades med frågan, Vem styr egentligen?
2013.10.05

Hur säkerställer vi armlängdsprincipen mellan samhällets olika företrädare i umgänget med de gamla och sjuka?

De små stegens tyranneri är illa nog om de så också bara begränsas till enskilda myndigheters utövande av makt över sina medborgare. Sätter samhällets olika företrädare dessutom i system att samverka kan följderna bli ödesdigra för den enskilde.

Den absoluta lågvattennivån har nåtts när samhällets samlade kraft, av rent principiella skäl, sätter individens grundläggande rättssäkerhet ur spel.

Frågar man de anhöriga till Mariana Norberg så är de levande bevis för människor vilka är djupt skakade av sina upplevelser.

I Marianas fall lyckades inte samhället knäcka individens rätt mot samhället men den osökta frågan blir om alla har den energi och det engagemang som hennes anhöriga lyckades mobilisera i sin kamp för hennes till synes självklara rätt.

Att på rättsvidriga grunder bli omyndigförklarad och satt under oinskränkt förvaltarskap (person, rätt och egendom) genom ett samlat agerande från olika myndighetsutövare är inget annat än en rättsskandal.

När samhällets myndighetsutövare samlar sig i en samordnad attack mot en gammal människas självklara rätt att bestämma över sitt eget liv upplevs just samordningen ibland myndighetsutövarna som det mest svårsmälta.

Det är därför mycket viktigt att vi som medborgare får en grundläggande insikt i hur vi kan försvara oss mot det samlade samhällets rättsövergrepp mot gamla.

Vi måste en gång för alla inse att kommunernas socialförvaltningar många gånger agerar mycket aggressivt när de ser sin egen maktfullkomlighet ifrågasatt.

Att m h a socialtjänstlagens långtgående möjligheter kunna åberopa i stort sett vilka kvasiskäl som helst gör den gamle, svage eller sjuke praktiskt taget rättslös i de fall socialtjänsten använder sig av just det kortet.

Praxis på socialtjänstens område har invaggat tjänstemännen i en övertygelse att de med relativt enkla medel och nästan helt riskfritt för egen del med tvångsmedel kan intervenera på den sjuke, svage och gamles rätt att bestämma själv.

Vill socialtjänstens myndighetsutövare säkerställa att de slipper riskera mothugg från den enskilde eller dennes anhöriga så tar man helt fräckt hjälp av andra kommunala myndighetsutövare för att slippa schavottera ensamma vid en rättslig prövning.

I fallet med Mariana så kunde dessutom en, i egen kommunal regi bedriven, hemtjänst utnyttja sin kommunalt organisatoriska hemvist inom socialförvaltningen för att med kommunens samlade resurser utöva sitt maktmissbruk.

När kommunen väl satt sig i sinnet att genomdriva sin vilja som i fallet med Mariana så kunde man dessutom utnyttja kollegiala kontakter inom kommunen för att till slut att be Överförmyndarnämnden om en ansökan hos tingsrätten med syftet att på helt rättsvidriga grunder sätta Mariana under ett oinskränkt förvaltarskap.

Men då kanske någon invänder och hävdar att tingsrätten ändå inte är en kommunal institution. Förvisso inte men om kommunerna satt i system att försöka sätta gamla under oinskränkt förvaltarskap så utvecklar detta förfarande ganska snabbt en rättspraxis hos landets tingsrätter.

Den generella utgångspunkten hos tingsrätterna är ju givetvis att ingen kommun kan vilja sina gamla så illa att de på orättfärdiga och fabricerade grunder försöker sätta någon stackars gamling under förvaltarskap.

När tingsrätten normalt inte heller får några protester från den drabbade eller dennes anhöriga så drar ju praxisbildningen snabbt iväg långt ned i diket.

Det är därför av yttersta vikt att vi medborgare verkligen driver på att den gamla hederliga principen om armlängds lucka mellan olika myndighetsutövare, så att deras möjlighet att samordna sig inte finns tillgänglig då man ägnar sig åt kollegialt maktmissbruk.

