Inför valen

Så är vi då inne i sensommarens månad augusti. Värmen fortsätter, åtminstone här på landets västra kust, till glädje för badande och kustturism. Det behövs mycket svalka de varma dagarna. Badstränder och klippor är fulla av folk, och från båtarna på svaj badas det friskt. Samtidigt singlar de gula höstlöven ner från lövträden alltför tidigt. Träden får inte upp vatten till dem, och höstens färger kommer tidigt i år. Och bär och svamp i markerna ser ut att torka bort.

Om lite mer än en månad går vi till val igen. Det första valen på det senaste drygt 20 åren undertecknad inte varit en del av processen. Nog är det skönt att med den erfarenheten kunna följa och värdera spelet om makten. För det handlar om just det. Makten att bestämma dagordningen för de kommande åren, och de möjligheter på olika områden det skapar.

För många är nog det här valen svårare att ta ställning till än någon gång tidigare. Mängden registrerade partier är större än någonsin i modern tid. Motsättningarna i samhället speglas i nya partier som vill se förändringar i någon speciell riktning, större trygghet, mer av lag-och ordning, mer av medborgardemokrati etc.

Flertalet av de partierna är för små för att göra skillnad, i vart fall på riksnivå.På lokal nivå däremot ökar mångfalden av nya lokala partier, grundade på en misstro på de etablerade partiernas sätt att sköta politiken. Demokratins hjul snurrar som mest nu, och så skall det väl vara i folkstyrets namn.

Samtidigt har de etablerade partierna allt svårare att fånga upp och utbilda nya medlemmar. Bristen på interndemokrati i partierna är ett återkommande och debatterat fenomen, och gör att rekryteringen av nya medlemmar går dåligt. Det politiska ledarskapet har stora interna problem i de flesta av de etablerade partierna.

Och nu när politikerna återvänder från sina sommarledigheter väntar den period av några veckor med debatter, och vallöften som inget parti egentligen kan hålla, givet att de inte får egen majoritet. Och någon sådan majoritet är inte i sikte, givet de opinionsmätningar som föreligger.

Återstår för väljarna att försöka värdera trovärdigheten och regerings dugligheten hos de som söker deras röster.

2018.08.05

Jar S

Högsommartid

Högsommarvärme och juli månad. Sommaren när den är som bäst. Skärgårdens bad och fina vikar är lockande mål för många, ett sätt att söka svalka. Kulturen lockar med sina utställningar och evenemang, träbåtsfestivalen i Skärhamn är ett sådant som lockar många tusen åskådare årligen. Dagens fina väder kommer säkert att få många att köra ut på Tjörn denna fina helg, för att beskåda båtarna och umgås med andra.

Och i Almedalen avslutas i helgen den årliga politiska manifestationen, också den gynnad av fint väder och rekordpublik detta valår. Partiledarna har haft sina dagar, svetsaren från Hägglunds i Övik, numera statsministern Stefan Löfven har fått en del kritik i den här bloggen. Dags då att den här gången visa uppskattning och respekt för det tal han höll i torsdags (5/7). Det var ett känsloladdat tal, men också ett statsmannamässigt tal. Får han stöd i riksdagen för den inriktning av politiken han flaggar för, då finns det mycket gott hopp om en förändring där trygghet och välfärd åter blir honnörsord och politiska mål.

Utmaningarna är stora, och kräver långt mer än duktiga talskrivare. Löfvens tal och inriktning kan mycket väl lyfta partiet upp mot 30%-strecket, men hur kommer den majoritet se ut som skall regera efter höstens val?

Missnöjespartiet SD gör så gott man kan för att tvätta bort den stämpel man fått om att bara vara ett främlingsfientligt parti, något som de övriga partierna hela tiden vräker över SD. Alliansens partier är splittrade i synen på SD, ett parti som ser ut att bli vågmästare efter höstens val. Den splittringen kan mycket väl resultera i att alliansen spricker när det blir dags att bilda regering efter höstens val. Kanske vore det mer av en möjlighet än ett hot detta speciella valår.

Och i landets andra stad är det kommunala valet en kraftmätning mellan de etablerade partierna och västlänken, och den majoritet som inte vill ha västlänken med dess enormt stora påverkan på staden under de kommande 10 åren, och de som som vill lösa staden kommunikationsproblem på andra sätt. Den kraftmätningen kan mycket väl ge ett helt nytt politiskt landskap i Göteborg till hösten. 

