Almedalen och pensionsfrågan

Så är då årets upplaga av Almedalsveckan över. En fråga som borde haft stor plats på dagordningen, men inte fick den uppmärksamheten, var utvecklingen av pensionerna i vårt land. Ändå berör den punkten såväl ung som gammal.

För de unga handlar det om vilka garderingar i form av eget sparande man måste bygga upp, när det offentliga utbetalandet sjunker ner mot 40% av tidigare lön, vilket är prognos för utvecklingen. I sig en märklig utveckling i ett land som anser sig värna om den allmänna och omfattande välfärden.

För de äldre handlar det om att få upprättelse för den plundring av pensionsfonderna som var utgångspunkten i det så kallade nya pensionssystem, som skapades sent 90-tal. En förändring som i grunden baserade sig på statens behov av att låna ur ATP-fonderna för att citera dåvarande statsministern Göran Persson. Men ett lån som aldrig betalats tillbaka ens till någon del, och som under alliansregeringens tid kompletterades med högre beskattning av de låga pensionerna, än arbetsinkomster.

I retorikens landskap fladdrar märkliga uttryck förbi. När nuvarande statsministern Löfven talat om att löner på 15000 sek/månad är orimliga som grund för skälig levnadsnivå, borde väl det också gälla de som troget under ett långt arbetsliv betalat in sina skatter till samhället. Men verkligheten är den att den statliga pension som utbetalas för de allra flesta ligger klart under den nivån. Nog är det en trist utveckling i välfärdssamhället, att allt fler äldre falller under det som kallas fattigdomsgränsen enligt EU-s normer.

När det politiska systemet sviker, återstår att stödja de organisationer som verkar för att tydliggöra de här problemen. I det arbetet borde gammal som ung, man som kvinna ha gemensamma intressen att bevaka.

2016.07.12

Jarl Strömbäck

SPF Seniorerna