Kulturmöten

Det är uppfriskande och riktigt skönt att ibland få lämna det praktiska tänkandet bakom sig, och koppla av med annat. En sådan stund var den musikupplevelse en stor publik fick fredag-kväll den 21.3. Den sedan länge hemlösa konsertföreningen i Örnsköldsvik, hade förlagt sin konsert till Arnäs kyrka. Där fick vi lyssna på Nordiska Kammarorkestern spela Sibelius. När sedan den spanske virtuosen på gitarr Anabel Montesinos tog plats på scenen, blev musikupplevelsen fullständig. Konsten att hantera sitt instrument behärskade hon verkligen, och applådåskorna och stående ovationer gav utrymme för extra nummer.

Det är skamligt i grunden, att en stad som berömmer sig för världsklass, så negligerar de klassiska kulturyttringarna, musik och teater, att man inte har en scen där de kan utövas på ett professionellt och bra sätt.

Lördag den 22.3 var det så dags för propellerklubbens möte i Ödbergska gården. Det blev ett mycket välbesökt möte, temat och besöket vid mötet hade lockat, lokalen var utnyttjad till sista plats.

Alla drömmer kanske i sin ungdom om att få vara del av något särskilt, det stora äventyret. Få är förunnade att få uppleva det, den unga sjuksköterskan från Domsjö, Ingela Westin är en av dem. Från sin tjänst på Wardö sjukhus i Norge ser hon våren 2013 en segelbåt förtöja i hamnen. Av nyfikenhet går hon ner och pratar med den äldre man som finns ombord. Det visar sig att han planerar en segling runt Arktis, den istäckta nordpolen. Men att han till den seglingen söker ytterligare besättningsmedlemmar, och Ingela fångar tillfället. Hon blir en del av besättningen.

Dick och Ingela

Vi får följa henne i ord och via bilder på en dramatisk 4 månader lång sjöresa. En sjöresa som inte blev vad den var tänkt, men gav minnen för livet. Den ryska byråkratin stoppade färden österut redan i Murmansk. Ryssarna ville av allt att döma inte ha båten i ryska vatten norr om Sibirien vilket varit målet.

Efter 18 dagar i ett Murmansk präglat av byråkrati, usel miljö och dåligt bemötande, fick man med ambassadhjälp rätt att återvända till Norge. Därifrån valde man istället att gå upp till Spetsbergen, vidare till Grönland där man inte blev särskilt välkommen. Sedan var det dags att via etapper till Island, Färöarna och Helgoland genom Kielkanalen ta sig ut i Östersjöns vatten.

Väl där så kolliderande man i nattens mörker med ett ryskt fartyg, riggen havererade och man fick söka nödhamn på tyska Rügen. Där slutade också äventyret för Ingela den här gången. Vi som lyssnare fick vara med på en resa som innehöll mycket av strapatser, men med säkerhet också minnen som kommer att följa de som var med genom livet.

2014.03.23

Jarl S

I gamla fotspår

Jul- och nyårstid är också tid för en del vila, och kanske nya böcker att glömma bort sig i. Eller med andra perspektiv, böcker behöver ju inte alltid vara nya, de kan vara nygamla men ändå ge läsaren tillfredsställelse för stunden.

En sån bok har undertecknad snart läst ut, den beskriver hur ett par unga grabbar i mitten av 1960-talet rustade upp en risig gammal sjövärnsbåt, och sedan lyckades med konststycket att som en av de första jordenrunt-seglarna i liten båt från vårt land, göra just det. Att under 3 år segla jorden runt, med långa stopp på olika ställen.

Det är både intressant och sedelärande på något sätt att följa deras lågbudgetresa. För egen del har deras eskapad funnits i min kunskapsbank under alla år. När därför boken kom ut i nyutgåva förra året, blev den en given gåva från anhöriga.

Panamakanalen 1968, Ms Kungsholm

Inte bara därför att seglingen i sig är ett gemensamt intresse. Utan än mer eftersom de två åren 1967-68 som befäl på Svenska Amerika Linjens då supermoderna lyxkryssare Kungsholm, förde undertecknad till de exotiska platserna också Lunken tuss några år tidigare besökt. Söderhavets öar, Galapagos, Marquesas, Tahiti, Tonga, Fiji, Australien, Bali och många andra.

Det är både vemodigt och med stor glädje tankarna följer de två pojkarna från Sundsvall på deras segling. Men också att parallellt minnas de egna resorna i samma vatten. Låt vara att lyxen var enormt mycket större på Kungsholm, vi hade å andra sidan inte den tiden att stanna på de olika ställena, att vi fick någon djupare kontakt med lokalbefolkningen.

Så här i vintertid kan jag med andra ord rekommendera boken för den som är intresserad av ett par unga äventyrares upplevelser i en tid långt innan charterflyget gjort tillgängligheten så stor att det exotiska i någon mån blivit vardagsvara.

2013.01.08

Jarl Strömbäck