Valår och demokratins egen högtidsstund är bara 2 månader bort.

2018.07.07

Jarl S

Politik på villovägar

Det är valår i Sverige. Så här i början av året putsar de politiska partierna på sina valprogram. Sverigedemokraternas framgångar med sin främlingsfientliga retorik har stannat av vid ca 15%, knappast en siffra som i sig är skrämmande. Den nivån kan nog accepteras, och borde accepteras i ett demokratiskt samhälle. Men just av det skälet är den omsvängning som nu ses i de andra ledande partierna anmärkningsvärd och nedslående.

Nu förefaller det som om både S och M, de båda ledande partierna kommer att göra främlingsrädslan till en bärande del i årets valrörelse. Den gångna veckan har utspelen i media i de avseendena varit många. Judarnas situation i europeisk 1930-tals politik, antisemitismen, har i vår tid ersatts av en allmän främlingsrädsla. En attityd som inte sällan drivs av de som har liten eller ingen egen erfarenhet av samarbete med människor med annan kulturell bakgrund.

I Sverige gäller svensk lag, och så skall det vara. Rättstillämpningen och ordningen i det avseendet har de rättsvårdande myndigheterna. Om de inte gör sitt jobb, skall orsaken sökas där. Inte genom att misstänkliggöra de drygt 2 miljoner människor med utländsk bakgrund, och deras barn, vilka kommit till vårt land sedan 1970-talet. Sveriges utveckling hade inte varit i närheten av där den är idag utan den invandringen. Den brottslighet man upplever i vårt land skall bekämpas oberoende av vem som är förövaren. Men då måste också myndigheter och politik skapa de förutsättningarna. Det skall inte var möjligt att internationella stöldligor obehindrat och med fulla billast, skall kunna lämna landet utan kontroll. Straffsatserna för grova brott, och ordningsstörningar måste skärpas oberoende av vem som utför dem.

I ropen på mer av fakta, rekommenderas de som är intresserade att läsa boken “Utan invandring stannar Sverige”. Där återfinns den ekonomiska statistik som vissa politiker borde läst in sig på, istället för att ropa efter den.

I Göteborg, som Moderaterna nu pekar ut som ett illa varande exempel, finns mångfalden som ett självklart inslag i gatubild och näringsliv. Kollektivtrafiken skulle rasa samman utan den mängd förare i kollektivtrafiken som gör den möjlig. De flesta serviceyrken bygger också i allt väsentligt på den arbetskraft som de invandrade innebär. Både stad och näringsliv är helt beroende av det arbete som görs av "invandrad" arbetskraft och deras avkommor.

Och bemanningsföretagen som arbetar med att söka personer till olika verksamheter, vittnar om att svensk företagsamhet och förvaltning, formligen skriker efter personal. Det finns inget gott exempel på att slutna länder i längden blivit framgångsrika.

De länder som ser öppenhet och möjligheter som ledande begrepp är traditionellt alltid de som står som vinnare. Just det borde de politiska partiernas ledningar påminnas om.

2018.02.11

Jarl

Valår 2018

Vi är nu i början på det som den 9 september skall resultera i valen till riksdag, landsting och kommuner. Mycket kommer att debatteras, ett par partier har idag opinionssiffror som gör att de kan ramla ur riksdagen. Bloggen kommer under de kommande månaderna att kommentera delar av den politik som förs i vårt land.

Rimligt är att först notera, att det gamla begreppet att “statens kaka är trygg och säker”, ett talesätt som präglade synen på arbetslivet i årtionden, det begreppet gäller inte i vår tid. De nya kris branscherna är i hög grad kopplade till de offentliga arbetsgivarna i stat, landsting/regioner och kommuner.

I ett riksperspektiv gäller att poliserna flyr yrket därför att arbetsuppgifterna inte upplevs meningsfulla längre och lönerna är otillfredsställande. Rättssäkerheten i samhället är under stark press.

 Militären kan inte rekrytera de antal personer man behöver till det mini försvar som återstår efter 90-talets slakt på vårt militära försvar. Detta samtidigt som analyser varnar för ett ökat militärt hot mot vårt land.

Landstingsfullmäktige i möte.

