Persona non grata

 Politiken är en märklig företeelse kan man tycka. Å ena sidan något absolut nödvändigt, å andra sidan något som för många ter sig obegripligt. När nu riksdagens sommarstiltje, helt plötsligt vänts till dess motsats, blir det naturligt nog frågan för dagen i media och medvetande.

Att Vänstern tröttnat på att behandlas som ”persona non grata”, eller dörrmatta åt den socialdemokratiskt ledda regeringen, är inte svårt att förstå. Att den nya ledningen skulle våga ta strid i sin syn på marknadshyror, var nog inget regeringen eller andra väntat sig. Återstår att se vart den utvecklingen leder, men nog behövs både mer vitalitet och Demokrati i den svenska riksdagen.

Att det i svensk riksdag finnas ett parti C, som konsekvent i sin retorik och synsätt utesluter två partier representerande ca 30% av väljarkåren är inget annat än bristande demokratisyn och en förfärlig arrogans. Att man sedan också vill framställa sig som ”ledande parti” i något obefintligt mittenblock, visar på ett högmod utan gränser. Må det partiet få betala för sin syn.

När detta skrivs pågår de interna förhandlingar mellan partierna som måste leda till beslut kommande måndag. Talmansrundor eller extra val är frågan, och extra val möjligen det troligaste och bästa med hänsyn till de många frågor som behöver hanteras.

Energifrågorna har växt mycket de senaste åren liksom synen på gängbrottsligheten och säkerheten. Välfärdsfrågorna och integrationsfrågorna kräver också svar och en långsiktig lösning.

Ett extra val borde kunna skapa nya möjligheter till förändringar också i de politiska prioriteringarna.

2021.06.23

Jarl S

Den som gräver en grop...

November månad nalkar sig sitt slut. Ännu en månad med temperaturer över det normala i hela landet. Grundvattennivåerna är fortsatt kritiskt låga, och en del träd blommar i tron att våren är här.? Klimatförändringar kan man vara överens om, orsaken tvistar man om. Nog om det, nu till det politiska läget i vår omvärld.

Gårdagen började med att Centerns ledare som så kaxigt skulla ordna med en ny regering, tvingats notera sitt misslyckande. Återstår två lösningar, att Centern och Liberalerna accepterar att ingå i regering med Socialdemokraterna, vilket de heligt lovat att inte göra innan valet och också senare. Eller att talmannen meddelar att extra val till riksdagen skall hållas. Rimligen borde det senare vara det demokratiskt riktigaste. Nuvarande låsning kan i vart fall inte fortsätta. Troligare är ändå att C+L mot löfte om ministerposter väljer det dom lovat att aldrig acceptera, nämligen att gå samman med S i en ny regering.

Kvar på åskådarplats blir då de gamla allianspartierna Moderaterna+Kristdemokraterna, samt Sverigedemokraterna som med stor tillfredsställelse ser på en sådan utveckling.

 I landets näst största stad Göteborg, hölls Kommunfullmäktige under gårdagen. Ett KF där de två största partierna i valet Socialdemokraterna och Demokraterna lämnades utanför det direkta styret av kommunen. Det tas nu av ett svagt alliansblock med 30% av rösterna, med stöd av de som normalt är Moderaternas givna motståndare, Vänstern, Miljöpartiet och Feministerna. Hur det styret kommer att utvecklas får framtiden utvisa. “Tuppkammen är hög på dyngstacken”.

För Demokraternas del återstår att notera att det stora stöd partiet fick i valet, och där stoppandet av Västlänken var en huvudfråga, inte medfört det man önskade. Nu har grävandet påbörjats i stadens berörda områden.

 Det blir djupa gropar övriga partier medverkar och bejakar i Västlänkenfrågan. Ett grävande som  kommer att få stor negativ påverkan på stadens liv i olika avseende under många år. “

“Den som gräver en grop för andra, faller själv lätt däri” säger ordstävet.

 Kampen i den frågan har bara börjat.

2018.11.23

Jarl S

Som man bäddar...

Fortfarande ljumma vindar när jag tar min morgonpromenad denna ovanligt milda november. Men nu meddelar meteorologerna att kylan och vintern är på väg. Utmärkt för alla de som gillar vintersporter, och det ljus som snön bidrar med. Men nu några reflektioner över den politiska utvecklingen i landet i norr, svearnas och många andras rike.

