Äldrefattigdomen
ökar konstaterar både media, hjälporganisationer och de äldres egna
organisationer. Pensionsmyndigheten sitter lugnt i båten och konstaterar att så
är det. Och för vissa av de äldres företrädare, tycks råda en märklig
historielöshet när det gäller synen på varför utfallet i det svenska
pensionssystemet blir allt sämre för vart år som går. En förändring som
startade med politiska beslut som togs i synnerhet på 1990-talet.
Så låt oss
för förståelsens skull gå tillbaka till 1958, då beslutades att alla löntagare,
i likhet med många tjänstemän, skulle få en egen tjänstepension. Den döptes i
folkmun till ATP, och framställdes i det politiska budskapen som en ömsesidig
försäkring mellan den arbetande och systemet. Man betalade in till fonderna under
30 år, och fick sedan utdelning vid pension relaterad till de 15 bästa åren.
ATP-fonderna
växte snabbt och stort, alla betalade ju in i början, få fick ut något ur
fonderna. Först 1988 hade de första årskullarna nått full betalning till
systemet. Utvecklingen i det här avseendena kan följas genom Statistisk Årsbok
för de olika åren.
Samtidigt
genomgick vårt land stora omställningar under sent 80-tal och 90-talet.
Avregleringarna på valutaområdet medförde att väldiga belopp lämnade landet.
Valutakrisen med försvaret av den svenska kronan kostade miljardbelopp.
Globaliseringen och strukturomvandling medförde att produktion flyttade ut ur landet med påföljd att
arbetslösheten på många orter blev ett stort bekymmer. Oppositionen anklagade
ständigt regeringen för att försköna arbetslöshetssiffrorna, genom att
förtidspensionera personer som egentligen borde stå kvar som arbetssökande. På
så sätt fick också pensionssystemet bära kostnader som egentligen borde ses som
sociala kostnader, hänförliga till arbetslösheten eller i många fall
sjukförsäkringen.
År 1995, ett
år då man påbörjat arbetet med att skapa det nya pensionssystemet, var
kostnaden för förtidspensioneringar och sjukpensioneringar 38 miljarder Sek.
Det skall jämföras med den åderlåtning av fonderna som överföringen av 258
miljarder något år senare innebar. En överföring som dåvarande statsministern
kallade ett lån, men som inte till någon del återbetalats.
Statens
kassa behövde tillföras pengar, och dom fanns i pensionssystemet.
Det har
hävdats att den modell som förelåg för utbetalningarna ur pensionssystemet
innan dess ändring skulle varit ohållbar när 40-talisterna blev pensionärer.
Men om så vore fallet, varför tog man då bort de 258 miljarderna ur fonderna?
Sannolikheten är nog ändå den som en tidigare minister i förtroende meddelat
undertecknad, pengarna behövdes i statskassan.
För de som
vill läsa in sig på området rekommenderas boken “Ap-fonden, “bromsen” och din
pension” av före detta generaldirektören för Riksförsäkringsverket KG
Scherman..
2017.02.20
Jarl
STrömbäck
Östra
Eriksbergsgatan 100
41764
Göteborg
070 6727669
