Statsministern

Vi skriver tidigt 90-tal. I det stora företaget i staden norr om skogen hade man i årtionden varit ett ledande företag i landet när det gällde tillverkning av fordon för kollektivtrafik. Från början var det bussar som gällde. Hur många av den äldre generationen har inte åkt med företagets stolta bussar, Hägglund o Söner på tillverkningsskylten?

Senare blev det rälsbundna fordon, tunnelbanevagnar för storstadens transportsystem eller spårvagnar för andra städers lokaltrafik. Man var duktiga och gjorde kvalitetsprodukter till nöjda kunder.

Men vid den här tiden, för ca 20 år sedan har ägarna till företaget, det stora ABB bestämt sig för att göra förändringar i sin interna företagsstruktur. Det viktiga ben som tillverkningen av rälsbundna fordon utgör på det stora företaget i norr skall flyttas till andra orter, i och utanför landet.

 

Men sådana förändringar måste förhandlas på olika sätt, och facken är där den kanske viktigaste parten. Ett fack som sätter sig på tvären, kan genom aktioner på andra områden stoppa galna beslut, och därigenom också rädda sina kollegors anställningar. Sådan var också situationen på företaget i norr.

Ansvarig förhandlare i det här fallet blev den lokale metallbasen Stefan Löfven.  Resultatet av de förhandlingarna blev tillvekningen flyttades, något 100-tal arbetare och tjänstemän i företaget och hos dess underleverantörer miste sina anställningar, metallbasen var inte den mest älskade bland tidigare kollegor och fick som plåster på såren ett ombudsmannajobb i Sthlm.

Väl där väntade en ny karriär, han hade visat de ”rätta” takterna, genom av att böja sig för makten när kampen för de egna var som viktigast. Och i en senare framtid, när maktkamperna inom det stora partiet böljat fram och tillbaka några varv, lanserades han också som den store hjälten inför valet 2014.

Arbetargrabben som skulle frälsa nationen sitter nu med det statsministeransvaret, och sveket från förr lever kvar. Kommer ytterligare svek mot de som tror på svensk företagsamhet att bli resultatet av hans politik. En politik som så här långt tycks styras av galen miljöfundamentalism och kamp mot valfrihet.

Politiken är en annan arena än det hårt styrda och kontrollerade facket. Den erfarenheten kommer han nog att få del av, och det skall vi nog till mans vara tacksamma för.

2014.11.22

Jarl Strömbäck