När det gäller landsting/regioner, så sviktar vården betänkligt. Vårdköerna växer på ett ofta kaosartat sätt. Vårdplatserna dras ner, och personalbristen i vårdens olika yrken blir alltmer akut. Pengarna anses inte räcka till, samtidigt som korruptiva inslag i vårdkedjan stjäl allt mer av vårdens resurser. Enorma belopp som borde kommit sjukvården till del, försvinner i växande byråkratier, och i de bemanningsföretag som till väsentlig del ersatt de betalande landstingen/regionerna som arbetsgivare. Den ekonomistyrning, “New Public Management” som tillämpas i verksamheterna, utpekas som ett stort problem när det gäller att på ett rimligt sätt möta vårdens speciella situationer.

På kommunernas problemlista återfinns i synnerhet situationen i skolorna. Lärarbristen är akut och kommunerna tvingas göra rekryteringsresor till andra länder, för att locka lärare till vårt land. Avhoppen ur yrket är stora, liksom pensionsavgångarna. Samtidigt skapar en i politisk mening splittrad syn på åtgärder för att lösa problemen, ytterligare split i yrkeskåren. Den fria lönesättningen med extra pengar för “förstelärare”, har byggt klyftor mellan de som får och de som inte får, och därigenom fördjupat istället för att minska problemen.

Inom socialtjänsterna sviktar nu personalen inför trycket av allt det arbete som en kraftigt ökad invandring, tillsammans med ökade klyftor i samhället, innebär. Socialtjänsterna har allt svårare att rekrytera folk som vill bära det ansvar det innebär att ta del av “andras bördor”, och söka ge dem hjälp och stöd, i en tid av obalans mellan behov och resurser.

Finns boten för de här problemen, eller är det så att man söker skyla över dem med åtgärder av helt annat slag istället för att angripa de verkliga sakfrågorna? Mer om det i kommande bloggar.

2018.02.04

Jarl

Politisk höst

Det är höst i luften i landet i norr. Riksdagen har öppnat igen och budgeten för kommande valår har presenterats. Som så ofta förr vid S-märkta regeringar, så har man med hjälp av skattehöjningar fyllt på de nationella kassakistorna inför valåret, för att under valåret kunna gödsla olika intressegrupper, och den vägen köpa sig röster. Givet det nuvarande politiska landskapet, kommer säkert S-partiet att med råge passera 30%-gränsen i opinioner och val.

Stefan Löfven, den en gång vanlige knegaren på Hägglunds verkstadsgolv i Örnsköldsvik, har gjort den långa, och osannolika resan därifrån till statsministerposten. Och efter en valpig och osäker start, vuxit sig starkare allteftersom tiden gått. Han framträder nu som den statsman man bör vara, om man med framgång skall klara att leda en regering.

Annorlunda ser det ut i det som tidigare kallades alliansen. En allians som skakas av stora problem. M-partiets ledarskap är under stor stress, efter avhoppen av först Reinfeldt, och senare Anna Kinberg Batra. Ingen självklart lysande stjärna finns att ta över, och partiet dalar i opinionsmätningarna. Nu sedan en tid förpassat till 3-platsen i storlek i landet.

SD, partiet som inget av de etablerade velat erkänna och samverka med, har nu klivit fram som landets näst största parti. Utestängningen och demoniseringen från de etablerade partierna har, rätt eller fel, inte lyckats. Och resultatet har istället blivit att man med offerkoftan på, och kritiken mot invandringspolitiken, fått alltmer av folkets sympati.

Det liberala partiet, åtminstone till namnet, styrs fortfarande av majoren Björklund. Trots ett 10-årigt ledarskap har han inte förmått att lyfta partiet, och den utmanare han under någon månad nu haft om ledarskapet, Birgitta Ohlsson lämnar nu politiken. Det är synd, hon hade troligen med sina starka liberala rötter, och sin förmåga att lyfta budskapen, blivit den förändring partiet behöver.

Nu framstår det gamla bondepartiet Center, alltmer för många som det egentliga liberala partiet. I synnerhet syns det i invandringspolitiken. Där är partiet det ledande i synen på hur människor som flyr krig och elände skall tas emot och behandlas. Och det området kliver alltmer fram som det viktigaste i det kommande valet.

Mycket finns att tillägga, men bloggen får stoppa där. Sannolikheten att alliansen skall överleva valet 2018, är nog lika stor som att den spricker. I ett sådant scenario kommer vi kanske få se den mittenkoalition Löfven drömde om i förra valet, nämligen en samverkan S+L+C. Kvar som opposition blir då på högerkanten SD+M+Kd.

Återstår också frågan om alla de nuvarande partierna klarar 4%-spärren i det kommande valet. Det är heller ingen självklarhet.

2017.09.21

Jarl