Det vilar en
stank av europeiskt 1930-tal över vårt land. Det kostymklädda, eller knätofsprydda
gardet har äntligen börjat bekänna färg. Nu vet vi att man medvetet och
ideologiskt bygger sin framtidsbild på de inkluderade och de exkluderade
medborgarna.
De
inkluderade är alltså i den bilden de som kan uppvisa en lång stamtavla av
svenskhet, de exkluderade är de som på något sätt kan anses ha en annan
identitet.
Det är en
intressant bild som då målas upp, väl i linje med den som föregick den stora
världsbranden under förra seklet. Resultatet av den utvecklingen borde inte
behöva beskrivas, men kanske ändå. De som kallas förnekare finns alltid, i alla
tider.
Bättre då
kanske att påminna om att de samhällen som bygger sin identitet på de riktvärden
som strikt håller nationaliteten som norm, har mycket att bevisa. De samhällen
som tillåter mångfalden att flöda, också blir de samhällen som växer och
utvecklas. Det är ingen tillfällighet att vi ser de mest utvecklade länderna i
ett historiskt perspektiv, också vara de som präglats av mångfald.
Så de som nu
sker i vårt land stämmer till många tankar, alla långt ifrån trevliga. Det är
lätt att dela uppfattningen att vi är dåliga på att tillgodogöra oss de
kompetenser som kommer till vårt land. Det tar alltför lång tid för människor
som vill bli en del av vårt samhälle, göra rätt för sig, att få den
möjligheten. Byråkratier av olika slag har vuxit upp och skapats som en barriär
mellan de som är inkluderade i samhället, och de som väntar på den acceptansen.
De trösklarna måste minskas.
Mot det
synsättet står det som bygger på tanken att vissa är bättre än andra, att vi
inte har något ansvar för utvecklingen utanför den egna grinden. Ett synsätt
som bygger på synssätten utvecklade i bland annat George Orwells bok
Djurfarmen, där följande sentens blivit klassiskt, alla är vi jämlikar, men vissa är jämlikare än andra.
2014.12.17
Jarl
Strömbäck
