Högsommartid

Högsommarvärme och juli månad. Sommaren när den är som bäst. Skärgårdens bad och fina vikar är lockande mål för många, ett sätt att söka svalka. Kulturen lockar med sina utställningar och evenemang, träbåtsfestivalen i Skärhamn är ett sådant som lockar många tusen åskådare årligen. Dagens fina väder kommer säkert att få många att köra ut på Tjörn denna fina helg, för att beskåda båtarna och umgås med andra.

Och i Almedalen avslutas i helgen den årliga politiska manifestationen, också den gynnad av fint väder och rekordpublik detta valår. Partiledarna har haft sina dagar, svetsaren från Hägglunds i Övik, numera statsministern Stefan Löfven har fått en del kritik i den här bloggen. Dags då att den här gången visa uppskattning och respekt för det tal han höll i torsdags (5/7). Det var ett känsloladdat tal, men också ett statsmannamässigt tal. Får han stöd i riksdagen för den inriktning av politiken han flaggar för, då finns det mycket gott hopp om en förändring där trygghet och välfärd åter blir honnörsord och politiska mål.

Utmaningarna är stora, och kräver långt mer än duktiga talskrivare. Löfvens tal och inriktning kan mycket väl lyfta partiet upp mot 30%-strecket, men hur kommer den majoritet se ut som skall regera efter höstens val?

Missnöjespartiet SD gör så gott man kan för att tvätta bort den stämpel man fått om att bara vara ett främlingsfientligt parti, något som de övriga partierna hela tiden vräker över SD. Alliansens partier är splittrade i synen på SD, ett parti som ser ut att bli vågmästare efter höstens val. Den splittringen kan mycket väl resultera i att alliansen spricker när det blir dags att bilda regering efter höstens val. Kanske vore det mer av en möjlighet än ett hot detta speciella valår.

Och i landets andra stad är det kommunala valet en kraftmätning mellan de etablerade partierna och västlänken, och den majoritet som inte vill ha västlänken med dess enormt stora påverkan på staden under de kommande 10 åren, och de som som vill lösa staden kommunikationsproblem på andra sätt. Den kraftmätningen kan mycket väl ge ett helt nytt politiskt landskap i Göteborg till hösten. 

Valår och demokratins egen högtidsstund är bara 2 månader bort.

2018.07.07

Jarl S

Sommarstiltje

Sommarstiltje efter Almedalen i den svenska politiken. Men ute i den stora världen pågår prövningarna som förut. Den udda presidenten Trump blir efter G20-mötet i Hamburg sågad i internationell press. Han raserar i snabb takt nu, den ledande roll USA haft på många områden, allt från klimatpolitik till säkerhetspolitiken. Snart har han bara vänner i obskyra länder som Ryssland.

Och apropå Ryssland så tvingas nu Trumps son erkänna och publicera de mailkontakter och de bevis för fysiska kontakter med ryska sändebud han tidigare förnekat. Så rasar också den trovärdigheten. Och vem tror egentligen husbonden själv, Mr Donald (duck), när han bedyrar att några sådana kontakter kände han inte till?

Hur länge skall den amerikanska såpan tillåtas fortsätta, den skadar politikens trovärdighet enormt, förutom att den även skadar politikens egentliga uppgift, att säkra fred, frihet och utveckling i världen i stort. Nu handlar medias rapportering inte om visioner med goda föresatser. Den handlar istället om det som i andra sammanhang brukar kallas skvaller- och kändisjournalistik.

Och i efterspelet efter Almedalen noteras att Moderaterna går en oviss framtid till mötes med den nuvarande ledningen under AKB (Anna kindberg Batra). Draget att byta partisekreterare kommer knappast att lösa ledningsproblemet. AKB må ha varit en kompetent ordförande i riksdagsgruppen och dess interna arbete. Men att stå upp som en statsman och ledare för sitt parti i ett övergripande perspektiv  kräver karisma och klarhet i tanke och synpunkter.

Och kanske blir det så att Moderaternas vinglande väg blir räddningen för KD. Nämligen att missnöjda M-väljare, väljer att stödja KD inför nästa års val. Almedalen gav kanske några spån av eftertanke hos en intresserad allmänhet.

Men  mycket hinner hända under året som är kvar till vi går till valurnorna igen

2017.07.12

Jarl

Almedalen 2017

Så går då årets Almedalsvecka mot sitt slut. En företeelse som började för 40 år sedan med Fårö- semestrande Olof Palmes tal till gotlänningarna, och sedan vuxit och blivit årets stora politiska stormöte. Men som med så många företeelser så blir de så småningom ifrågasatta, och kanske också utbytta mot nya arenor.

