Sommarstiltje efter Almedalen, men ändå inte. Nu börjar
partierna positionera sig inför det kommande valåret, och i det ligger att
identifiera goda valfrågor, frågor som kan locka väljarna. När nu
kändisjournalisten Elisabeth Höglund pensionerats från SvT vid 72 år ålder har
hon också gjort en obehaglig upptäckt. Efter att ha lyft en lön på
45.000sek/månad, får hon nu 13000 sek/månad i pension, och också här ett
ovälkommet uppvaknande.
Hon är knappast den som drabbas hårdast. Den grupp som
verkligen får vända på varje krona är de ensamstående kvinnor som i de på
90-talet plundrade ATP-fonderna och omställningen av pensionssystemet blev de
stora förlorarna.
Det råder en märklig historielöshet i den här frågan, ändå
är sambanden så tydliga. Efter bankkrisen tidigt 90-tal, kris i den svenska
ekonomin och skenande arbetslöshet kom 1994 socialdemokraterna till makten.
Finansminister blev Göran Persson, och bevingade är de negativa synpunkter på
finanshajarna i USA, han besökte som ett led i att utforska olika alternativa
finansieringsmöjligheter.
Tillbaka i Sverige blev istället alternativet att använda
sig av de stora kapitaluppbyggnader som gjorts i ATP-systemet efter dess
införande 1958. Väl där i tanken, så förankrades arbetet med omställningen
genom ett samarbete med den tidigare borgerliga regeringens partier. Argumentet
att ATP-systemet inte var hållbart faller på sin egen orimlighet, om så vore
skulle man väl inte ha plundrat fonderna på 256 miljarder Sek.
Och argumentet att staten övertog ansvaret för sociala
pensioneringar är likaså irrelevant, ATP-systemet var aldrig byggt för sociala
pensioneringar, de var löntagarnas allmänna pensionssystem.
Nu står man där med facit in hand, men duckar för
historiken. Att nu allt fler vänder sig
till ytterlighetspartier i sitt sökande är en följd av de etablerade partiernas
förlorade trovärdighet. Det gäller också de många äldre som ser sitt liv
raseras i samband med pensioneringen.
2017.07.16
Jarl
