Julvecka

Ljum och stilla morgon denna i staden vid älven. Det är julvecka och mycket skall hinnas med innan helgens firande. I morgonmörkret är rushen den vanliga till bussarna som skall ta de många till sina arbeten. Luften är riktigt skön att inandas på morgonpromenaden, och ljusen glimmar från fönster och dekorationer. Det är riktigt vackert.

I nyhetsflödet denna tid skall höga vederbörande hålla sina jultal. Från den nationella nivån kommer bud om justeringar i det pensionssystem man raserade för 20 år sedan, och som gjort något 100 000-tal svenska pensionärer till fattigpensionärer med allt vad det innebär. I många fall nöd och hemlöshet. Allt för att ATP-fonderna plundrades på det ofantliga beloppet 256 miljarder sek. Pengar som behövdes i statskassan efter några år med usel politisk ledning i landet.

Men det ”lånet” är det ingen som vill kännas vid längre. Nu lappas och lagas i systemet, någon 100-lapp upp i pensionerna, när behovet handlar om 1000-lappar. En tröst i den bedrövelsen är ändå att medvetenheten ökat att det kommer att gälla även för de som ännu har många år kvar i arbetslivet. Det svider att få en pension som är mindre än 50% av tidigare lön från den ena månaden till den andra. Så ser nu prognoserna ut.

Och i det stora landet i väster annonserar den Trumpske ledaren och krigshetsaren att militarismen skall tillskjutas väldiga belopp. PÅ bekostnad av vad meddelas inte, men följer man de mediala rapporterna från det stora landet, så är mönstret tydligt. Det blir de stora massorna som får se sina trygghetssystem krympa och raderas ut för att ge utrymme för militarismen och krigsförberedelserna. Inte underligt att alltfler nu börjar jämföra utvecklingen i USA med den i Tysklands 1930-tal.

Vacker morgon, möten väntar. Årsberättelser skall arbetad fram. Bokslut göras och samtidigt klappar inför julen inköpas. Och innan dagen är slut kanske granen är prydd med hjälp av två glada och pigga flickor.

Barn och barnbarn är stora glädjekällor.

2017.12.19

Jarl

Pensionsfrågan tar plats?

Sommarstiltje efter Almedalen, men ändå inte. Nu börjar partierna positionera sig inför det kommande valåret, och i det ligger att identifiera goda valfrågor, frågor som kan locka väljarna. När nu kändisjournalisten Elisabeth Höglund pensionerats från SvT vid 72 år ålder har hon också gjort en obehaglig upptäckt. Efter att ha lyft en lön på 45.000sek/månad, får hon nu 13000 sek/månad i pension, och också här ett ovälkommet uppvaknande.

Hon är knappast den som drabbas hårdast. Den grupp som verkligen får vända på varje krona är de ensamstående kvinnor som i de på 90-talet plundrade ATP-fonderna och omställningen av pensionssystemet blev de stora förlorarna.

Det råder en märklig historielöshet i den här frågan, ändå är sambanden så tydliga. Efter bankkrisen tidigt 90-tal, kris i den svenska ekonomin och skenande arbetslöshet kom 1994 socialdemokraterna till makten. Finansminister blev Göran Persson, och bevingade är de negativa synpunkter på finanshajarna i USA, han besökte som ett led i att utforska olika alternativa finansieringsmöjligheter.

Tillbaka i Sverige blev istället alternativet att använda sig av de stora kapitaluppbyggnader som gjorts i ATP-systemet efter dess införande 1958. Väl där i tanken, så förankrades arbetet med omställningen genom ett samarbete med den tidigare borgerliga regeringens partier. Argumentet att ATP-systemet inte var hållbart faller på sin egen orimlighet, om så vore skulle man väl inte ha plundrat fonderna på 256 miljarder Sek.

Och argumentet att staten övertog ansvaret för sociala pensioneringar är likaså irrelevant, ATP-systemet var aldrig byggt för sociala pensioneringar, de var löntagarnas allmänna pensionssystem.

Nu står man där med facit in hand, men duckar för historiken.  Att nu allt fler vänder sig till ytterlighetspartier i sitt sökande är en följd av de etablerade partiernas förlorade trovärdighet. Det gäller också de många äldre som ser sitt liv raseras i samband med pensioneringen.

