Makten och bulvanerna 22.

Kombinationen av lek med små barn under dagen, och senare samtal med vuxna med de perspektiv som den nu rubricerade skrivningen har, har gjort den här dagen meningsfull.  Att sedan en illasinnad skribent i en lokaltidning spyr sin galla bekräftar bara tesen om journalistikens förfall. Nu till ännu ett avsnitt värt tankens omsorg.

2013.10.19

Jarl Strömbäck

Finns det verkligen behov av att med tvångsåtgärder sätta allt fler äldre under förvaltarskap?

Tar man del av vad många av de inblandade myndighetsföreträdarna verkar tycka så finns det en ganska utbredd uppfattning om att det är samhällets plikt att för den gamles räkning skydda denne mot risken att bli lurad och bedragen.

Så långt kan ju alla med empatiska förmågor tycka att det är en lovvärd inställning från samhällets företrädare.

Men det är nu snuddande nära att ställa sig frågan varför så många samhällsföreträdare med viss självklarhet samtidigt anser att de i sin egenskap av myndighetsutövare med tvångsmedel och utan att ens tillfråga den gamle eller dennes anhöriga skall kunna sätta den gamle under ett oinskränkt förvaltarskap?

Självklart så måste myndighetsutövare uppmärksamma de anhöriga när de ser att obehöriga eventuellt på ett otillbörligt sätt försöker lura och/eller bedra en gammal människa.

Men det är en sak att samhällets myndighetspersoner via anhöriga försöker uppmärksamma på vad utomstående till den gamle försöker göra.

Det är dock en helt annan sak när myndighetsutövare med tvångsmedel försöker skydda de gamla mot sina egna närmast anhöriga.

Hanteringen från myndighetsföreträdare måste vid varje enskilt ärende ske med rigorösa krav på rättssäkerhet när myndighetsutövarna anser att den gamle behöver skyddas mot sina egna anhöriga.

Det får absolut inte gå till som i fallet med Mariana Norberg där skälen och tillvägagångssättet för att sätta henne under ett oinskränkt förvaltarskap för tankarna till outvecklade och totalitärt styrda länders rättstillämpning.

Tvångsmedel skall för övrigt alltid användas med allra största försiktighet annars är samhällsutvecklingen ute på en mycket farlig väg.

Gäller det gamla så måste samhället beakta en lång rad omständigheter innan man ser sig föranledd att ta till tvångsåtgärder som en absolut sista åtgärd.

Ett minimikrav är att den gamle och de anhöriga/närstående alltid skall tillfrågas innan beslut.

När myndighetsföreträdare överväger ett förvaltarskap måste den gamle ges laglig rätt att begära överprövning av beslut om inrättande av förvaltarskap.

När väl en förvaltare utsetts så har den gamle helt mist sin egen rättshabilitet och kan inte överklaga tingsrättens beslut då den gamle per definition företräds av den utsedde förvaltaren.

Nog är väl detta förhållande märkligt?

12 Inget inrättande av förvaltarskap skall kunna komma till stånd utan att den som är föremål för sådana överväganden hörs om sin egen uppfattning. Den formulering som idag finns i FB Kap 11 § 16 måste endera ändras eller så måste ÖFN och TR fås att ändra sin praxistillämpning. Idag rundar samhällets företrädare dagligen avsikten med vad som står i detta avsnitt i lagstiftningen.

Skall samhällets oinskränkta tolkningsföreträde av Föräldrabalken kunna sättas före den enskilda äganderätten?

Denna till synes något märkliga frågeställning är sprungen ur det faktum att vissa kommuner via sina utsedda förvaltare driver en närmast kampanj liknande tillämpning då man låter förvaltare med sin oinskränkta rättshabilitet för sin huvudmans räkning sälja fasta tillgångar såsom fastigheter, näringsverksamheter och företag.

Har man med tvångsmedel och utan att tillfråga den gamle satt in en av ÖFN utsedd förvaltare så är det per definition helt legalt att denne i sin huvudmans ställe går in och beslutar om saker som normalt skulle anses som olaglig konfiskering av privata tillgångar.

Detta förfaringssätt kan aldrig ha varit lagstiftarens intentioner varför denna möjlighet till maktmissbruk för samhällets myndighetsutövare snabbt måste stängas.

Detta sätt att, med eget tolkningsföreträde, konfiskera privat egendom är bara ännu ett exempel i raden för hur illa ställt det egentligen är med rättssäkerheten om man blir gammal och av samhället bedömd som otillräknelig.

Detta är direkt utmanande mot den privata äganderätten.

Att detta ofog dessutom ofta sker för att kommuner skall kunna höja sina avgiftsuttag för vård/omsorgsavgifter, hjälpmedel, hemtjänst, m.m. som huvudmännen ofta är i behov av gör det hela mycket motbjudande.

Varför accepterar vi att insatta förvaltare m h a kommunalt beslutade taxekonstruktioner för omsorgsavgifter konfiskerar de äldres tillgångar?

Vi tvingas återigen inse att samhället tvärtemot allmänhetens normala rättsuppfattning alltid först ser till samhällets eget intresse.

När detta sker på den enskildes bekostnad som i fallet med taxekonstruktioner för omsorgsavgifter så har kommunala myndighetsutövares uppfinningsrikedom sedan länge överskridit gränsen för vad som kan anses som rättssäkert.

Att förekomsten av detta sker m h a föräldrabalken och insättandet av förvaltare är fullständigt oacceptabelt.

13 En lagändring för att stoppa detta tilltag som så allvarligt kränker äganderätten ter sig ju helt självklar.