Talesättet “som man bäddar får man ligga”, kan med fog tillämpas på det politiska kaos vi upplever i landet efter valet för drygt 2 månader sedan. Fortfarande inte ens ett embryo till ny regering, och skulden till det kanske kan hänföras till talspråket ovan. Genom en förhållandevis låg spärr till riksdagen (4%), har nu 8 partier tagit plats i den styrande församlingen. Tre av de partierna balanserar strax ovan de 4 procenten, men de kan genom att utgöra en nödvändig marginal i det politiska beslutfattandet, få en roll som vida överstiger väljarstödet. Som exempel har miljöpartiet den senaste mandatperioden haft 3 ministerposter, och kunnat driva igenom beslut om subventionerade elcyklar vilket gynnar storstädernas boende. Samtidigt har man drivit på höjningar av drivmedelspriserna, vilket drabbar de som bor på landsbygden hårt. Åtskilliga ytterligare exempel kunde anföras på vad den hårt fraktionerade riksdagen inneburit och innebär, för det politiska beslutsfattandet, och därigenom också för dess legitimitet hos väljarna.

För många partier?

I regeringsbildningen som nu diskuterats i mer än 2 månader, är låsningarna alltmer sofistikerade. När man inte längre kan motivera dem med ideologi eller väljarstöd, återstår att försöka blockera lösningar med det ekonomiska vapen som kallas budget. Också en stat måste ju ha en budget som återspeglar vad regeringen vill göra.

Genom att blockera den alliansbudget som skulle kunnat ge landet en fungerande regering, har nu Centern och Liberalerna beslutat att inte acceptera det som man gick till val på, utan ställa upp med egna budgets vilka då naturligt nog inte kommer att accepteras av riksdagen. På det sättet blockeras både det rödgröna blocket och den alternativa regering som kunde bildats på alliansens grund.

Är det  rimligt att ett politiskt system fraktioneras så hårt som sker i vårt land nu, och är det det som gynnar demokratin mest? Är det rimligt att politisk prestige, blir viktigare än omsorgen om landet och dess styrande? Borde inte spärrgränsen till riksdagen höjas? De frågeställningarna borde bli självklara när en dag kaoset i regeringsbildningen får sin lösning.

Att den lösningen troligen blir ett nyval är uppenbart. Rimligen borde både talmannen, och de större partierna inse det, och välja den lösningen.

2018.11.18

Jarl S

Oanständigt

Höstvädret hopar sig över landet så här i september månads slut. Vindarna viner och regnen är sällan långt borta. Det är dags att byta sommargarderob mot vinterns mer varma kläder. Och på den kulinariska fronten äts det surströmming och kräftor, samtidigt som hummerfisket i väst startat. Den kustens stora höstliga begivenhet. För egen del kommer här ett varmt tack till värdarna för gårdagens trevliga surströmmingskväll. Det blev en riktigt trevlig kväll.

Nu till politikens värld igen, det är ju talmannens dag när detta skrivs. Han skall börja sitt arbete med att forma en regering av det splittrade politiska landskap som valet den 9.9 skapade. I den normala politiska samvaron borde respekt för olika åsikter finnas, även om de inte delas av alla. I den liberala kontexten är rätten till åsiktsfrihet och yttrandefrihet grundpelare, även för de som inte delar de liberala synsätten själva. Tron på att demokratins redskap, upplysning och debatt, skall klara de påfrestningar auktoritära synsätt innebär har också hittills fungerat i vårt lands moderna historia.

Exemplen kan mångfaldigas, men det kommunistiska partiet i dess historiska stöd till Stalin diktaturen, är väl i det sammanhanget givet. Vurmen för Nazi-Tyskland i många partier under dess framgångsår ett annat. Där smutsades många partier av medlemmar och förtroendevalda som hade starka sympatier för Hitler-Tyskland så länge som dess agerande var framgångsrikt. Men partier som snabbt “vände kappan efter vinden” när det blev uppenbart att Tyskland skulle förlora det krig man startat.

Begreppet oanständigt, har nu klistrats på landets 3-e största parti SD av socialdemokraterna, och beröringsskräcken ser ut att paralysera den kommande regeringsbildningen. Sverigedemokraterna har rimligen givet sina 1,1 miljoner väljare en självklar rätt att få ge uttryck för det stöd dessa gett partiet. I en normalt fungerande demokrati borde den självklarheten finnas också hos de andra partierna.

