I vintertid och kyla behövs stunder för avkoppling och
rekreation. Stunderna vid TV blir fler än under soliga sommardagar, och visst
finns det guldkorn att hämta också ur TV-s tablåer.
Under den gångna nyårshelgen visade man ett reportage från
Piteå musikhögskola, där Benny Andersson med Orsa spelmän och skolans körer
medverkade i ett program under titeln Benny
Andersson och orgeln med 9000 pipor.
De 9000 piporna avsåg den världsunika orgel man under ett
par års tid uppfört vid musikhögskolan, ett praktverk vilket av internationella
gäster vid invigningen betecknades som världsunikt. Att lilla Piteå i
Norrbotten väljer den kulturella vägen för att bygga sitt varumärke, och
lyckas, det är glädjande. De musikstycken som framfördes var också en högtidsstund
att lyssna till. Benny Andersson har gjort en enorm livsvandring från rollen
som pop-sångare, till en mycket allsidig, och i svensk folkmusik förankrad
artist.
Ett annat program med samma fina kvalitéer, men utan dess
glamour, var den dokumentär över Johnny Cash liv som visades i TV häromdagen
(25.1). Den amerikanska folkmusiken i dess ursprungliga form speglar den hårda
verkligheten på ett sätt som berör.
För egen del lärde jag känna och uppskatta den under
ungdomsårens besök i USA-s 60-tal. De gamla stenkakorna med bland andra Johnny
Cash musik finns ännu kvar som minne från en tid när den musikformen ännu inte
fått fäste i Sverige.
Det finns anledningen att fundera över de val som samhällen
och dess ledarskap gör, inte minst för den som bor i en kommun vilken skulle
vara en kulturell öken, om det inte var för de frivilliga krafterna.
Musiksällskapet med mer än 100 år på nacken är på väg att utplånas, på grund av
det ointresse det kommunala ledarskapet visar för verksamheten.
De diskussioner
som förts om byggandet av en lokal för teater och musik sedan 1935, har
fortfarande inte resulterat i annat än en utsliten gammal biograf för teatern,
och en opersonlig och sliten skolaula för musiken.
Museiverksamheten är sönderslagen och splittrad, en spillra
av sitt forna jag.
Prioriteringarna har återkommande gått till den råa styrkans
arenor. När önskemålen om miljonernas mångfald kommer från det hållet, skapas
alltid resurserna.
Och i det ligger också en stor svaghet, det goda livet måste
innehålla högtidsstunder också för de som uppskattar annat än vrålen i Arenan.
2013.01.26
Jarl Strömbäck
1 kommentar:
Örnsköldsviks kommun liknar allt mer det forna Sovjet.Hur gick det för de kyrkor som inte hade till uppgift att bekämpa allt som rörde Gud och religion.De gjordes om till stall, ladugårdar,bränsledepåer och magasin.Det inrättades verkstäder, i tusentals kyrkor förvarades konstgödsel och olja.Ingen av dem går att rädda idag.Inte heller de som för 70 år sedan plundrades, bommades igen och utelämnades åt kölden, regnets vindens destruktiva inverkan.Prisgiven åt råttor och fåglar.
Så se dig om i vår egen kommun.I varje by,i varje ort finns det idag byggnader i förfall.Byggnader som en gång hyste skolor, föreningsverksamhet,frikyrkor,nykterhetsloger.
Det är samma människor,i vår kommunala ledning, som med samma vildsinta och otyglade och med tiden kalla likgiltighet och metodiska barbari som ruinerat och
raserat våra föräldragenerations livsverk och uppbyggnad av vårt kulturella landskap. För det fanns för bara drygt 60 år sedan en mångfacetterad och rik kultur hos människorna ute i vårt landskap. Idag är allt i stort sett borta.Idag förväntas allmogen samlas runt öl,vin-och spritbarerna i centralorten och sedan stinna av öl och rusiga av all alkohol vråla ut sin vrede på och runt arenor där ett antal högavlönade gladiatorer/krigare vilt jagar en gummitrissa.
Frågan man ställer sig,vart är vi på väg.Och kanske viktigast av allt...vad väntar vid vägs ände?
Skicka en kommentar