Makten och bulvanerna 18.

Hur säkerställer vi rättsäkerheten i samhällets sätt att hantera våra mest sårbara medborgare, de gamla och sjuka? Det är dags att återgå till serien som påbörjades med frågan, Vem styr egentligen?
2013.10.05

Hur säkerställer vi armlängdsprincipen mellan samhällets olika företrädare i umgänget med de gamla och sjuka?

De små stegens tyranneri är illa nog om de så också bara begränsas till enskilda myndigheters utövande av makt över sina medborgare. Sätter samhällets olika företrädare dessutom i system att samverka kan följderna bli ödesdigra för den enskilde.

Den absoluta lågvattennivån har nåtts när samhällets samlade kraft, av rent principiella skäl, sätter individens grundläggande rättssäkerhet ur spel.

Frågar man de anhöriga till Mariana Norberg så är de levande bevis för människor vilka är djupt skakade av sina upplevelser.

I Marianas fall lyckades inte samhället knäcka individens rätt mot samhället men den osökta frågan blir om alla har den energi och det engagemang som hennes anhöriga lyckades mobilisera i sin kamp för hennes till synes självklara rätt.

Att på rättsvidriga grunder bli omyndigförklarad och satt under oinskränkt förvaltarskap (person, rätt och egendom) genom ett samlat agerande från olika myndighetsutövare är inget annat än en rättsskandal.

När samhällets myndighetsutövare samlar sig i en samordnad attack mot en gammal människas självklara rätt att bestämma över sitt eget liv upplevs just samordningen ibland myndighetsutövarna som det mest svårsmälta.

Det är därför mycket viktigt att vi som medborgare får en grundläggande insikt i hur vi kan försvara oss mot det samlade samhällets rättsövergrepp mot gamla.

Vi måste en gång för alla inse att kommunernas socialförvaltningar många gånger agerar mycket aggressivt när de ser sin egen maktfullkomlighet ifrågasatt.

Att m h a socialtjänstlagens långtgående möjligheter kunna åberopa i stort sett vilka kvasiskäl som helst gör den gamle, svage eller sjuke praktiskt taget rättslös i de fall socialtjänsten använder sig av just det kortet.

Praxis på socialtjänstens område har invaggat tjänstemännen i en övertygelse att de med relativt enkla medel och nästan helt riskfritt för egen del med tvångsmedel kan intervenera på den sjuke, svage och gamles rätt att bestämma själv.

Vill socialtjänstens myndighetsutövare säkerställa att de slipper riskera mothugg från den enskilde eller dennes anhöriga så tar man helt fräckt hjälp av andra kommunala myndighetsutövare för att slippa schavottera ensamma vid en rättslig prövning.

I fallet med Mariana så kunde dessutom en, i egen kommunal regi bedriven, hemtjänst utnyttja sin kommunalt organisatoriska hemvist inom socialförvaltningen för att med kommunens samlade resurser utöva sitt maktmissbruk.

När kommunen väl satt sig i sinnet att genomdriva sin vilja som i fallet med Mariana så kunde man dessutom utnyttja kollegiala kontakter inom kommunen för att till slut att be Överförmyndarnämnden om en ansökan hos tingsrätten med syftet att på helt rättsvidriga grunder sätta Mariana under ett oinskränkt förvaltarskap.

Men då kanske någon invänder och hävdar att tingsrätten ändå inte är en kommunal institution. Förvisso inte men om kommunerna satt i system att försöka sätta gamla under oinskränkt förvaltarskap så utvecklar detta förfarande ganska snabbt en rättspraxis hos landets tingsrätter.

Den generella utgångspunkten hos tingsrätterna är ju givetvis att ingen kommun kan vilja sina gamla så illa att de på orättfärdiga och fabricerade grunder försöker sätta någon stackars gamling under förvaltarskap.

När tingsrätten normalt inte heller får några protester från den drabbade eller dennes anhöriga så drar ju praxisbildningen snabbt iväg långt ned i diket.

Det är därför av yttersta vikt att vi medborgare verkligen driver på att den gamla hederliga principen om armlängds lucka mellan olika myndighetsutövare, så att deras möjlighet att samordna sig inte finns tillgänglig då man ägnar sig åt kollegialt maktmissbruk.

6 Kommunernas makt vid myndighetsutövning måste begränsas kraftigt liksom att Kommunerna inte skall kunna samverka med övriga instanser i samhället vilka delegerats rätten att utöva myndighet. Armlängdsprincipen mellan olika exekverande myndighetsutövare måste etableras med eftertryck så att t.ex. granskningar från Länsstyrelserna gentemot kommunala överförmyndarverksamheter sker med ett tydligt oberoende, en hög grad av professionalism och med mycket höga krav på en helt rättssäker hantering i de kommunala överförmyndarverksamheterna (tingsrätterna skall absolut inte