Musik som budskap

Pingstdagens morgon 2016 när detta skrivs. Sent kvällen innan avgjordes megatävlingen med namnet melodifestivalen, den här gången i vårt land. En tävling som direktsändes till 60 länder och med uppskattningsvis 200 miljoner tittare. Arrangörerna skall ha all heder av att ha dragit det här stora arrangemanget runt. Dess budskap har sällan varit av bestående värde, på annat sätt än att det fungerat som ett medialt jippo av stora mått.

Årets vinnarlåt skiljde sig från de övriga, i att man från Ukrainas sida släppt fram en text och melodi som på ett tydligt sätt anspelar på landets ofta sorgliga historia, och det förtryck man upplevt från rysk sida. Ett förtryck som förnyats i vår tid genom den ryska annekteringen av Krim, och kriget om de ukrainska regioner som närmast gränsar till Ryssland. Väljarnas val att lyfta det Ukrainska bidraget i tävlingen till vinnarplats var kanske oväntat om man ser till förhandstipsen. Nu visade folken i de många länder som följer den politiska utvecklingen, att det ryska agerandet är oacceptabelt.

Musiken är en av våra allra viktigaste kulturyttringar och budbärare. Genom generationer har den fört berättelser och stämningar vidare, som ett sätt att förankra händelser och levandegöra dem igen. Den typen av musik blir sällan kioskvältare, men överlever på ett sätt som slagdängor i allmänhet inte gör. Ur den synpunkten är Jamalas bidrag viktigt i både politisk och allmängiltigt perspektiv.

I det sammanhanget finns det anledning att påminna om de enorma övergrepp på ursprungsbefolkningar eller etniska minoriteter som genom århundradena skapat oceaner av mänskligt lidande. För den som är intresserad av att fördjupa sig i den problematiken rekommenderas boken “Blod och jord”. En vetenskapligt förankrad bok som beskriver de utrotningskrig som i stort sett eliminerat ursprungsbefolkningarna på de amerikanska kontinenterna och i Australien, och på motsvarande vis minoriteter i Asien och delar av Europa.

Folkmord och erövringar har alltid ett syfte, nämligen att ta kontrollen över land och egendom. I det syftet legitimeras våldet på många olika sätt. Med etniska och religiösa argument, eller rasbiologiska, har man under århundraden motiverat massmord på män, kvinnor och barn för fördriva dem och överta deras land och egendomar.

Kriget idag, vare sig det handlar om Mellanöstern eller Ukraina och Krim har precis samma mål och syfte. Tyvärr får vi se historien ännu en gång upprepa sig.

Att Ukrainas bidrag vann tävlingen var en stor vinst för folkets, inte jurygruppernas, medvetenhet.

2016.05.15

Jarl

Till minne

 

Redan när dokumentären ”Searching for Sugerman” annonserades första gången i TV, väcktes hos undertecknad intresset för att se den. Sedan har jag sett den fler än en gång. I det är jag inte ensam, miljontals människor har sett den och berörts. Ett udda livsöde i musikern Rodriguez, som porträtterades så vackert av en dokumentärfilmare med stort hjärta.

Vi behöver den typen upplevelser i en annars hård värld. Det att det finns en upprättelse och en framtid även för den som hamnat vid sidan av. I det är också Jill Johnssons ”upptäckt” av sångaren Doug Seegers  och hans tolkning av ”Down by the river ” av liknande slag. De lyfter och berör oss i vår annars inrutade och kanske känslomässigt kalla vardag.

Filmaren bakom ”Searching for Sugerman” fick en Oscar för sitt verk. En mycket välförtjänt sådan, och med det också en uppmärksamhet och upphöjdhet han kanske hade svårt att bära.

Vem vet vad som gömde sig i hans tankar när han tog det dramatiska beslutet att avsluta sin livsvandring. Blev uppmärksamheten för stor för den som varit van att leva i de små formaten? Blev kollisionen med det stora livet till en belastning mer än en glädje.

Om det kan vi bara spekulera, men samtidigt tacka för det Malik Bendjelloul gav oss andra. Och kvar finns möjligheten att kommande sommar få se Doug Seegers sjunga med sin tandlösa mun om sina möten med djävulen. Drogerna som nästan dränkte honom men inspirerade till en sång som i sig bär ett budskap värt många tankar.

2014.05.16

Jarl Strömbäck

Kulturmöten

Det är uppfriskande och riktigt skönt att ibland få lämna det praktiska tänkandet bakom sig, och koppla av med annat. En sådan stund var den musikupplevelse en stor publik fick fredag-kväll den 21.3. Den sedan länge hemlösa konsertföreningen i Örnsköldsvik, hade förlagt sin konsert till Arnäs kyrka. Där fick vi lyssna på Nordiska Kammarorkestern spela Sibelius. När sedan den spanske virtuosen på gitarr Anabel Montesinos tog plats på scenen, blev musikupplevelsen fullständig. Konsten att hantera sitt instrument behärskade hon verkligen, och applådåskorna och stående ovationer gav utrymme för extra nummer.