I år har också debatten om det naziztiska NMR- deltagande varit häftig. Skall ett parti som i sin strävan vill avskaffa demokratin, ges forum på det demokratiska samhällets scener. Om inte annat, har nu företeelsen NMR, med någo 100-tal medlemmar i hela landet, fått en PR som dom sannerligen inte förtjänar. Mönstret från SD-s framväxt syns tydligt. Också där handlade det om att få så mycket rubriker som möjligt, och därmed också växa in i systemet.

Demonstration Almedalen

För övrigt kan ses som anmärkningsvärt att Stefan Löfven valde att inte deltaga på Gotland. Kanske är det en tydlig markering, man väljer andra fora för sin marknadsföring så här året innan valet 2018. Almedalen har kanske sett sin höjdpunkt i en ständigt föränderlig värld.

 I det Liberala partiet stormar nu ledarstriden allt hårdare. Jan Björklund var aldrig den ideolog som förmådde lyfta partiet. Nu utmanas han av en utpräglat ideologisk person, Birgitta Olsson, och den kampen kommer att avgöras vid de landsdagar partiet har kommande höst.

Alliansens sönderfall i ljuset av alla andra händelser som sker, är kanske det mest anmärkningsvärda. Moderaterna har rasat efter partiledarbytet. Reinfeldt sörjs nog i dagarna av många fd moderater. Och KD ser ut att förlora sin plats i riksdagen. Där vänder man sig nu i hög grad till de äldre väljarna för att få deras stöd. Frågan är om det kommer att betraktas som trovärdigt på valdagen. Vad gjorde KD under de borgerliga åren, när olikheterna i skattehänseende skapades?

Mycker finns att reda ut under det kommande valåret, det valet kommer att bli mycket viktigt för landets fortsatta utveckling.

2017.07.08

Jarl

Almedalen och pensionsfrågan

Så är då årets upplaga av Almedalsveckan över. En fråga som borde haft stor plats på dagordningen, men inte fick den uppmärksamheten, var utvecklingen av pensionerna i vårt land. Ändå berör den punkten såväl ung som gammal.

För de unga handlar det om vilka garderingar i form av eget sparande man måste bygga upp, när det offentliga utbetalandet sjunker ner mot 40% av tidigare lön, vilket är prognos för utvecklingen. I sig en märklig utveckling i ett land som anser sig värna om den allmänna och omfattande välfärden.

För de äldre handlar det om att få upprättelse för den plundring av pensionsfonderna som var utgångspunkten i det så kallade nya pensionssystem, som skapades sent 90-tal. En förändring som i grunden baserade sig på statens behov av att låna ur ATP-fonderna för att citera dåvarande statsministern Göran Persson. Men ett lån som aldrig betalats tillbaka ens till någon del, och som under alliansregeringens tid kompletterades med högre beskattning av de låga pensionerna, än arbetsinkomster.

I retorikens landskap fladdrar märkliga uttryck förbi. När nuvarande statsministern Löfven talat om att löner på 15000 sek/månad är orimliga som grund för skälig levnadsnivå, borde väl det också gälla de som troget under ett långt arbetsliv betalat in sina skatter till samhället. Men verkligheten är den att den statliga pension som utbetalas för de allra flesta ligger klart under den nivån. Nog är det en trist utveckling i välfärdssamhället, att allt fler äldre falller under det som kallas fattigdomsgränsen enligt EU-s normer.

När det politiska systemet sviker, återstår att stödja de organisationer som verkar för att tydliggöra de här problemen. I det arbetet borde gammal som ung, man som kvinna ha gemensamma intressen att bevaka.

2016.07.12

Jarl Strömbäck

SPF Seniorerna

Almedalen nu och då

Så är då årets Almedalsvecka över. De politiska partierna och den omfattande svansen av organisationer runt dessa har fått sitt årliga forum. Åter har talen hållits, och budskapen till folket/väljarna kommunicerats. Så också vid samma tilldragelse för ett år sedan.

Då talade landets statsminister med emfas om värnet av Asylrätten och om öppna gränser. Ett år senare är de värdena reducerade till något som mer liknar “Festung Scweden”, med sina stängda gränser. De moderata inslaget är inte sämre, nu ökas trycket på egenförsörjning för de som kommit hit i rasande takt, åtminstone från talarstolarna. Nu arbetas hårt från de stora partierna S och M för att återta de väljare som valt Sverigedemokraterna till sitt parti.

Förklädd Sverigedemokrat??

Efter valet 2014 fortsatte SD-s segertåg i opinionen. I vissa mätningar var man för ett drygt halvår sedan på väg att nå samma nivå som de två stora, M och S. Och väljarflykten gick från de gamla till det nya partiet. För att stoppa det flödet offrades alla tidigare principer och uttalade synpunkter. Plötsligt började M och S använda precis den retorik som fått SD att på bara få år bli landets tredje största parti, och hota de stora. Almedalen 2015 och 2016 visar mer än något annat på vad som skett i partierna. Visst har omsvängningen gjort att väljartappet till SD ser ut att ha stoppats. Men mer intressant blir att se vad som händer på längre sikt. Kan man överge centrala synsätt i sitt politiska arbete hur som helst, och inta motsatta positioner, utan att det straffar trovärdigheten?