6 Kommunernas makt vid myndighetsutövning måste begränsas kraftigt liksom att Kommunerna inte skall kunna samverka med övriga instanser i samhället vilka delegerats rätten att utöva myndighet. Armlängdsprincipen mellan olika exekverande myndighetsutövare måste etableras med eftertryck så att t.ex. granskningar från Länsstyrelserna gentemot kommunala överförmyndarverksamheter sker med ett tydligt oberoende, en hög grad av professionalism och med mycket höga krav på en helt rättssäker hantering i de kommunala överförmyndarverksamheterna (tingsrätterna skall absolut inte

Boktips

Semestertid, tid för läsande? För några är det kanske så. Efter timmar på havet kan det vara skönt att i sittbrunnen medan solen går ner ta del av andras tankar och synpunkter. Här kommer alltså ett boktips som berör på fler än ett sätt.

En bok som borde läsas av alla som hyser ett vidare samhällsintresse, är den avbildade boken. Den tar upp det som media sällan talar om, nämligen hur vi som konsumenter snart sagt kan köpa alla konsumtionsvaror allt billigare? Och hur är det möjligt att produktion inte är lönsam i de gamla industriländerna, men väl i de asiatiska länderna?

På de väldigt många varor bortsett från färskvaror står det ”made in China”, men likheterna är desamma i länder som Vietnam, Indonesien och Bangladesh. Hur den utvecklingen har uppstått, och även idag bedrivs borde vara av intresse för alla rättsmedvetna människor?

Den utveckling som gjort industrin olönsam i våra länder, men lönsam i andra länder bygger på ett mycket stort, och av myndigheterna sanktionerat förtryck. Fackföreningar är förbjudna. De anställda är i allt väsentligt rättslösa. Man har skapat potemkinkulisser av lagar att visa upp för omvärlden, men den som försöker hävda dem, råkar illa ut. Allt som luktar protester klassas som samhällsfarlig verksamhet, och innebär allt från avskedanden till dödstraff beroende på graden av protest.

Det cyniska i den utveckling vi ser och upplever har två sidor. Den ena att människor exploateras oerhört hårt i de asiatiska ländernas låglöneproduktion. Den andra sidan innebär att vi genom att acceptera det förhållandet, också i praktiken minskar den arbetsmarknad på egen mark som skall ge arbete åt våra egna barn och barnbarn.

Sök efter boken, den borde finnas på biblioteken om inte i handeln. Den är värd några timmars läsning. Det kommer att öppna för många nya frågor.

2013.07.24

Jarl Strömbäck

SPI-Välfärden

 

Makten och bulvanerna 12.

 

Början på den gångna veckan tillbringades i vår huvudstad. Där möttes 100-talet delegater för den riksomfattande organisationen. Där fanns dess ledning och förbundsstyrelse, liksom distriktsordföranden från de olika länen.

Vi konstaterade att vi med råge har fler medlemmar än samtliga politiska partier tillsammans. Och vi talade om samhällsutveckling och det kommande valet.

Så mycket borde ändras, om vi på allvar menar med att hela Sverige skall leva? Om vi menar att alla människor har lika värde, att diskriminering på grund av ålder eller annan grund inte skall accepteras? Att vi skall ha en skola och vård på lika förutsättningar?

Under mötet når mig ett budskap via länken

http://al-lodenius.com/2013/04/20/att-begrava-en-levande-sangerska/

Läs den och kommentarsfältet, begrunda och ta till Er, är det en spegling av ett samhälle vi vill ha? Var finns skyddet för den som är utsatt?

När lagstiftningen om förmyndarskapen instiftades, lades den under föräldrabalken, det var logiskt, det skulle ju handla om barn som behövde skydd i något, oftast tidigt skede i livet.

Nu handlar det i allt högre grad om att ta kontrollen över äldre personer deras rätt och deras tillgångar. Den utvecklingen har fått svidande kritik av riksrevisionen i två rapporter 2006 och 2009, de går att finna och läsa på nätet.

Inte heller hovsångerskan, lärkan i den svenskaste av sommarhagar har skyddats. Nu har hon tystats och isolerats. Det är en lång resa från Swing it magistern. Var finns humaniteten i det handlandet?

2013.04.27

Jarl Strömbäck

Makten och bulvanerna 5.

Makten och bulvanerna 5.

Vi förflyttar oss i tid till sommaren 2012 i kommunen norr om skogen.  Mor Karins sitter på sitt boende med särskilda restriktioner. Sonen som under alla år stöttat och hjälpt henne, vill nu glädja henne med en liten bilresa. En bilresa i minnenas tecken, hem till gården som nu stått tom i ett par år.

De går runt i det fina vädret, minns och talar som man gör vid sådana tillfällen. Sonen har nycklarna till hus och garage, där också en hel del av hans maskiner och utrustningar finns. Han har under alla år också varit en av dessa entusiaster som gärna jobbar med äldre bilar.

