Laponia

”Här finns vår historia och våra minnen.

Här finns boplatser och betesmarker.

Gammelskog, glaciärer, fjällmassiv och myrar stora som hav.
Laponia är ett världsarv tack vare naturen och den samiska kulturen, ett arv som vi ska bevara för våra kommande generationer. Som trådarna i det varsamt vävda skobandet är naturen och kulturen sammanflätade. På din färd här kan också du bli en del av Laponia.”

 

Så beskrivs världsarvet Laponia på dess hemsida. Tillsynsmyndigheten för detta viktiga världsarv är Länstyrelsen i Norrbotten. En myndighet som nu utsetts för allt hårdare press från representanter för gruvnäringen. En gruvnäring som vill förvandla delar av världsarvet till ett månlandskap av dagbrott och naturskövling.

Gruvnäringen med stöd av det internationella kapitalets stora penningpåsar och tidigare ministrar som köpta lobbyister, accepterar inte motståndet. Länsstyrelsens motstånd skall knäckas, och regeringen spelar med i det minst sagt fula spelet. Den av landshövdingen mycket uppskattade handläggaren Johan Annti tvingas bort från länsstyrelsen, inte av landshövdingen, utan via Peter Kockum på Finansdepartementet. Och givetvis med en motivering som ” inte redovisas i det enskilda fallet”? Numera en formulering som makten använder när den inte vill synas.

I SVT-s Agenda sen 23.1, sitter regeringens näringsminister, en person som öppet meddelat att han älskar gruvor, att föra fram sina synpunkter? Var fanns de som vill försvara värdet av Laponia? Varför fick de inte medverka i studion? Är det god journalistik? Var Laponia-fallet alltför känsligt?

Norrbotten, vår tids Klondyke i internationell mening? Ett tämligen orört område som bara väntar på att bli exploaterat? Rikligt med energi via vattenkraften, och Europas sista vildmark. Maktens företrädare lockar med löften om många jobb, och växande samhällen. Påståenden som motsägs av utvecklingen i de stora gruvorterna Kiruna och Malmberget. Orter präglade av monokultur och tynande tillvaro. Inget är heligt när också samhället som sådant tvingas flytta där gruvan drar fram. Och alltmer av gruvnäringen sköts av veckopendlande och inflygande personal, utan anknytning till bygden.

 Världsarvet, samernas hemvist och en blomstrande och levande turist- och upplevelseindustri skall offras där dagbrottens månlandskap, väl manifesterat i Pajala, breder ut sig. Är vi på väg att helt slukas av de internationella kapitalets makt, och vår egen regerings svaghet? Stålskogarnas enorma utbredning, och exploatering, skall nu följas upp av gruvnäringens alltmer glupande krav på plats och utrymme?

2022.01.23

Jarl S