Det är skamligt i grunden, att en stad som berömmer sig för världsklass, så negligerar de klassiska kulturyttringarna, musik och teater, att man inte har en scen där de kan utövas på ett professionellt och bra sätt.

Lördag den 22.3 var det så dags för propellerklubbens möte i Ödbergska gården. Det blev ett mycket välbesökt möte, temat och besöket vid mötet hade lockat, lokalen var utnyttjad till sista plats.

Alla drömmer kanske i sin ungdom om att få vara del av något särskilt, det stora äventyret. Få är förunnade att få uppleva det, den unga sjuksköterskan från Domsjö, Ingela Westin är en av dem. Från sin tjänst på Wardö sjukhus i Norge ser hon våren 2013 en segelbåt förtöja i hamnen. Av nyfikenhet går hon ner och pratar med den äldre man som finns ombord. Det visar sig att han planerar en segling runt Arktis, den istäckta nordpolen. Men att han till den seglingen söker ytterligare besättningsmedlemmar, och Ingela fångar tillfället. Hon blir en del av besättningen.

Dick och Ingela

Vi får följa henne i ord och via bilder på en dramatisk 4 månader lång sjöresa. En sjöresa som inte blev vad den var tänkt, men gav minnen för livet. Den ryska byråkratin stoppade färden österut redan i Murmansk. Ryssarna ville av allt att döma inte ha båten i ryska vatten norr om Sibirien vilket varit målet.

Efter 18 dagar i ett Murmansk präglat av byråkrati, usel miljö och dåligt bemötande, fick man med ambassadhjälp rätt att återvända till Norge. Därifrån valde man istället att gå upp till Spetsbergen, vidare till Grönland där man inte blev särskilt välkommen. Sedan var det dags att via etapper till Island, Färöarna och Helgoland genom Kielkanalen ta sig ut i Östersjöns vatten.

Väl där så kolliderande man i nattens mörker med ett ryskt fartyg, riggen havererade och man fick söka nödhamn på tyska Rügen. Där slutade också äventyret för Ingela den här gången. Vi som lyssnare fick vara med på en resa som innehöll mycket av strapatser, men med säkerhet också minnen som kommer att följa de som var med genom livet.

2014.03.23

Jarl S

Högtidsstund

I vintertid och kyla behövs stunder för avkoppling och rekreation. Stunderna vid TV blir fler än under soliga sommardagar, och visst finns det guldkorn att hämta också ur TV-s tablåer.

Under den gångna nyårshelgen visade man ett reportage från Piteå musikhögskola, där Benny Andersson med Orsa spelmän och skolans körer medverkade i ett program under titeln Benny Andersson och orgeln med 9000 pipor.

De 9000 piporna avsåg den världsunika orgel man under ett par års tid uppfört vid musikhögskolan, ett praktverk vilket av internationella gäster vid invigningen betecknades som världsunikt. Att lilla Piteå i Norrbotten väljer den kulturella vägen för att bygga sitt varumärke, och lyckas, det är glädjande. De musikstycken som framfördes var också en högtidsstund att lyssna till. Benny Andersson har gjort en enorm livsvandring från rollen som pop-sångare, till en mycket allsidig, och i svensk folkmusik förankrad artist.

Ett annat program med samma fina kvalitéer, men utan dess glamour, var den dokumentär över Johnny Cash liv som visades i TV häromdagen (25.1). Den amerikanska folkmusiken i dess ursprungliga form speglar den hårda verkligheten på ett sätt som berör.

För egen del lärde jag känna och uppskatta den under ungdomsårens besök i USA-s 60-tal. De gamla stenkakorna med bland andra Johnny Cash musik finns ännu kvar som minne från en tid när den musikformen ännu inte fått fäste i Sverige.

Det finns anledningen att fundera över de val som samhällen och dess ledarskap gör, inte minst för den som bor i en kommun vilken skulle vara en kulturell öken, om det inte var för de frivilliga krafterna. Musiksällskapet med mer än 100 år på nacken är på väg att utplånas, på grund av det ointresse det kommunala ledarskapet visar för verksamheten.

 De diskussioner som förts om byggandet av en lokal för teater och musik sedan 1935, har fortfarande inte resulterat i annat än en utsliten gammal biograf för teatern, och en opersonlig och sliten skolaula för musiken.

Museiverksamheten är sönderslagen och splittrad, en spillra av sitt forna jag.

Prioriteringarna har återkommande gått till den råa styrkans arenor. När önskemålen om miljonernas mångfald kommer från det hållet, skapas alltid resurserna.

Och i det ligger också en stor svaghet, det goda livet måste innehålla högtidsstunder också för de som uppskattar annat än vrålen i Arenan.

2013.01.26

Jarl Strömbäck