söndag, februari 04, 2018

Valår 2018



Vi är nu i början på det som den 9 september skall resultera i valen till riksdag, landsting och kommuner. Mycket kommer att debatteras, ett par partier har idag opinionssiffror som gör att de kan ramla ur riksdagen. Bloggen kommer under de kommande månaderna att kommentera delar av den politik som förs i vårt land.

Rimligt är att först notera, att det gamla begreppet att “statens kaka är trygg och säker”, ett talesätt som präglade synen på arbetslivet i årtionden, det begreppet gäller inte i vår tid. De nya kris branscherna är i hög grad kopplade till de offentliga arbetsgivarna i stat, landsting/regioner och kommuner.

I ett riksperspektiv gäller att poliserna flyr yrket därför att arbetsuppgifterna inte upplevs meningsfulla längre och lönerna är otillfredsställande. Rättssäkerheten i samhället är under stark press.

 Militären kan inte rekrytera de antal personer man behöver till det mini försvar som återstår efter 90-talets slakt på vårt militära försvar. Detta samtidigt som analyser varnar för ett ökat militärt hot mot vårt land.
Landstingsfullmäktige i möte.

När det gäller landsting/regioner, så sviktar vården betänkligt. Vårdköerna växer på ett ofta kaosartat sätt. Vårdplatserna dras ner, och personalbristen i vårdens olika yrken blir alltmer akut. Pengarna anses inte räcka till, samtidigt som korruptiva inslag i vårdkedjan stjäl allt mer av vårdens resurser. Enorma belopp som borde kommit sjukvården till del, försvinner i växande byråkratier, och i de bemanningsföretag som till väsentlig del ersatt de betalande landstingen/regionerna som arbetsgivare. Den ekonomistyrning, “New Public Management” som tillämpas i verksamheterna, utpekas som ett stort problem när det gäller att på ett rimligt sätt möta vårdens speciella situationer.
På kommunernas problemlista återfinns i synnerhet situationen i skolorna. Lärarbristen är akut och kommunerna tvingas göra rekryteringsresor till andra länder, för att locka lärare till vårt land. Avhoppen ur yrket är stora, liksom pensionsavgångarna. Samtidigt skapar en i politisk mening splittrad syn på åtgärder för att lösa problemen, ytterligare split i yrkeskåren. Den fria lönesättningen med extra pengar för “förstelärare”, har byggt klyftor mellan de som får och de som inte får, och därigenom fördjupat istället för att minska problemen.

Inom socialtjänsterna sviktar nu personalen inför trycket av allt det arbete som en kraftigt ökad invandring, tillsammans med ökade klyftor i samhället, innebär. Socialtjänsterna har allt svårare att rekrytera folk som vill bära det ansvar det innebär att ta del av “andras bördor”, och söka ge dem hjälp och stöd, i en tid av obalans mellan behov och resurser.

Finns boten för de här problemen, eller är det så att man söker skyla över dem med åtgärder av helt annat slag istället för att angripa de verkliga sakfrågorna? Mer om det i kommande bloggar.

2018.02.04

Jarl