Höstens månad oktober. Ömsom dagar med
strålande sol och värme, ömsom de med regn och blåst. Och de vackra färgernas
årstid. Nu lyser nejden upp av bladens alla nyanser, och färgar av sig på den
mark de ramlar ner på. Visst finns det anledning att se positivt på hösten
också.
Ute i den stora världen driver svallvågorna av
motsättningar, för att emellertid dämpas av andra krafter. De spanska
motsättningen mellan det “rika” Katalonien, och den spanska staten har
tillfälligt i vart fall, dämpats. Sönderfallet stoppats för stunden. Ett
sönderfall som med sina konsekvenser kunde rasera hela det arbete som ligger
bakom EU-tanken. Fred, frihet och samarbete.
Europa med sin erfarenhet av återkommande krig
under 1900-talet, borde ha alla skäl att värna om det samarbete som är EU-s
primära mål. Och EU har alla skäl att fortsätta att värna om sina provinser för
att balansera det motstånd som lokalt blossar upp drivet av nationella
demagoger.
På hemmaplan lyfts återkommande det faktum att
allt fler vittnar om det trauma det innebär att efter ett långt arbetsliv bli
pensionär. Men sällan eller aldrig ser man någon i media som vill lyfta orsaken
till att det ser ut så. Ändå är den så uppenbar för de som vill förstå. Man
talar om att pensionssystemet måste förstärkas, men inte varför det urholkats.
Den massiva plundringen av pensionssystemet som skedde sent 90-tal, lämnas
därför i stort sett okommenterad.
ATP skapat sent 1950-tal, står för begreppet
allmän tjänstepension, en pension som skulle utbetalas till de som intjänat den
genom arbete. Den var aldrig avsedd att användas för andra sociala ändamål.
ATP-fonderna växte också snabbt. Utbetalningarna byggde på 30 tjänsteår, och
vid 80-talets slut var fonderna mycket stora, samtidigt som landet gick in i
den ena ekonomiska krisen efter den andra. Kriser orsakade både av S-märkta och
av den borgerliga regeringen 1991-94.
När Göran Persson tillträdde som
finansminister 1994, hade han den besvärliga uppgiften att få ordning på
statens finanser. Man behövde få in ökade skatter för att klara statens
åtaganden, och skattebaserna diskuterades. Kunde man öka skatterna på de 3
F-en, flaskan, fastigheter och fattigt folk? Skatteflykten ur landet hade efter
avregleringen av valuta hanteringen, en del av EU-förutsättningarna, varit mycket
stor. Pengar som tidigare varit inlåsta genom vår valutakontroll, flödade nu ut
till mer eller mindre lyckade investeringar i Europas olika länder. Kvar stod
landet med en för tillfället eroderad ekonomi och skattebas.
Men pengar fanns i ATP-fonderna, man måste
bara komma åt dem på något sätt. En pensionsgrupp tillsattes med ledamöter för
riksdagens partier utom V och Mp. Målet att styra över en väsentlig del av
fondernas tillgångar till statskassan, men vilka argument skulle man använda?
Centerns tidigare minister både i regeringen 91-94 och i EU, Karl-Erik Olsson,
vittnade unde sina år som ordförande för SPF om hur det gick till.
Man konstruerade ett antal falska påståenden,
vilka sedan fick utgöra grunden för plundringen av ATP-fonderna på det ofattbart
stora beloppet, 256 miljarder Sek.
Argumenten var att staten genom detta skulle
överta ansvaret för förtidspensioner och sjukpensioner, något som aldrig varit
ATP-systemets skyldighet, utan en del av
det allmänna välfärdssystemet.
ATP- systemet blev på det sättet dränerat på
det som skulle gett 40-50 talisterna en tryggad pension. Till den misär som nu
många, framför allt ensamstående kvinnor drabbas av vid pensioneringen, hör
också den ändring av intjänade tiden som följde med det nya pensionssystemet.
Istället för de 30 bästa åren som grund för utbetalningen, blev det nu
arbetslivet i sin helhet som blev grundande för pensionens storlek.
Att pensionärsorganisationerna nu hävdar att
pensionssystemet är underfinansierat är inte svårt att inse. Men nog är det
märkligt att de, liksom media inte besvärar sig med att också ge anledningen
den historiska förankring som skapat problemen, och kräva att ansvar tas för de
besluten.
2017.10.14
Jarl S
