Liberal kollaps

Stilla morgon denna lördag i mars. En ensam segelbåt på väg ut ur hamnen, tidig start på säsongen kanske. Eller någon som köpt en båt och nu är på väg till sin hemmahamn? Det finns anledning för undertecknad att tacka de från olika länder i öst och väst, som i skärmdumpar visar ett speciellt intresse för bloggen. Att i yttrandefrihetens och åsikts frihetens tjänst granska en global utveckling ur ett liberalt perspektiv, intresserar tydligen de som följer bloggen.

Nu till dagens tema som får bli nationellt och liberalt. För så är det i landet i norr, att det liberala parti som varit en ideologisk kompass under mer än 100 år, med nuvarande ledarskap bara fångar drygt 3% av väljarnas stöd, om det vore val idag. En liberal kollaps i en tid när liberalismen är starkare än någonsin.

Av de -ismer som vanligtvis nämns i politiska sammanhang, så blev liberalismen den klart vinnande ideologin i en enkätstudie som gjordes i landet under 2018. Det liberala tänkandet präglar i avgörande grad lagstiftning, etablerade synsätt, och sedvänjor nu mer än någonsin. Och ändå förmår inte det liberala partiet dra fördel av det. Ledarskap kräver just det som ordet per definition innebär.

I sin historik har partiet haft olika namn, senast och i årtionden var namnet Folkpartiet. Men med samma liberala ideologiska grund. Partiet har varit ett ledande oppositionsparti, tidvis också i regering, under starka ledare som Karl Staaf, Bertil Ohlin och Bengt Westerberg. Perioder som tydlig präglat utvecklingen i landet. Rösträttsreformerna för 100 år sedan under Karl Staaf. Välfärdssamhällets framväxt under Bertil Ohlin, och dess ytterligare fördjupning under Bengt Westerbergs ledarskap.

I valrörelsen 2002 låg partiet nära 4%-spärren i slutet av sommaren, och oron för partiets framtid var stor. Då lanserades språkkravet som en viktig del i integrationen av de många som under åren av bland annat Balkankrig kommit till Sverige. Inom loppet av de veckor som debatten om det kravet fördes i media, lyfte partiet till 13% i valet. Lärdom borde kunnat dras av detta, men i efterföljande landsmöte och debatter i partiet togs detta snabbt bort. Anonymiteten och splittringen i partiet har sedan dess präglat verkligheten, och fört till den helt logiska position man nu har, på väg bort ur det politiska systemet.

Den nuvarande ledningen under Jan Björklund har inte haft förmåga och vilja att axla det ansvar ett ledande ideologiskt arbete innebär. Förvaltarskap och vakt om den egna positionen, har varit viktigare än ett starkt och närvarande ideologiskt arbete. Det senaste årets och tidens eliminering av starka ideologiska krafter som Birgitta Ohlsson och Cecilia Wikström talar här sitt tydliga språk.

När man nu givet partiets prekära läge går till val av ny företrädare för partiet, finns ingen given kandidat. Den skolning av efterträdare som är en viktig del i ett klokt politiskt partis agerande saknas, man famlar i blindo. Och givet det maktfullkomliga ledarskap som präglat Björklund, har personer med stark ideologisk kompass valt bort partiet.

Visst önskar undertecknad liksom många andra, att en nytändning efter att nytt ledarskap tillträtt, skall bli möjlig. Om så skall ske måste det till ett helt annat driv i det ideologiska arbete som är partiets grund, och nu till dels övertagits av andra partier.

2019.03.16

Jarl S

Kultur och politik

 

Lördag morgon denna sista dag i månaden januari. På morgonen skidåkning i fina vita spår. På eftermiddagen kommer snöovädret, sikten reduceras till några hundra meter, det kommer att bli mycket snöskottning. När det kvällas blir det bil 3 mil ut i den norrländska skogen till en bygdegård. Där väntar en fin buffémiddag och efteråt Hoffmans Äventyr i direktsändning från Metropolitan i New York.

Så möts kultur och obygd i vår globala tid. Och trots vädrets påverkan, blir det troligen fullt hus också ikväll, så brukar det vara.

Annars går gärna tankarna till det liberala parti undertecknad anslöt till för drygt 20 år sedan. Då under ledning av socialliberalen Bengt Westerberg. En person som gjorde starka avtryck i politiken under de korta år 1991-94 som han fick vara ansvarig för det sociala i vårt land.

Efter mellanspelet med ett par andra ledare, fick så majoren Björklund förtroendet att leda partiet. Socialliberalism byttes mot kravliberalism, om det nu finns något som kan kallas så. På skolans område skulle stora förändringar ske, till det bättre var det tänkt. Men aktiva utövare, också i undertecknads personliga nätverk, var mycket skeptiska till den politiska kompassen.

Mycket riktigt kom inte h den positiva omsvängning man troligen förväntat sig. Trots 8 år i ledarskapet av skolan, brottas man med samma problematik av dåligt ledarskap, otillräcklighet och bristande kunskapsresultat. Och nu handlar det om förändrat fokus. I oppositionsställning gör man nu kravpolitik av integrationen av våra ”nya svenskar” till en ny hvudfråga.

Om man då varit seriös borde man riktat kraven mot den byråkrati som är ansvarig för de årslånga integrationsprocesserna, och deras misslyckanden. Men i majoren Björklunds tolkning av det liberala budskapet riktas pekpinnarna mot de som har den absolut minsta makten i det avseendet, nämligen den lilla beroende människan.

Dessbättre finns de liberaler som ser saken annorlunda, och förhoppningsvis kommer det landsmöte som jag var del av under ett antal möten, nu att göra en annan tolkning av budskapet. Om den omsvängningen medför att också majoren får ständig permission, för att tala med den vokabulären, är ingen skada skedd.

Snarare vore det en välgärning för ett parti som är på väg att helt mista sina ideologiska rötter.

2015.01.31

Jarl Strömbäck