Välfärdspartiet 2.

Det här avsnittet borde få bära som namn ”Det stora sveket”. Det skall handla om en av de smutsigaste politiska beslut som tagits i vårt land. Beslut som direkt eller indirekt berör oss alla. Beslut som togs utan normalt remissförfarande, för att slippa den kritiska granskning en sådan skulle ha fört till. Och beslut som nu påverkar det politiska klimatet mer för var månad, för vart år som går.

Låt oss gå tillbaka till senare delen av 1980-talet. S regerade och kanslihushögern (som den kallades) dominerade under ledning av Kjell-Olof Feldt, finansministern. Landets ledning sökte en ny identitet, ett närmande till EU. Men för att åstadkomma det, måste en rad krav uppfyllas, dit hörde avregleringar på områden som valutarestriktioner, dit hörde synen på rörlighet mellan länderna. Saker som var knutna till EU-s s.k. fyra friheter.

När den inlåsning av valutamarknaden i vårt land som varat i årtionden släpptes, skapade det en yra som skulle få tyskar och engelsmän att tala om de galna svenskarna. Årtiondens inlåsta besparingar blev plötsligt lösläppta för spekulativa investeringar. Valutan flödade ut ur vårt land, och landets ekonomi blev alltmer pressad. Det blev regeringskris, 1991 fick borgerligheten chansen att bilda regering, men ärvde naturligtvis samma problem. I sina försök att försvara den svenska kronans värde, brändes ytterligare miljardernas mångfald innan man gav upp och lät kronan flyta fritt. Den upplevelsen förde S tillbaka till ledarskapet 1994, men fortfarande med en usel ekonomi i landet.

Den förslagne Göran Persson som nu fick chansen har för initierade förklarat hur han definierade var han skulle finna en lösning på underskotten i statens budget. Han såg de besparingar som gjorts i pensionsfonderna, där fanns pengarna och nu gällde det att få till en överenskommelse över blockgränserna, alla var ju plågade av samma problem?

Så kom det sig att man helt plötsligt förklarade att AP-fonderna inte var tillräckliga för att klara pensionerna på sikt, men samtidigt kunde man plundra dem på 258 miljarder, tanken var att man skulle ta ytterligare 100 miljarder vilket ännu inte har skett. För att dölja sitt svek konstruerade man fantasiscenarior där avkastningen på återstående belopp skrevs upp på ett sätt som saknade relevans i verkligheten.

Resultatet ser vi i återkommande minskningar av pensionerna. I att alltfler äldre hamnar under det som kallas EU-s fattigdomsgräns, och att klyftorna i landet mellan de arbetande och de som har arbetat ständigt ökar. De som nu rycker på axlarna och tycker det inte berör dem, kommer att få ett grymt uppvaknande den dagen de själva skall lyfta sin pension.

Det här har naturligtvis inte skett helt utan kritik. Initierade personer har skrivit böcker om sveket, KG Scherman och Joel Dahlberg bland annat. Det stora pensionärskollektivets representanter kräver omtag när det gäller i stort sätt hela tanken bakom pensionssystemet. Enskilda som drabbas ses återkommande i medias debattspalter, men i riksdagen har man hittills sökt tysta ner frågan.

Ur de här skeendena, och med den verkligheten har också SPI-välfärdspartiet växt fram, buret av förvissningen att vårt land som välfärdsland nu hotas.

Mer om det kommer.

2014.06.29

Jarl Strömbäck