De åker tillbaka till boendet, allt borde vara frid och fröjd. Men i bulvanernas värld blir resan en provokation. Inom några dagar har makten och bulvanerna föranstaltat om att hus och garage fått sina lås utbytta, för att utestänga de rättmätiga ägarna.

Mor Karins son åker ut på jobb, och blir då gärna borta över veckorna. I början på augusti kommer han hem till sin lägenhet och finner där ett brev på kommunens papper. Budskapet är att Mor Karins fastighet med tillbehör skall säljas. Om inte sonen innan den 13.8 hört av sig i frågan, kommer det uppfattas som ett gillande av försäljningen.

Respektlösheten känner inga gränser i maktens och bulvanernas värld. Det framgår senare att fastigheten varit föremål för värdering i början på sommaren, naturligtvis utan att sonen meddelats.

När han nu protesterar mot försäljningen och nämner att utrustningen i garaget tillhör honom väljer bulvanerna att några dagar senare vräka ut densamma på gården.

När detta skrivs i september 2012 är fastigheten såld. Hur efterspelet kommer att utvecklas får framtiden utvisa.

Det är dags att summera bloggarna under den här rubriken. Vår fallstudie är beskriven i grova drag, det är ett enskilt fall, men det finns fler. I dagarna pågår förberedelser för tvångsförsäljning i ett annat fall, där fastigheterna ligger i attraktivt läge i tätorten. Där handlar det om miljonbelopp. Också här har makten och bulvanerna anlitat mäklare och föranstaltat om försäljningen utan att ha inskaffat medgivande från berörda anhöriga i frågan.

Har den konfiskatoriska principen slagit rot i kommunen norr om skogen i synen på de äldre som råkar i klorna på en allt hungrigare byråkrati?

Några frågor återstår att ställa, dom kommer i nästa blogg.

2012.09.29

Jarl S

 

Makt och bulvaner 3.

Det är nu dags att ta sig an den ”legala” delen av hanteringen av mor Karins framtid, och inte bara hennes. Det handlar då om samspelet mellan bulvanerna i rättsystemet, sjukvården och kommunen.

För så är det att förvaltarskap skall tas i tingsrätten. Tingsrätterna är överhopade med jobb får vi ständigt höra. De hinner inte med sina fall, de blir liggande månad efter månad, inte sällan i år. Men det finns undantag. När bulvanen från kommunen ringer, då kan beslut tas ”på handlingarna” inom någon dag. Först kanske interimistiskt, för att efter någon tid göras permanent.

Vad menas då med ”på handlingarna”? Med det menas att kommunen presenterar ett lämpligt friserat material i skriftlig form. Ingen förhandling öga mot öga mellan tvistande parter här inte. Anhöriga har i allmänhet inte getts möjlighet att påverka begärda beslut i förväg, i vart fall inte om man har en avvikande uppfattning. Bulvanen från kommunen som uppdragsgivare, och bulvanen i rättsystemet har en väl uppbyggd kontakt och besluten tas med hög prioritet.

I de handlingar som skall presenteras för rätten skall i allmänhet ett läkarintyg presenteras. I mor Karins fall, vår fallstudie dög inte det läkarintyg hon fick i oktober 2009, det talade ju till hennes fördel. Istället kontaktade kommunens bulvaner en ”betrodd” läkare som utan att ha träffat Mor Karin utfärdade ett läkarintyg vilket angav henne som otillräknelig. En demensutredning skall om den görs korrekt innehålla både fysiska och psykologiska tester, vilket kräver experter med särskilt kompetens (geriatriker). Någon sådan gjordes inte.

Enligt gällande lagstiftning skall kommunen ombesörja att den som råkar ut för den här typen av problem, skall ha en ”egen” advokat som iakttar vederbörandes intressen i rätten. Den advokaten anvisas av kommunen, och betalas av kommunen. Denne är väl medveten om att inte bita den hand som betalar ut arvodet.

Som ni förstår är mor Karins öde beseglat. Hon placeras på boende under särskilda restriktioner. Hennes möjligheter att styra sin egen dag finns inte längre. Hon har inte själv ansökt om bistånd, men är nu internerad på ett sätt som har klara likheter med den inom kriminalvården.

Mer om det i nästa blogg.

2012.09.22

Jarl Strömbäck