Ord är inte sällan tänkta signaler till de som läser dem, men de kan också drabba dem som skapat dem. I det nu aktuella fallet ligger nog oanständigheten, i minst lika hög grad på de partier som vägrar att acceptera det givna valresultatet.

Hur talmannen kommer att lyckas med sitt viktiga värv blir intressant att följa.

2018.09.27

JarlS

I spekulationernas tid

En vecka har gått sedan de svenska valen när detta skrivs, en vecka fylld av spekulationerna över vem som skall samarbeta med vem, och vem som skall bli det högsta hönset i hönsgården. Liknelsen kan uppfattas förklenande, men hur skall man uppfatta att de som är satta att vara demokratins förebilder, i stor utsträckning vägrar prata med varandra om hur ordningen skall vara.

I stället är det medias utvalda koryféer som viftar sina trollspön över församlingarna, och kommer med sina troenden och förslag. Senast nu att Annie Lööf, med 8% av valmanskåren bakom sig, och en ledande vindkrafts företrädare, borde bli statsminister. En sådan utveckling vore samtidigt att belöna det huvudansvariga partiet för den enorma skövling av naturområden som pågår i vindkraftens namn.

Förslaget som lagts av Mp skall nog snarast ses som en test, och möjlighet att splittra alliansen. Att en allsmäktig socialdemokrati med sin övertygade tro på sin överlägsna förmåga att leda landet, skulle acceptera en sådan lösning är inte trolig. Och från hennes parti är det tillsvidare tystnad som råder.

Politiska vägval

Om utvecklingen har gått i stå på nationell nivå, så är situationen liknande i många kommuner och några landsting. Landstinget i Västernorrland, som slitits hårt av strider om sjukvårdens fördelning i länet den senaste mandatperioden, har fått se den socialdemokratiska ledningen reducerad till 35% av valmanskåren. Vem man skall samarbeta med är när detta skrivs osäkert. Kampen mellan länets norra del, och Sundsvallsregionens krav på herravälde fortsätter. Och i den kampen finns också en Judas, klädd i Jan-Olof Häggströms kläder. En politruk vars ego står långt över de begrepp som anständighet och demokrati rimligen kräver.

På kommunnivå har landets andra stad Göteborg, efter årtionden med S-märkt styre, äntligen fått ett riktigt oppositionsparti. Med ett ledarskap sprunget ur ett flertal partier, har Demokraterna på ca ett års tid lyckats bygga upp en stark partistruktur, och trots jämfört med de etablerade partierna små ekonomiska resurser, bli kommunens näst största parti. Men sina drygt 17% av rösterna och den erfarenhet som finns i partiet, finns alla möjligheter att nu ge staden den förnyelsekraft som så många hoppas på och längtar efter.

Men det förutsätter, att en del så kallade oppositionspolitiker i andra partier, är beredda att lämna den bekväma och välbetalda platsen i politikens baksäte, för det arbete som krävs i ledande ställning.

2018.09.16

Jarl S

Högmod går före fall

Vi har sett det förut, hur högmod föregår fall. Igår (3/12) var det dags igen. Statsfadern in spe, Stefan Löfven fick kasta in handduken. Fall på eget grepp är nog det närmaste man kan säga om det.

För låt oss gå tillbaka lite i tid. När Stefan Löfven, oskolad i politisk mening valdes till ordförande i det socialdemokratiska partiet så reste sig tuppkammen högt. Han skulle fixa det här med ny regering. I valrörelsen var mantrat, att bara man var klara med valet, så skulle förhandlaren Löfven skapa en mittregering med C+FP. Också på valnatten, när partiet gjort ett historiskt dåligt val, var euforin densamma. Nu skulle mästerförhandlaren fixa en stark mittenregering.

Men politiska förhandlingar är inte detsamma som de grabbiga fackliga turerna. Erik Ullenhag  (Fp) höll i gårdagens debatt ett lysande anförande där han visade på den verklighet som alliansen skulle underkasta sig i Löfvens värld. Borta var tidigare överenskommelser om norra länken i Stockholm, Bromma flygplats, ett viktigt nav för landets lokala flygnät skulle läggas ner. Borta var de frihetsreformer som skapats under samarbete med S de senaste åren. Nu skulle politiken vridas tillbaka i en riktning präglad av Vänsterns och Miljöpartiets fundamentalistiska synsätt.