2017.07.16

Jarl

Pensionsbluffen

På senare tid har riksmedia börjat att på allvar ta upp frågorna om pensionernas utveckling i sin rapportering och undersökande journalistik. Det är inte en dag för tidigt, givet att det blir allt tydligare vad resultatet av den för snart 20 år sedan gorda pensionsöverenskommelsen fört med sig. En utveckling som på sikt kommer att ge Sverige ett av de sämsta pensionssystemen inom EU.

När man sedan läser kommentarsfälten i frågan på sociala medier är det frapperande i hur hög grad de är direkt korkade, präglade av fördomar istället för kunskap. Sanningen bakom den utveckling som gör alltfler, i synnerhet kvinnor till fattigpensionärer, är att regeringen under Göran Persson på 90-talet behövde förstärka statskassan efter år av stora underskott. Pengarna som behövdes fanns i ATP-fonderna, men för att ta av dessa måste man omkonstruera pensionssystemet. I interna kretsar använde dåvarande statsministern Göran Persson enligt närvarande vittnen följande argument“vi vet vad vi vill ha, sedan är det bara att konstruera argumenten därefter”. Resultatet har vi facit på idag när nu ca 350.000 personer, flertalet kvinnor nu har pensioner som är lägre än den av EU definierade fattigdomsgränsen. En gräns som ligger långt under det belopp om 15.000 sek per månad som regeringen uttalat är alltför lite för att klara sig på.

Att det var ett galet sätt att hantera pensionskapitalet har initierade personer vittnat om i bokform och debatt, bland annat KG Scherman som i rollen som ledande tjänsteman fanns med i omställningsarbetet, och journalisten Joel Dahlberg i sin bok med titeln “Pensionsbluffen”.

Att kvinnorna nu blivit de stora förlorarna är ingen slump. Det är en naturlig följd av att pensionerna nu relateras till arbetslivets hela längd, istället för de 15 bästa åren. Det innebär med automatik att de som varit hemma med familj och barn blir de stora förlorarna efter pensionsöverenskommelsen. Var finns kvinnorörelsen och synen på jämlikhet i det agerandet?

Utvecklingen på pensionsområdet är det största svek politiken utsatt vårt land och folk för i modern tid.

2016.12.09

Jarl Strömbäck

fd Distriktsordförande SPF Seniorerna Västernorrland

Östra Eriksbergsgatan 100

41764 Göteborg

070 6727669

Pensionssystemet leder fel

När detta skrivs är det mindre än 2 veckor till valdagen. Många har redan förhandsröstat, och partiernas prioriteringar har tydliggjorts. I det finns en hel del att notera, inte minst för de 26% av de röstberättigade som är 65+. Den del av medborgarna som de senaste åren fått se en sjunkande pension och en högre beskattning än de som är i arbetsför ålder.

Nog brukar vårt land berömma sig om att vara bäst, men det blir absurt när det också kommer att gälla hög beskattning av den del av befolkningen som kallas pensionärer. De organisationer som företräder de äldre berömmer sig gärna över det stora engagemang man har i den här frågan, och visst har man gjort sitt för att lyfta pensionsfrågorna. Men ser man till partiernas anföranden och valmanifest så finns mycket lite att hämta där. Ointresset är lika stort, som tilltron att de äldre ändå röstar som de alltid har gjort.

Besluten i politiska frågor avgörs i de politiska församlingarna. Med den splittring som finns i äldrekollektivet finns ingen framgång i sikte. Alternativet heter anknytning till ett parti som ser äldrefrågorna som prioriterade. Där borde SPI-Välfärden vara det givna alternativet med sina rötter djupt förankrade i de äldres situation.

I de inlägg som företrädare för den nu gällande ordningen på området pensioner gör (exempelvis Thomas Eneroth ÖA 2/9) sprider man direkt felaktiga påståenden. Det blir påfallande när man försvarar plundringen av AP-Fonderna med att pengarna behövdes för att betala sociala kostnader i form av förtidspensioner orsakade av sjukdom, missbruk, etc. AP- fonderna var avsedda för ålderspensionerna när de skapades, hade de fått förbli så hade inga minskningar av pensionerna varit nödvändiga.

Det nuvarande pensionssystemet leder bort från den välfärd tidigare generationer kämpat för. SPI-Välfärden vill ha ändring på den utvecklingen.

2014.09.03

Jarl Strömbäck

SPI-Välfärden visar korten

Ordföranden i SPRF, Jöran Rubensson tar i ett inlägg i ST den 13.7 under rubriken ”pensionärernas viktigaste val” upp frågan om pensionernas negativa utveckling i samhällekonomin, liksom den orättfärdiga beskattningen av pensioner.

