söndag, juli 16, 2017

Pensionsfrågan tar plats?






Sommarstiltje efter Almedalen, men ändå inte. Nu börjar partierna positionera sig inför det kommande valåret, och i det ligger att identifiera goda valfrågor, frågor som kan locka väljarna. När nu kändisjournalisten Elisabeth Höglund pensionerats från SvT vid 72 år ålder har hon också gjort en obehaglig upptäckt. Efter att ha lyft en lön på 45.000sek/månad, får hon nu 13000 sek/månad i pension, och också här ett ovälkommet uppvaknande.

Hon är knappast den som drabbas hårdast. Den grupp som verkligen får vända på varje krona är de ensamstående kvinnor som i de på 90-talet plundrade ATP-fonderna och omställningen av pensionssystemet blev de stora förlorarna.




Det råder en märklig historielöshet i den här frågan, ändå är sambanden så tydliga. Efter bankkrisen tidigt 90-tal, kris i den svenska ekonomin och skenande arbetslöshet kom 1994 socialdemokraterna till makten. Finansminister blev Göran Persson, och bevingade är de negativa synpunkter på finanshajarna i USA, han besökte som ett led i att utforska olika alternativa finansieringsmöjligheter.



Tillbaka i Sverige blev istället alternativet att använda sig av de stora kapitaluppbyggnader som gjorts i ATP-systemet efter dess införande 1958. Väl där i tanken, så förankrades arbetet med omställningen genom ett samarbete med den tidigare borgerliga regeringens partier. Argumentet att ATP-systemet inte var hållbart faller på sin egen orimlighet, om så vore skulle man väl inte ha plundrat fonderna på 256 miljarder Sek.

Och argumentet att staten övertog ansvaret för sociala pensioneringar är likaså irrelevant, ATP-systemet var aldrig byggt för sociala pensioneringar, de var löntagarnas allmänna pensionssystem.



Nu står man där med facit in hand, men duckar för historiken.  Att nu allt fler vänder sig till ytterlighetspartier i sitt sökande är en följd av de etablerade partiernas förlorade trovärdighet. Det gäller också de många äldre som ser sitt liv raseras i samband med pensioneringen.



2017.07.16

Jarl