Av mästerförhandlarens påstådda förmågor, återstod ett raserat samarbete med alliansen, svikna vallöften på vitala områden och en kurs på politiken som leder långt bort från de synsätt som präglat alliansens politik. Det var det Löfven ville sälja in, men misslyckades med.

John Stuart Mill

Nu återstår ett antal frågor som kräver svar. Är det rimligt att 800 000 personer i vårt land, SD-väljare var i septembervalet så många, brännmärks som nazister från riksdagens talarstol, vilket Mp-företrädaren i debatten gjorde indirekt, genom att kalla SD nazister. Vilket samhälle skapar vi om vi inte tillåter oss att acceptera demokratiska samtal, också mellan partier med olika synsätt? Hur var det nu de liberala tänkarna i tidens gryning uttryckte det. John Stuart Mill skrev följande:

"Att vägra att lyssna till en mening emedan man är säker på att den är oriktig, är att anta att den egna vissheten är detsamma som den absoluta vissheten.

SD som parti må stå för synsätt som en elit i samhället inte vill ta till sig, men en sann liberal måste samtidigt ha ett vidare perspektiv än den egna absoluta vissheten.

Nu går vi en ny valrörelse tillmötes. Det är bra att politiken i vårt land skakas om. Vi behöver nog till mans en mer vital upplevelse, en mer krävande sådan än den senaste. Och gemene man får nu en ytterligare chans att begrunda sina ställningstaganden och vart de i förlängningen kan leda.

Den möjligheten är vinsten i den nu uppståndna regeringskrisen.

2014.12.04

Jarl Strömbäck

Vänsterns tummetott

Vänsterns populistiska drag att göra ”vinstern i välfärden” till sin primära valfråga bar frukt. Man fick i valet det resultat man rimligen kunnat önska sig, och tuppkammen stod högt å Jonas Sjöstedt både före och i valet.

När väl valets vinnare och förlorare kunde räknas hem, försökte av allt att döma Sjöstedt markera sin vilja att samverka med S, och blev bryskt tillbakavisad av den blivande statsministern Stefan Löfven, hans mål var ju att bilda regering med ett vingligt och svagt Mp, och där passade inte Vänstern in.

Sjöstedt närmast grät i TV-n över den behandling han menade att han och partiet fått utstå, och minsann skulle man inte kräva stopp på vinster i välfärden för att stödja den kommande regeringen.

När så S och Mp efter ett antal dagar var klara med sina ministerlistor, fanns tid att ta sig an det sårade och stukade Vänsterpartiet. Nu behövde man inte bekymra sig om några diskussioner när det gällde regeringstaburetter, det gällde bara att neutralisera partiet samtidigt som man fick det med sig.

Och hur man lyckades med det! Man måste rimligen ha gapskrattat hela vägen tillbaka från förhandlingsrummet. Av vänsterns paradfråga om stopp för vinster i välfärden blev slutligen en intetsägande skrivning om en utredning som skjuts 2 år framåt i tiden. Man måste vara antingen direkt korkad, eller tillintetgjort stukad, för att som Sjöstedt sedan gjorde, utmåla det resultatet som en vinst för partiet.

Av Vänsterns huvudfråga blev slutligen inget annat än en tröstens tummetott. Och väljarna som av det skälet satsade på partiet, kan med rätta känna sig blåsta.

2014.10.17

Jarl Strömbäck

 

Välfärdspartiet 2.

Det här avsnittet borde få bära som namn ”Det stora sveket”. Det skall handla om en av de smutsigaste politiska beslut som tagits i vårt land. Beslut som direkt eller indirekt berör oss alla. Beslut som togs utan normalt remissförfarande, för att slippa den kritiska granskning en sådan skulle ha fört till. Och beslut som nu påverkar det politiska klimatet mer för var månad, för vart år som går.

Låt oss gå tillbaka till senare delen av 1980-talet. S regerade och kanslihushögern (som den kallades) dominerade under ledning av Kjell-Olof Feldt, finansministern. Landets ledning sökte en ny identitet, ett närmande till EU. Men för att åstadkomma det, måste en rad krav uppfyllas, dit hörde avregleringar på områden som valutarestriktioner, dit hörde synen på rörlighet mellan länderna. Saker som var knutna till EU-s s.k. fyra friheter.