Hans argumentering är klar och tydlig, och speglar de synsätt som en mycket stor majoritet av berörda också har. Utveckling som leder till att armodet sprider sig snabbt bland de äldre. En utveckling som vi som arbetar inom SPI-Välfärden också anser skadlig både för samhällsekonomin och enskilda som drabbas. Och en utveckling som leder till social stress med risk för att grupp ställs mot grupp, generationskontraktet upphävs.

Det borde inte blivit så. När ATP beslutades 1958, var det en numera bortgången generation som tog besluten som stöd för sina barn, 40-talisterna och efterkommande. Man ville ge dem en trygg plattform för framtiden. Ungefär vid samma tid började de första 40-talisterna arbeta, och eftersom den generationen var stor, blev det ett stort överskott i inbetalningarna av pensionsmedel, vilka kom att samlas i AP-fonden. Allt som en reserv när den generationen påbörjade sin pensionering.

KG Scherman, på sin tid ledande tjänsteman i rollen som generaldirektör i Riksförsäkringsverket, har i nyutkomna boken ”Pensioner på Villovägar”, beskrivit skeendena när man å ena sidan hävdade att AP-fonderna inte räckte till, som skäl för förändringar. Å andra sidan, och trots det tog ut 258 miljarder ur fonderna för att täcka underskott i statens budget. Utan det ”rånet”, hade minskningarna av pensionerna som nu sker återkommande, inte behövts.

Den mekanism som kallas ”bromsen”, och som ensidigt gör pensionärerna till förlorare om samhällsekonomin sviktar, är unik. Den förekommer inte i något annat land enligt Schermans redogörelse.

SPI-Välfärden visar gärna korten. Vi anser liksom de fem pensionsförbunden att pensionssystemet  i sin nuvarande form måste göras om. Den s.k. pensionärskatten skall omedelbart tas bort. De är orättfärdigt, kränkande för de som drabbas. Det tar inte sociala hänsyn, och det kommer i förlängningen att skapa stora problem i samhället i stort.

2014.07.20

Jarl Strömbäck

Gruppledare SPI-Välfärden

Relingsvägen 22

89178 Bonässund

070 6727669

De äldre är en resurs

Vår har blivit till sommar, nationaldagen har firats med pompa och ståt. Vi som tittade på SvT-s firarprogram fick ta del av landets i år finaste tal i det diplomaten och snart 74-årige Jan Eliasson höll från skansens scen.

Den kommande veckan kommer Sveriges

Äldreboende

Pensionärsförbund (SPF) att mötas till kongress. Många är de frågor som skall avhandlas under de 3 dagar mötet varar. En fråga med särskild vikt är den om hur samhället ser på de äldre och deras roll. Den på sin tid ledande S-politikern Pär Nuder betecknade ju gruppen äldre som ett köttberg samhället hade problem med. Och återkommande kan man läsa artiklar där man problematiserar hela kollektivet. Är det en rättvisande bild?

Av de handlingar som föreligger inför kongressen framgår att i landet i sin helhet finns 88000 platser i särskilda boenden. Sett mot hela pensionärskollektivet utgör det 5 %. Sett som del av landets hela befolkning om drygt 9,6 miljoner, utgör det ca 1 % av befolkningen.

Med andra ord klarar sig 95 % av äldrekollektivet med litet eller inget kommunalt stöd vid varje given tid. Varför envisas då politikens företrädare att utmåla de äldre som en börda svår att bära?

Borde man inte istället lyfta fram det mycket stora samhällsarbete som de äldre utför i föreningar, som anhörigvårdare och på andra sätt. Borde man inte också tydliggöra att de äldre de facto betalar mer av sin lön i skatt, än den yngre generationen. Varför denna orättvisa?

Och borde man inte erkänna att det pensionssystem som skapades under 90-talet, har blivit en fattigdomsfälla för både nuvarande och kommande generationer. Ett pensionssystem som de äldres representanter i samverkan tydligt vänder sig mot och vill ha förändrat.

Det ligger en skrämmande människosyn i att beskriva den generation som burit fram vårt land till det välstånd vi har idag, som ett problem. Det är istället så att den gruppen är en oerhört viktig tillgång i samhällsarbetet, något som också ledande politiker borde erkänna. Jan Eliasson är i det sammanhanget ett lysande exempel på detta.

2014.06.07

Jarl Strömbäck

Distriktsordförande SPF Västernorrlnad