Valår 2018

Vi är nu i början på det som den 9 september skall resultera i valen till riksdag, landsting och kommuner. Mycket kommer att debatteras, ett par partier har idag opinionssiffror som gör att de kan ramla ur riksdagen. Bloggen kommer under de kommande månaderna att kommentera delar av den politik som förs i vårt land.

Rimligt är att först notera, att det gamla begreppet att “statens kaka är trygg och säker”, ett talesätt som präglade synen på arbetslivet i årtionden, det begreppet gäller inte i vår tid. De nya kris branscherna är i hög grad kopplade till de offentliga arbetsgivarna i stat, landsting/regioner och kommuner.

I ett riksperspektiv gäller att poliserna flyr yrket därför att arbetsuppgifterna inte upplevs meningsfulla längre och lönerna är otillfredsställande. Rättssäkerheten i samhället är under stark press.

 Militären kan inte rekrytera de antal personer man behöver till det mini försvar som återstår efter 90-talets slakt på vårt militära försvar. Detta samtidigt som analyser varnar för ett ökat militärt hot mot vårt land.

Landstingsfullmäktige i möte.

När det gäller landsting/regioner, så sviktar vården betänkligt. Vårdköerna växer på ett ofta kaosartat sätt. Vårdplatserna dras ner, och personalbristen i vårdens olika yrken blir alltmer akut. Pengarna anses inte räcka till, samtidigt som korruptiva inslag i vårdkedjan stjäl allt mer av vårdens resurser. Enorma belopp som borde kommit sjukvården till del, försvinner i växande byråkratier, och i de bemanningsföretag som till väsentlig del ersatt de betalande landstingen/regionerna som arbetsgivare. Den ekonomistyrning, “New Public Management” som tillämpas i verksamheterna, utpekas som ett stort problem när det gäller att på ett rimligt sätt möta vårdens speciella situationer.

På kommunernas problemlista återfinns i synnerhet situationen i skolorna. Lärarbristen är akut och kommunerna tvingas göra rekryteringsresor till andra länder, för att locka lärare till vårt land. Avhoppen ur yrket är stora, liksom pensionsavgångarna. Samtidigt skapar en i politisk mening splittrad syn på åtgärder för att lösa problemen, ytterligare split i yrkeskåren. Den fria lönesättningen med extra pengar för “förstelärare”, har byggt klyftor mellan de som får och de som inte får, och därigenom fördjupat istället för att minska problemen.

Inom socialtjänsterna sviktar nu personalen inför trycket av allt det arbete som en kraftigt ökad invandring, tillsammans med ökade klyftor i samhället, innebär. Socialtjänsterna har allt svårare att rekrytera folk som vill bära det ansvar det innebär att ta del av “andras bördor”, och söka ge dem hjälp och stöd, i en tid av obalans mellan behov och resurser.

Finns boten för de här problemen, eller är det så att man söker skyla över dem med åtgärder av helt annat slag istället för att angripa de verkliga sakfrågorna? Mer om det i kommande bloggar.

2018.02.04

Jarl

Tänk positivt i regionfrågan.

Frågan om ett regionalt parlament för de fyra nordliga länen engagerar. I länspressen kan vi läsa fyra norrbottniska politiker i ett ordrikt inlägg och med fokus endast på sjukvården uttala sina farhågor. Enligt dem väntar en katastrof runt hörnet om samarbetet och skapandet av en norrländsk politisk regionbildning blir verklighet.

Regionbildningen i Sverige startade för 10 år sedan med bildandet av region Västra Götaland, för att sedan också följas av bildandet av region Skåne. Har då dessa regioner drabbats av de katastrofer de norrbottniska skribenterna förutskickar?

Jag tar fram Socialstyrelsens och SKL: s 180 sidor tjocka Öppna jämförelser och går igenom tabell efter tabell. Inget tyder på att de boende i de områdena har en sämre sjukvård än den vi har i vårt län. Ur region Skånes skrift ”Att regionalisera med framgång” kan man läsa följande citat,

Regionen är en framgångssaga, som visar att det går att skapa förändringar underifrån bara man samverkar, har tydliga mål och uthållighet.

För oss som följt debatten i landet är det ingen hemlighet att sjukvården oavsett om organisationen kallas landsting eller region har ett behov av ständig anpassning. Tror någon att den processen skulle upphöra om den nuvarande organisationen bestod, eller för den delen om staten tog över ansvaret och fjärrstyrde sjukvården?

Bakgrunden till norrbottenpolitikernas tveksamhet kan nog istället sökas på ett långt mer pekuniärt område. Landstingsskatten i norrbotten är 9,42 kronor att jämföra med 10,60 i vårt landsting. Det innebär att för en genomsnittsfamilj med tillsammans 500 000 kronor i beskattningsbar inkomst, landstingsskatten är 5000 kronor högre i vårt län.

Norrbotten klarar sjukvården i ett långt större län, med i stort sett samma befolkningsunderlag och med fem sjukhus till en betydande lägre kostnad för skattebetalarna än fallet är i vårt betydligt mindre län med endast tre sjukhus. Visst kan det finnas skäl för norrbottningarna att ur ett rent ekonomiskt perspektiv fundera över om det är klokt att liera sig med den som är ”sämst i klassen” av rädsla för att få bära deras problem och en höjd skatt, men säg då det.

Regiontanken bygger på så mycket mer än bara sjukvården. Dit hör också ansvaret för näringslivsutveckling, turistfrågor, infrastruktur och kultur. Allt områden där vi i norr har gemensamma intressen att bevaka och driva.

Varför inte lyfta blicken och tänka positivt. Nog är det väl bättre att bejaka samarbete och utveckling, än att förstärka gränserna mellan länen.

2008.01.09
Jarl Strömbäck
Landstingspolitiker
Relingsvägen 22
891 78 mBonässund
070-6727669
http://liberalavindar.blogspot.com