När den inlåsning av valutamarknaden i vårt land som varat i årtionden släpptes, skapade det en yra som skulle få tyskar och engelsmän att tala om de galna svenskarna. Årtiondens inlåsta besparingar blev plötsligt lösläppta för spekulativa investeringar. Valutan flödade ut ur vårt land, och landets ekonomi blev alltmer pressad. Det blev regeringskris, 1991 fick borgerligheten chansen att bilda regering, men ärvde naturligtvis samma problem. I sina försök att försvara den svenska kronans värde, brändes ytterligare miljardernas mångfald innan man gav upp och lät kronan flyta fritt. Den upplevelsen förde S tillbaka till ledarskapet 1994, men fortfarande med en usel ekonomi i landet.

Den förslagne Göran Persson som nu fick chansen har för initierade förklarat hur han definierade var han skulle finna en lösning på underskotten i statens budget. Han såg de besparingar som gjorts i pensionsfonderna, där fanns pengarna och nu gällde det att få till en överenskommelse över blockgränserna, alla var ju plågade av samma problem?

Så kom det sig att man helt plötsligt förklarade att AP-fonderna inte var tillräckliga för att klara pensionerna på sikt, men samtidigt kunde man plundra dem på 258 miljarder, tanken var att man skulle ta ytterligare 100 miljarder vilket ännu inte har skett. För att dölja sitt svek konstruerade man fantasiscenarior där avkastningen på återstående belopp skrevs upp på ett sätt som saknade relevans i verkligheten.

Resultatet ser vi i återkommande minskningar av pensionerna. I att alltfler äldre hamnar under det som kallas EU-s fattigdomsgräns, och att klyftorna i landet mellan de arbetande och de som har arbetat ständigt ökar. De som nu rycker på axlarna och tycker det inte berör dem, kommer att få ett grymt uppvaknande den dagen de själva skall lyfta sin pension.

Det här har naturligtvis inte skett helt utan kritik. Initierade personer har skrivit böcker om sveket, KG Scherman och Joel Dahlberg bland annat. Det stora pensionärskollektivets representanter kräver omtag när det gäller i stort sätt hela tanken bakom pensionssystemet. Enskilda som drabbas ses återkommande i medias debattspalter, men i riksdagen har man hittills sökt tysta ner frågan.

Ur de här skeendena, och med den verkligheten har också SPI-välfärdspartiet växt fram, buret av förvissningen att vårt land som välfärdsland nu hotas.

Mer om det kommer.

2014.06.29

Jarl Strömbäck

Politiks adel

Begreppet politisk adel myntades för en del år sedan av skribenten Anders Isaksson. Då som en benämning på framför allt det egna partiet socialdemokraterna, men väl värt att tillämpas även på andra delar av det politiska ledarskapet. Till den adelns privilegier har frikostiga pensioner varit en del, vilken har varit föremål för en nyttig granskning via media på senare tid.

En granskning som fört till att man nu måste göra om systemet med pensioner som i vissa fall närmast kan betraktas som förläningar. Och nog är det märkligt om ett antal år som politiskt förtroendevald, skulle medföra att en person blev helt utan möjlighet att finna ny anställning. Alltså, det finns inget verkligt skäl att särbehandla politiskt förtroendevalda så som skett.

När nu systemet med politikerpensioner skall göras om, väljer ändå den sittande riksdagen att besluta, att det nya systemet som maximerar riksdagspensionen till två år, bara skall gälla för nya förtroendevalda. De nu sittande riksdagsmännen skulle då få behålla pensioner som kan sträcka sig över 15 år. Man blundar med andra ord för att alla de facto ju är nya förtroendevalda efter varje val, också efter det kommande valet år 2014.

Om det finns mycket att säga, jag lämna ordet till tidigare riksdagsmannen och läkaren Sven Britton

De som har beslutat om det här är jäviga eftersom de redan har dessa förmåner (mycket generösa pensioner). I sitt beslut förmenar de kommande riksdagsledamöter samma förmåner som de har själva. Dagens ledamöter vill försäkra sig om att få behålla dagens förmånliga regler. Beslutet är så anmärkningsvärt att Sven Britton säger att han skäms över sina socialdemokratiska partikollegor.(RoD nr 5/2013)

De som minst av allt vill ändra systemet med förmånliga pensioner för de sm nu är invalda i riksdagen, är de stora partierna moderaterna och socialdemokraterna. I det fallet är de samma andas barn.

2013.02.18

Jarl Strömbäck