Den fortsatta utvecklingen blir intressant att följa. SD har av allt att döma blivit en vägvisare för de två stora M och S i synen på flykting/invandringspolitiken. Ett nyktert analyserande folk kan mycket väl svänga över till att belöna vägvisaren hellre än följaren. Och därmed gynna SD. Och hur länge skall väljarna tåla en politisk beskrivning av SD, som bygger på misstänkliggöranden och förtal samtidigt som man intar snarlika positioner själva.

Utvecklingen blir intressant att följa, förr eller senare måste kanske det politiska systemetm förstå att den miljon som troligen är SD-s väljarbas i dagsläget, knappast alla eller ens de flesta nazister. För övrigt har inget av de stora partierna rent mjöl i påsen om man ser till samarbetet med olika diktatoriska regimer.

2016.07.10

Jarl

Pensionsfrågan i Almedalen

Pensionsfrågorna har hittills av de politiska partierna varit huggna i sten. Inget skall ändras, vi har världens bästa pensionssystem, har budskapet varit. De som drabbats av det har sett det på ett annat sätt, osäkerhet och över tid minskade pensioner i ett land som hyllar sin goda välfärd?

 Och pensionärsorganisationerna har flaggat för att frågan kommer att drivas i det kommande årets valrörelse. Av de skälen börjar nu partierna om än försiktigt ompröva sin dogmatiska inställning.

Årets Almedalsvecka visade på det. På tisdagen sa Lars-Arne Staxäng, Moderaternas man i pensionsfrågor, att man måste sänka pensionerna eller höja pensionsåldern eller höja avgifterna.

”Förmodligen är det en kombination som behövs”, Centerns representant Solveig Zander var av samma åsikt. En jättesensation. Den för alltid oförändrade avgiften (som inneburit att pensionerna sänkts med sviktande konjunktur) har varit en hörnsten i pensionspolitikernas resonemang.
På onsdagen krävde LO avskaffande av PPM-systemet (något som också drivs av SPF) och ville inte utesluta att avgifterna behöver höjas. LO aktualiserade också behovet att arbeta längre men pekade i sammanhanget på behovet av insatser för arbetsmiljö mm för att en sådan utveckling skall bli möjlig.

Det här ligger väl i linje med Ingemar Erikssons väl genomtänkta Pensionsåldersutredning.

Förre generaldirektören för Riksförsäkringsverket  KG Scherman, som själv som ledande tjänsteman var med i skapandet av det nu gällande pensionssystemet, är nu en av dess vassaste kritiker. Han har följande synsätt och förslag som utgångspunkt i skapandet av ett rättvisare och för en allmän välfärd långt mer rättvis pensionsordning.

Bland inkomsterna i statens budget finns den s.k. allmänna löneavgiften, som betalas på samma sätt som socialavgifterna, alltså enbart av arbetsgivarna, grundat på summan av de löner de betalar ut.  Den går in i statens budget utan att vara förbehållen någon viss utgift. Inkomsten från denna avgift är större än hela beloppet för återbetalning av den allmänna pensionsavgiften. Lämpligen förvandlas en del av denna allmänna löneavgift till arbetsgivaravgift till pensionerna, och ersätter de enskildas pensionsavgifter. Vi är därmed tillbaka till att pensionerna helt finansieras av arbetsgivaravgifter. Vilket de alltså redan idag gör, fast det är dolt.
Reformen ändrar inget för statsbudgeten, inget för arbetsgivarna och inget för de allra flesta löntagare. Men:
– Orättvisan att vissa inkomsttagare med låga inkomster i praktiken inte kan få del av skattelättnaden för sin pensionsavgift försvinner.
– Krångliga preliminärskattetabeller förenklas.
– Dagens orimliga sätt att informera allmänheten om vad pensionerna kostar kan avskaffas. I dag är budskapet till den som läser sitt skattebesked att hon inte betalar något för sin pension. Visserligen finns en pensionsavgift på en rad men samma antal kronor återkommer som en skatteminskning på en annan rad.
– Pensionärerna slipper det idag ganska spridda missförståndet att de är med och betalar de yrkesverksammas avgifter.
Dessa tokigheter har fått pågå i snart tio år! Det är ett av många bevis på att pensionsuppgörelsen tycks ha hindrat all vidare tankeverksamhet. Förhoppningsvis ser vi nu starten på en ny tingens ordning, där politikerna återupptar tänkande, nu i samspel med sina väljare.

 

2013.07.18

Jarl Strömbäck/SPI-Välfärden

Relingsvägen 22

89178 Bonässund

070-6727669